i →

Innehållsförteckning →

Framtiden är självorganiserad

Inledande tankar
Text: 2 minuter, 15 sekunder (590 ord)

Kluster för en självorganiserad samtidskonst – en rapport om det självorganiserade i Västra Götalandsregionen – har sprungit ur en föraning som sakta trängt upp underifrån, in i det allmänna medvetandet; framtiden är självorganiserad. Den självorganiserade konsten utgör idag en vital förelöpare vilken ympar, förädlar och sammanfogar samtidskonsten med nya situationer och impulser. De självorganiserade följer rörelser av förändringar och flöden av möjligheter, vilka relaterar till det förflutna, det ögonblickliga och det stundande. Processer av tillblivelse vilka återger nya sätt att organisera arbete och kunskap. De vidmakthåller modeller och etiker som ersätter hierarki med platta strukturer, tillämpar process istället för projekt och ett ansvarsfullt resursutnyttjande framför krav på effektivitet. Genom att laborera med nya format, situationer och rum för konst att verka inom, skapar de i stunden ögonblick av realiserad utopi.

Det stod tidigt i arbetet med rapporten klart att de självorganiserande hade ett skriande behov av att inte endast tala om, utan att också lyfta den fria konstens produktionsvillkor. Det var tydligt hur ett ökat intresse för att arbeta interdisciplinärt och processorienterat kolliderar mot stödsystem som inte är anpassade för att hantera snarlika ansatser. Att våra folkvalda och de som arbetar administrativt med att stödja konsten värderar den högt behöver inte betyda att de i sak omfattar den i praktiken. Annorlunda formulerat, det är inte alltid de vet vad den sysslar med, hur den arbetar och framför allt hur villkoren för densamma ser ut. Rapporten argumenterar för hur och varför den självorganiserade samtidskonsten är betydelsefull för regionens demokratiska liv. Den understryker också hur vi tillsammans måste förbereda oss på en utveckling där inte endast produktion av kunskap och forskning är tillräckligt för att Västra Götalandsregionen ska hålla jämna steg med sin tid. En utveckling där vi behöver tillägna oss konceptuella och interdisciplinära metoder för tänkande. Ett tänkandets hantverk som kan förse oss med nya redskap för arbete, organisation och produktivitet.  

2015 påbörjades arbetet med att undersöka och utforma frågeställningar för en rapport som skulle presentera ett urval av de självorganiserade aktörerna i regionen. Då med fokus på tre avgränsade miljöer eller verksamheter – Not Quite i Dalsland, Skogen i Göteborg, samt de konstnärsdrivna verksamheterna i Bottna. Ett temporärt samarbete med konstgruppen FIRMAN utvecklades också med syfte att undersöka Kultur i Väst som främjarorganisation. FIRMAN fick i uppdrag att skapa platsspecifika interventioner i Kultur i Västs lokaler i Göteborg. Utöver nedslagen, eller inzoomingarna som vi valt att benämna dem, i Västra Götalandsregionen besökte vi symposium om självorganisering inom konst i Gnesta; ett samarbete mellan Den kollektiva hjärnan, Riksutställningar, Konstfrämjandet och Akademin Valand, med stöd av Kultur i Väst. Genom uppsökande samtal, intervjuer och besök hos självorganiserades verksamheter har syftet varit att visa på självorganiserade aktörers faktiska betydelse inte enbart för samtidskonsten, utan även den inverkan de har på sina närmiljöer och inte minst för samhället i stort.

Titeln på kapitlet är hämtad från essän There is no Alternative: The Future is (Self-) Organised Part 2 författad av Anthony Davies, Stephan Dillemuth & Jakob Jakobsen. Åter i tryck i Self Organised, Stine Hebert och Anne Szefer Karlsen (red). Titeln refererar också till utställningen The Future is Self-Organised curaterad av Pallas Projects/Studios, en konstnärsdriven organisation i Dublin Irland. Utställningen är den första av en serie projekt som kommer ta plats under 2016. Den är i sig ett utmärkt exempel på hur de självorganiserade inte bara skapar historia utan också skriver historien om sig själva. Om detta finns fortfarande mycket historia kvar att skriva. Förhoppningsvis kan denna rapport utgöra en liten del av att få syn på det självorganiserade.

Henrik Sputnes
Curator och skribent

Uppdragsbeskrivning

Text: 1 minuter, 11 sekunder (304 ord)

Framför dig har du en undersökande, dialogisk rapport. En sammanställning, ett reportage och i grund och botten en fråga – om begreppet självorganiserad. Vad är det? Är det ett nytt begrepp, en ny organisationsform, vad innebär ordet egentligen och finns det något enhetligt svar på detta?

Dessa funderingar har vi uppmärksammat. Vi har också märkt att just denna definition används mer och mer både nationellt och internationellt och under mer än ett års tid har konstkonsulenterna på Kultur i Väst följt frågan. Genom att fördjupa sig i begreppet och följa ett antal verksamheter som själva beskriver sig som självorganiserade får vi som läsare en inblick i tolkningar och betydelser.

En läsning som vill visa på det gränsland som finns mellan konsten, utövandet och organisationen i praktiken. På konstens, människans och samhällets villkor samtidigt.

I Västra Götalands regionala kulturplan 2016–2019 identifieras att samarbetet mellan konstinstitutionerna och det självorganiserade konstlivet ska stärkas. I det uppdrag som Kultur i Väst har för att främja konst- och kulturlivet i Västra Götaland är en viktig del att just uppmärksamma, sprida och fördjupa kunskapen om det fria kulturlivets förutsättningar och utvecklingsfrågor. Det kan man göra på ett flertal sätt, i det här arbetet vill jag citera Bengt Göransson kultur- och skolministern som så omistligt satt spår i den svenska kulturpolitiken:

”Kulturpolitikens viktigaste uppgift är att skapa och vidmakthålla en kulturens infrastruktur (alltifrån fasta institutioner till ett generöst konstnärsstöd) där ett fritt och i grunden okontrollerbart kulturliv kan odlas.” Bengt Göransson, Skuggutredningen 2009 sid 28.

Fritt och i grunden okontrollerbart kulturliv – det är kanske just detta som så fint ramar in de självorganiserades drivkraft att få vara just fria men tillsammans med andra.

Ja, du får göra din egen bedömning och jag önskar dig en trevlig och reflekterande läsning!

Angelica Hadzikostas
Chef Kultur och konstarter, Kultur i Väst
Våren 2016

Syfte, format och tack

Text: 1 minuter, 32 sekunder (362 ord)

Rapporten syftar till  

Att ge en bild av det självorganiserade i Västra Götalandsregionen, utifrån tre inzoomningar, Not Quite, Bottna och Skogen.

Att reflektera över vad självorganisering inom konsten är och hur det tar sig uttryck.

Åskådliggöra konstnärligt kollektiva arbetsprocesser genom konsultationer med medarbetare på Kultur i Väst genomförda av konstgruppen FIRMAN

Att inleda ett arbete med att identifiera och synliggöra självorganiserade verksamheter i Västra Götalandsregionen, i samarbete med samtidskonstkartan. 

Att presentera förslag och strategier för att skapa strukturer som kan stödja kluster för självorganiserade i Västra Götalandsregionen. 

 

Överordnad frågeställning     

Hur kan självorganiserade aktörer i Västra Götalandsregionen utveckla kluster, och alternativa system för stöd som motsvarar och tillgodoser deras gemensamma intressen och behov, och hur skulle sådana nätverk och stödformer kunna utformas? 

 

Rapportens format  

Rapporten bygger på en flexibel formgivning som också påminner om det självorganiserandes form. Genom en redaktionell designstruktur markerar olika färger rapportens kapitelindelning. Via innehållsförteckningen kan läsaren navigera fram och tillbaka mellan rubrikerna och välja sin egen läsordning. Det går också utmärkt att läsa i en mer traditionell ordning och scrolla sig genom rapporten.

Printformatet rekommenderar läsaren att strukturera utskriften med en i förväg given teknik.   

 

Ett stort tack till

Konstfrämjandet, Riksutställningar, Not Quite, Skogen, KKV Bohuslän, Centrum för Scenisk Rörelse och Eget Skapande, Bottna Kulturkyrka, Uttryckslabbet, Non existent Center, Svilova, Grafik i väst, Skup Palet, Vague Research Studios, Konstepidemin, Galleri 54, 3e Våningen, Galleri Box.

 

Speciellt tack till

Caroline Malmström, Jason E. Bowman, Marta Gracia, Giorgiana Zachia, Anders Persson, Nina Bondeson, Ylva Gustafsson, Carl Forsberg, Elin Wikström, Hanna Bergman, Andreas Øby Kjeldsen.

Not Quite: Julia Boström, Malin Palm, Annie Lindgren, Karl Hallberg, Marcus Haraldsson, Emilia Persdotter, Ulrika Aneer, Lukas Arons, Meira Ahmemulic.

Bottna: Gunilla Rahm, Catharina Göransson, Eva Dal, Björn Hansson, Kristin Jonsson.

Skogen: Johan Forsman, Anders T Carlsson.

Firman: Maja Sikorska, Susanna Antonsson, Hanna Månsson Nord, Marika Sanaksenaho, Linnea Jardemark.

 

Henrik Sputnes är curator och skribent. Inom ramen för sin curatoriella praktik intresserar sig Sputnes för tvärdisciplinära och kollektiva strategier för att skapa multisensoriska allkonstverk i skärningspunkten mellan människans inre icke-fysiska rum och hennes yttre materiella miljöer. Han är utbildad kulturprojektledare med en diversifierad studiebakgrund inom bl. a. idé- och lärdomshistoria, socialantropologi, produktionsinriktad teater och Critical Exhibition Studies.

Konstkonsulenterna på Kultur i Väst arbetar med att främja, stärka och stötta konsten i hela Västra Götalandsregionen. Petra Johansson har arbetat som konstkonsulent sedan 2013, hon har en bakgrund som konstintendent, filmare och frilansande curator.

Sammanfattning

Kluster för en självorganiserad samtidskonst sammanfattning
Text: 10 minuter, 1 sekunder (2778 ord)

De arbetar inte på uppdrag av någon, istället verkar de på initiativ av sig själva. Arbetet sker i utrymmet mellan gruppen och ”självet”. En kollektiv vilja skapar utrymmen och tar plats.

Den självorganiserade samtidskonsten som begrepp, arbetsmetod och struktur intresserar allt fler. Den konstnärliga forskarvärlden och de självorganiserade initiativen har på allvar börjat fundera över vilken roll de spelar. Deras förutsättningar, möjligheter och hinder är satta under lupp. Tidigare samlade de konstnärsdrivna gallerierna och ateljéföreningarna konstnärerna och de fria utövarna. Det självorganiserade är inte lika lätt att överblicka, har mer av en hybridkaraktär och arbetar interdisciplinärt, relationellt och processorienterat. De kan verka i etablerade konstnärsmiljöer men också i tillfälliga lokaler, genom inkubatorn, i ateljékollektiv eller genom konstnärsresidens.

Turnerpriset, den brittiska konstvärldens mest prestigefulla pris, gick 2015 till ett kollektiv av arkitekturaktivister. Kollektivet ”The Assamble” har blåst liv i det utdömda bostadsområdet Granby i Liverpool genom att inspirera till lokal aktivism, renovering och återanvändning av gammalt byggmaterial. 

Västra Götalandsregionen har flera rika miljöer där de självorganiserade konstinitiativen genom åren vuxit sig starka. Området runt Bottnafjorden i norra Bohuslän har med sin kollektivverkstad och Gerlesborgsskolan som bas skapat en rik mylla för mindre självorganiserade initiativ som under en längre tid etablerat sig i området. På Not Quite i Fengersfors, ett nedlagt pappersbruk, huserar sedan 2002 omkring 45 konstnärer och konsthantverkare. Not Quite är från början skapat av studenter på Steneby HDK som ville stanna kvar i Dalsland efter avslutad utbildning.

I Göteborg har gallerier som 54 (verksamma sedan 1959), Konstepidemin och Galleri Box länge utgjort navet på den konstnärsdrivna scenen. På senare år har de fått sällskap av webbgallerier som Svilova, scenkonstplattformar som Skogen, konstinitiativ som Järnhallen och verksamheter utan egentlig fysisk plats som FIRMAN eller konstkollektivet Snö, för att nämna några.

Den självorganiserade konsten undersöker och utvidgar genom sin praktik, sina internationella förgreningar och lokala nätverk – metoder och konstnärliga uttryck som vitaliserar samtidskonsten. Inte minst på små orter där ingen annan samtidskonst finns än den de självorganiserade initiativen skapar. Det går att se de självorganiserade som en sorts förlöpare.

Kluster för en självorganiserad samtidskonst vill ge en bild av det självorganiserade i Västra Götalandsregionen utifrån tre miljöer, eller inzoomningar. Hos Not Quite i Fengerfors, i området runt Bottnafjorden i norra Bohuslän och på scenkonstplattformen Skogen i Göteborg. Samtalen på dessa platser ägde rum under 2015. I praktiken utgjorde metoden helt vanliga samtal som fokuserade på organisationsformen självorganisering. Processen har Petra Johansson, konstkonsulent på Kultur i Väst lett tillsammans med frilanscuratorn Henrik Sputnes som även författat rapporten. Skriften innehåller också en lång rad intervjuer med människor som på ett eller annat vis är relaterade till den självorganiserade konsten i Västra Götalandsregionen, men också nationellt och internationellt. Initialt ville vi undersöka om det fanns ett intresse hos de självorganiserade att skapa ett regionalt kluster bestående av verksamheter som på något sätt liknade varandra och stod inför gemensamma utmaningar, och hur ett sådant kluster skulle kunna fungera. 

Tidigt stod det klart att behovet av att tala om och lyfta den fria konstens produktionsvillkor var stort. Det är också tydligt att intresset för att arbeta interdisciplinärt, processorienterat eller relationellt har ökat. Samtliga pratar om behovet av att arbeta långsiktigt, inte minst i relation till den lokala platsen där de verkar. Kvar står ett stödsystem som de självorganiserade hävdar inte möter upp mot ett förändrat sätt att verka inom samtidskonsten.

  

Kort historik

Låt oss för en stund blicka bakåt. I antologin Artist-Run Spaces (2011) beskriver Gabriele Detterer hur självorganiserade konstnärsdrivna initiativ på 1960- och 1970 talet utgjorde distributionskanaler för oetablerade rörelser eller konstnärskap. Dessa initiativ lade grunden för en demokratisering av konstsystemet. De konstnärsdrivna aktörernas engagemang och intresse för icke kommersiella och marginaliserade praktiker ledde till utvecklandet av progressiva koncept, tekniker och nya former av publikdeltagande.

Detterer menar att det trots deras olika organisationsstrukturer fanns en grundläggande idé som utgick från fria utbyten för konstnärligt experimenterande och sökande efter alternativa former av samarbete. Konstnärsateljén utvecklades under denna tidsperiod från en enhet avskuren från omvärlden till ett kollaborativt laboratorium med utrymme för en levande konstnärlig offentlighet. Konstnärsrollens idealbild försköts alltmer från solitärt och individuellt skapande till att denne skulle vara en social aktör som deltog i gemensamma göranden och beslut.

90-talet förde med sig en internationellt orienterad generation av konstnärer. Termen självorganiserad, self-organized, blev synonymt med en kulturellt medveten och kritisk attityd till samhället, beskriver frilanscuratorn och konsthistoriken Maibritt Borgen i antologin Self Organised (2013). Begreppet omfamnades av en generation konstnärer med en större öppenhet inför internationella trender och strömmingar än hos föregående generationer. Konstnärliga plattformar som arbetade efter andra premisser än samhällets övriga institutioner. Att vara självorganiserad blev liktydigt med kollektivt ansvar, samhälleligt engagemang och en önskan att skapa socialt hållbara relationer till omvärlden. En etik som inte nödvändigtvis lämnade visuella spår hos konsten. Borgen menar att det självorganiserade i första hand var en attityd, ett sätt att spontant organisera sig, skapa händelseförlopp och platser. En utvecklad beskrivning av det självorganiserades historia ger Henrik Sputnes i avsnittet om det självorganiserade längre fram i rapporten.

Inom den självorganiserade konsten förekommer en mångfald av redan etablerade och igenkännbara format parat med nya specifika för vår tid. Genom den digitala revolutionen har vi fått helt nya utställningsformat och arbetsformer som rör sig bortom den fysiska galleri- eller utställningsytan. På samma gång är den analoga trenden stark och fysiska möten, socialt delaktig konst, konst i offentliga rum, hantverk och analoga tekniker står högt i kurs.

Det självorganiserade utgör hela tiden ett skärningsfält som skapar produktionsmiljöer för samtidskonstnärliga uttryck och konstnärliga hybridformer. Dessa miljöer har framförallt kommit att utvecklats till verksamheter som fungerar parallellt med – men på samma gång utgör alternativ till – institutioner, museer och kommersiella gallerier.

 

Den lokala platsen och deltagarbaserad konst

”Det är de små självorganiserade konstverksamheterna som ofta står för det första steget i det konstnärliga ekosystemet genom snabba och hybrida arbetsmetoder och informella nätverk. De tar också den professionella samtidskonsten till mindre orter där ingen annan samtidskonst finns, genom deltagarbaserade projekt och ett djupt intresse för platsen. På så sätt bidrar de både till den konstnärliga utvecklingen och till samhällsdiskussionen utanför storstaden”. 

Med meningarna ovan presenterade nätverket Den kollektiva hjärnan och Riksutställningar det nationella symposiet om självorganiserad konst på Artlab Gnesta juni 2015. Symposiet samlade aktörer från hela landet.

– När Not Quite startade 2002 underskattade man kanhända lokalsamhället, tillstår Malin Palm konstnär och ekonomiansvarig på Not Quite. Men det har blivit en allt större del av vår identitet att inkludera och arbeta nära lokalsamhället. Platsen där man verkar är en viktig förutsättning för konstens tillblivelse, men också för dess utkomst. Det har blivit allt vanligare att arbeta platsspecifikt och relationellt, en återspegling av hur globala trender påverkar och formar lokala diskurser och arbetsmetoder.

Under hösten 2015 utvecklade Not Quite en serie aktiviteter på temat hantverk och görande i vuxenskolans lokaler i ett industriområde i Åmål tillsammans med nyanlända Åmålsbor. Historieverket samlade in historier om det samtida Åmål samtidigt som de tillsammans reflekterade över vilka historier som upphöjs till historia och vilka som förbises. Inom ramen för Historieverket etablerade de tillsammans en plats dit människor kom för att arbeta med hantverk, utbyta erfarenheter, lära sig, lära ut och lära känna varandra.

– Den här platsen är egentligen ett labb menar Björn Hansson perfomancekonstnär och suppleant i styrelsen på kollektivverkstan i Bohuslän. Här finns en konstskola, en kollektivverkstad och vi håller på att starta en kursgård för teater. Den här platsen är till för att jobba på. Det är påtagligt hur man här betraktar sig som en produktionsmiljö och en plats där konst och kultur blir till.

– För mig är de konstnärliga uttryck som utvecklades parallellt med feminismen och på flera olika håll i världen samtidigt, typ performance, interventioner, platsspecifik konst spännande. De som inte bara beskriver utan gör. Vad ger konstens dess kritiska potential? Kanske när vi inte upplever den som konst utan som en form av liv säger Elin Wikström konstnär och nytillträdd vd och verksamhetsledare för Gerlesborgskolan.

Om de självorganiserade genom sitt arbete medverkar till konstnärlig utveckling och ett sätt att tänka om våra utmaningar som samhällen, hur tillvaratas och utvecklas den erfarenheten och den kunskapen? Och hur ser vi till att det viktiga arbetet sker med goda förutsättningar?

 

Projektlogiken och kortsiktighet som hinder

Att kunna arbeta långsiktigt är en av institutionernas avundsvärda styrkor.

– På vissa sätt är det fint att vara en institution, medan andra betydelser av begreppet är mindre ”fina” säger Johan Forsman, konstnärlig ledare på Skogen I Göteborg.

– Institutionen är en plats som i realiteten ackumulerar någonting, och som faktiskt vågar stå på en och samma plats under lång tid, vilket utgör en stark progressiv idé, menar han. Speciellt om man föreställer sig institutionen som en plats som kan härbärgera ett perspektiv som sträcker sig längre än själva projektet. Institutionen kan ses som viktig del av det offentliga samtalet om vad konst kan vara, den har ett public service-uppdrag. 

Det är problematiskt med dagens projektorienterade stödklimat för den fria konsten hävdar de självorganiserade. Projektformen motverkar fördjupning och försvårar långsiktigt engagemang och ansvarstagande. Eller som Johan Forsman på Skogen formulerar det:

– Projektlogiken gör att man kan göra hur bra projekt som helst, och samtidigt måste man hela tiden hitta på något nytt. Därför är det viktigt att försöka tänka i längre kurvor, trots att man som kulturutövare är insnärjd i detta system. Hur ackumulerar man någonting, frågar han retorisk.

Kraven har också ökat från offentligt håll när det gäller ansökningar och utvärderingar av projekt. De självorganiserade konkurrerar med varandra om de offentliga resurserna. Projekten förväntas ligga i linje med kulturpolitiska målsättningar samtidigt som de ska hålla hög självständig och konstnärlig kvalitet. Det är en tillvaro där konstnärliga risktaganden, positioneringar eller uppfyllningar av ansökningskriterium omvandlas till framtida konkurrensfördelar. Processen tar också mycket tid och kraft i anspråk.

 

Internationella nätverk och konstens förgreningar

– Vi har en stark position i Sverige, rent finansieringsmässigt i jämförelse med andra länder i Europa, hävdar Andres T Carlsson producent på Skogen. Vi kan därigenom utgöra en väldigt stark aktör, sett ur ett europeiskt perspektiv. Johan Forsman menar att Skogen egentligen är mer etablerade och erkända utomlands än här. Skogen arbetar i stor utsträckning internationellt, de verk som produceras på Skogen spelas i sin tur på olika plattformar och scener utomlands. På så sätt hamnar Skogen per automatik i nätverk bestående av motsvarande platser i Sverige och utomlands som arbetar på ett liknande sätt. Det är ett produktionsupplägg som skapar ekonomiska förutsättningar för att en internationell scenkonst kan existera.

Scenkonstplattformen Skogen handlar om att omformulera relationer mellan konstnärerna och platsen men också mellan konstnärer, plattform och besökare, menar Johan Forsman. På Skogen är ambitionen att konstnärer återkommande ska kunna vistas på platsen under längre tidsperioder, tillräckligt länge för att de som kommer hit ska få en relation till Göteborg. De ska också ha tid och möjlighet att stifta bekantskap med lokalt verksamma konstnärer. Omvänt drar dessa konstnärer med sig lokala konstnärer från Göteborg till andra platser runtom i världen. Vad som slutligen hamnar på Skogen är resultatet av en öppen och organisk process. Skogen åker inte runt och köper eller säljer produktioner. Istället vill de låta konstnärerna själva bidra till synergier som resulterar i naturliga överenskommelser och relationer. På Skogen vänder man på den ekonomiska modellen som används på konstinstitutionerna, där en stor del av budgeten går till administration och fasta kostnader och en jämförelsevis mindre del läggs på produktion. Målet är att maximalt med tid och resurser på Skogen ska läggas på produktion av innehåll. 

Genom en EU-ansökan har Not Quite hittat en möjlighet att öka sitt internationella arbete. Not Quite är projektägare för det EU-finansierade projektet Europe Grand Central som drivs av kulturcentra i bland annat Frankrike, Polen, Grekland och Tyskland och hade projektstart den 1 september 2015.

Namnet fungerar som en metafor för Europa som en enda stor järnvägsstation. Här skapas en utgångspunkt för att tal om Europas gränskorsningar och vad de konstituerar. Metoden som används för att hitta berättelser och föra dem vidare genom en digital plattform har Not Quite utvecklat i det angränsande projektet Bordr. Vilka gränser har du korsat frågar de sina deltagare? Den mänskliga erfarenheten och värde sätts i centrum och får fungera som motor för förändring. 

2016 är Europe Grand Central, som en av 35 parter, inbjudna till Bryssel för att delta i en "strukturerad dialog" om kulturens roll och framtid i mottagandet av flyktingar i Europa.

 

En dyster ekonomisk kalkyl, höga egeninsatser och en kreativ delningsekonomi

Hur ser då konstnärernas villkor ut? I en sammanställning från Konstnärernas Riksorganisation (KRO) 2014 presenteras en rad nedslående slutsatser. Här redovisas att statens utgifter för bildkonst, arkitektur och design sjunkit från 98 miljoner kronor 2010 till 81 miljoner kronor 2013. Vilket i praktiken betyder mindre pengar till offentlig konst, stipendier och visningsersättning för konstnärerna.

Kulturbudgeten ökar däremot i kronor räknat men dessa medel når sällan de som ytterst producerar konsten. KRO/KIF sammanställde också 2014 en stor konstnärsenkät vilken visar att 64 % av konstnärerna i Västra Götalandsregionen har en månadsinkomst på 13 300 kr eller mindre. Detta trots att MU-avtalet som reglerar medverkan- och utställningsersättning till konstnärer som ställer ut på museer och i konsthallar trädde i kraft redan 2009.

Med sådana förutsättningar krävs ett kreativt förhållningssätt till såväl sin egen som verksamheternas ekonomi. Pengar och andra resurser kommer in i verksamheterna genom kontinuerligt sökta offentliga medel parallellt med deltidsanställningar eller uppdrag och privata medel. Universitetskurser, utbildningar och ideellt arbete omvandlas till resurser i de självorganiserade kretsloppen. Det råder en stark självhushållning och kreativa strategier används för resurseffektivisering. Delnings- och gåvoekonomiska principer styr och reglerar inte sällan lån av lokaler, teknik och utbyte av kunskap inom och mellan de självorganiserade och de nätverk som växer runtomkring dem. 

I den meningen existerar det i allra högsta grad kluster inom och mellan de självorganiserade. De stöttar varandra trots att de också är konkurrenter om medel och projektstöd. Delningsekonomin och egeninsatserna är till stora delar osynliga men det skulle förmodligen gynna de självorganiserade om de blev synliga och räknades in som en reell egeninsats.

Time Banking är ett verktyg som används på många plaster runtom i Europa och andra delar av världen för att skapa alternativa ekonomiska modeller för utbyte av tid och kunnande, snarare än att tillägna sig varor eller tjänster. I en svensk kontext är stadsutvecklingsprojektet Mellanrum i Malmö intressant. Konceptet handlar om att möjliggöra användning av outnyttjade ytor och rum för medborgardrivna och folkbildande initiativ. Mellanrum arbetar tillsammans med fastighetsägare i Malmö för att få tillgång till vakanta butiker, lokaler eller andra ytor. Dessa exempel på alternativa finansieringsformer existerar parallellt eller vid sidan av den offentliga finansieringen men bör inte misstolkas som en möjlig ersättning för offentligt stöd.

 

De självorganiserade som kunskapsgenerator och demokratiutvecklare

Samtidigt som den dystra bilden av konsten och konstnärernas ekonomi presenteras rapporterar KRO att man ser ett starkt ökat intresse för konst inom flertal områden i samhället. 

De självorganiserade utvecklar utställningsrum och produktionsmiljöer för samtida konstnärliga uttryck och de skapar också rum för kollektivt lärande och tänkande. Mötet med publiken sker genom utställningar, workshops och inte minst genom publika samtal. Det publika mötet bli en del av de kollektiva tankeprocesserna och viljan att stå i kontakt med och i relation till samhället är stark. Genom samtidskonsten kan vi tillsammans tänka om samhället och de utmaningar vi står inför.

Samhället behöver en demokratisk återväxt och fungerande mellanrum mellan stat och marknad. De självorganiserade miljöerna utgör i högsta grad sådana mellanrum genom sina fysiska och diskursiva platser som både relaterar till och existerar utanför konsten. De fungerar i bästa fall som ett slags nytänkande laboratorier, genom sin organiseringsform starkt demokratiskt präglade. Liksom andra välfungerande laboratoriemiljöer behöver de goda produktionsvillkor och en frihet att själva formulera sina verksamheter. 

I en vidare mening går de före, utvecklar metoder och praktiker som etablerade institutioner och vi som samhällen i vår tur inspireras av och återanvänder.

Det är i sig ingen dålig ordning. Utmaningen ligger i att skapa långsiktigt hållbara stöd, system och organisationer för såväl konstnärerna som de självorganiserade verksamheterna de verkar i och genom. 

Rapporten går att läsa i sin helhet, men det går också utmärkt att skynda fram till rekommendationer och förslag för fortsatt arbete. Läsaren kan vandra mellan inzoomningar som görs på tre platser i Västra Götalandsregionen, läsa intervjuerna/närbilderna i vilken ordning som helst eller stanna till vid historiken. Passa på att lyssna på ljudinspelningar på plats eller se filmer producerade av och på de tre platserna. Missa inte heller samtidskonstkartan som sätter Västra Götalandsregionen och de självorganiserade initiativen i relation till den nationella samtidskonstscenen. 

Jag vill passa på att rikta ett stort tack till Henrik Sputnes för ett stort engagemang, en god analys och ett väl genomfört arbetet med författandet av rapporten Kluster för en självorganiserad samtidskonst. 

Petra Johansson
Konstkonsulent 
Kultur i Väst

Samtidskonstkartan samlar platser som visar, producerar och diskuterar samtidskonst runtom i Sverige. Tanken är att guida besökaren till landets myllrande konstliv och ge en överblick över samtidskonst-landskapet. Verksamheter kan själv lägga till sig på kartan.

Det Självorganiserade

Text: 14 minuter, 22 sekunder (3800 ord)

Konsten som fält står inför stora förändringar som i sig knyter an till en reviderad syn på varande, arbete och produktion. Konst är mer än en samling föremål och institutioner för att bevara dem, samt marknader att handla med dem. I följande kapitel beskrivs självorganisering inom konsten i ett försök att ringa in de sammanhang och verkligheter inom vilka dessa aktörer verkar och agerar.

I den svenska konst- och kultursfären har självorganisering som begrepp, endast undantagsvis använts, tills relativt nyligen. I internationella sammanhang förekommer en större medvetenhet om självorganisering inom konsten. I Sverige har begreppet konstnärsdrivet kommit att utgöra ett samlingsnamn för kollektiva konstnärliga praktiker, sannolikt som en direktöversättning av engelskans artist led initiatives. Uttrycket konstnärsdrivet har används för att beskriva icke-kommersiella gallerier, ateljéföreningar och kollektivverkstäder. Med andra ord initiativ och organisationer som drivs av konstnärer själva. I översikten Konstnärsdrivet från 2005 beskrivs konstnärsdriva organisationer, gallerier, föreningar och verkstäder i Västra Götalandsregionen. I förordet står bland annat att läsa ”De organisationer som presenteras här är oumbärliga för den konstnärliga utvecklingen i regionen och utgör den bas på vilken konsten vilar”. Naturligtvis är det onekligen så, för att i efterhand instämma i det Simon Roos och Ylva Gustafsson skrev då. I översikten pekar de på verksamheternas utåtriktade aktiviteter och hur de agerar inom regionala, nationella och lokala fält. Där förekommer organisationer som omnämns även i denna skrift så som Galleri Box, Galleri 54, Konstepidemin, Not Quite och Konstnärernas Kollektivverkstad i Bohuslän, tillsammans med en lång rad föreningar och verksamheter.

I ett försök att nå bortom verksamhetsbeskrivningar eftersträvar Kluster för en självorganiserad samtidskonst synliggöra drivkrafterna och erfarenheterna bakom den självorganiserade konsten - via skildringar inifrån de självorganiserade aktörernas produktionsmiljöer. Skriften införlivar skiftande ståndpunkter, perspektiv och röster i avsikt att simplifiera och avgränsa, utan att för den skull undvika det komplexa, motsägelsefulla eller konfliktfyllda. Följande avsnitt kommer kretsa kring sökandet efter det självorganiserade som en del av långt mer omfattande sammanhang och tankeströmningar. Medan avsnitten självorganisering som realitet och självorganisering som begrepp försöker skildra det självorganiserade som ansats och attityd. Den inledande delen som helhet är tänkt att fungera som en ram inom vilken följande inzoomingar kan ta form. 

 

Konstnärlig självorganisering – historiska nedslag

Organisationer och platser drivna av konstnärer är långt ifrån något nytt. Det är ett fenomen lika uråldrigt som skapandet av samhällelig ordning. Konstnärsdrivna initiativ har under skiftande historiska händelseförlopp och tidsperioder spelat en vital roll för att stödja konstnärliga praktiker och enskilda konstnärens utveckling. Under antiken förekom organiserade skulptur-workshops i marmorbrotten i Milos i Grekland och Carrara i Italien. Under renässansen blomstrade de konstnärliga gille-skolorna, i vilka erkännande och hantverkskunnande passerade i nedstigande led ifrån mästare till lärling. Under den franska revolutionen som inleddes 1789 var Louvren i Paris ockuperad av och fungerade som bas för konstnärliga kollektiv i färd med att bygga en ny värld. Curatorn Hans-Ulrich Obrist beskriver i Ways of Curating hur konstnärer som Courbet, Manet och Whistler under mitten på 1800-talet genom sin delaktighet i transformationen av utställningsformatet lade grunden för idén om rummet som en enhet under kontroll av konstnären. I förlängningen var det här som tanken om den konstnärsdrivna utställningsytan som koncept föddes, hävdar Obrist. Den delade arbetsytan och det kollektiva skapandet som artikulerad idé har allt sedan dess återkommit frekvent inom kooperativa konstnärliga rörelser som arts & crafts-rörelsen, Fluxus, Bauhaus och situationismen.

Under modernismen, som inleddes kring förra sekelskiftet, formades och spreds konstnärliga ideal vars avsikt var att skapa alternativ till kommersialiserat samhällsliv. I antologin Collectivism After Modernism beskriver Blake Stimson och Gregory Sholette hur modernistiska konstnärer gav uttryck för tanken om att de var endera agenter eller symptom på sociala, politiska och tekniska förändringar. Ur dessa idéer uppstod nya former av grupporienterade praktiker och konstnärliga identiteter. Identiteter som var bundna till en känsla av samhörighet, snarare än en upplevelse av konstnärlig självtillräcklighet. Stimson och Sholette beskriver hur en självmedveten konstnärlig kollektivism senare efter andra världskriget kom att marginaliseras och hindras från reellt politiskt inflytande. De konstnärliga kollektiva uttrycken och idealen kom istället att utvecklas och frodas inom undervegetationer till kulturvärlden och masskulturen. En utveckling som i sin tur gav upphov till en medveten radikalism strukturerad kring informella och nätverksbaserade konstnärliga kollektiv.  

I antologin Artist-Run Spaces beskriver Gabriele Detterer i essän The spirit and culture of the Artist-Run Spaces hur självorganiserade konstnärsdrivna initiativ på 1960- och 1970- talet utformade distributionskanaler för ännu icke kanoniserade rörelser eller konstnärskap. Dessa initiativ lade grunden för en demokratisering av konstsystemet. De konstnärsdrivna aktörernas engagemang och intresse för icke kommersiella och marginaliserade praktiker ledde till utvecklandet av progressiva koncept, tekniker och nya former av publikdeltagande. Tekniker och trender som i sin tur kom att omforma konstvärlden. Föregångare så som Art Metropole (Toronto) Artpool (Budapest), Franklin Furnace (New York) Western Front (Vancouver) och Zona (Florence). Detterer menar att trots deras olika organisationsstrukturer, fanns en grundläggande idé som utgick från fria utbyten för konstnärligt experimenterande och sökande efter alternativa former av samarbete. Konstnärsateljén utvecklades under denna tidsperiod från en enhet avskuren från omvärlden till ett kollaborativt laboratorium och utrymme för en levande konstnärlig offentlighet. Konstnärsrollens idealbild försköts alltmer från solitärt och individuellt skapande till att denne skulle vara en social aktör vilken deltog i gemensamma göranden och beslut.

Frilanscuratorn och konsthistoriken Maibritt Borgen beskriver det självorganiserade från ett danskt perspektiv i antologin Self-organised. I samband med att en allt mer internationellt orienterad generation konstnärer under 90-talet tog plats på den danska konstscenen, inträffade en förskjutning där självorganiserad kom att bli synonym med konstnärlig kollektivism och medveten radikalism. Termen självorganiserad kom i och med detta generationsskifte, att inte helt men delvis, ersätta tidigare begrepp som konstnärsdriven eller alternativ. De självorganiserade i Danmark arbetade med att sammanföra realistisk pragmatism med en anda av ideologisk utopism menar Borgen. En nedtonad idealism vilken tagit lärdom av 1960- och 1970-talets misslyckade radikalism. De nya självorganiserade initiativen intresserade sig för att här och nu laborera fram en bättre värld och alternativa produktionsmiljöer för konst. Att vara självorganiserad blev i Danmark synonymt med kollektivt ansvar, samhälleligt engagemang och en strävan efter att upprätta socialt hållbara relationer till omvärlden.   

Inom den självorganiserade konsten av idag förekommer en oförblommerad pluralism. Där tidigare etablerade och igenkännbara format utvecklas jämsides med nya organisatoriska korsbefruktningar. En utveckling i vilken visuella uttryck såväl som kontaktytor i allt större utsträckning distribueras och vidmakthålls genom digitala plattformar. Inte endast antalet sajter som relaterar till kollektiva konstnärliga praktiker, utan även innehållet i dessa, har vuxit explosionsartat. I kompendiumet Artist run spaces of the future från Institute for Applied Aesthetics listas exempelvis följande modeller – lägenhetsgalleriet, galleriet/projektinkubatorn, ateljékollektiv, arbetarkooperativ och residence. Andra förekommande modeller är temporära eller sporadiska ytor eller projekt, som exempelvis mässor eller framförallt hybridformer av tidigare nämnda format.

Den digitala utvecklingen har i allt väsentligt möjliggjort helt nya digitala format och utställnings- och distributionsmöjligheter för konstnärliga upplevelser. De samtidskonstnärliga uttrycken har i sin tur börjat tematisera och undersöka digitala format och mänskliga relationer efter internets inträde. Något som skapat nya estetiska uttryck online, såväl som offline. Samtidigt existerar det ett starkt intresse för att använda och experimentera med analoga medier, objekt och tekniker, samt med det taktila och språkliga hos verkliga möten människor emellan. Produktion av böcker, magasin eller videodokumentation som redogör för eller som är en del av konstnärliga processer, har blivit alltmer viktiga för självorganiserade initiativ, då de skapar beständighet och utvidgade spridningsmöjligheter i en alltmer föränderlig värld. Fördelarna med format som rör sig bortom den fysiska galleri- eller utställningsytan är att självorganiserade initiativ, om de så önskar, inte i lika stor utsträckning behöver binda upp sig mot kostsamma lokaler. Trots nya tekniska möjligheter är de fysiska utställningsformaten och produktionsmiljöerna av mycket stor betydelse för de självorganiserade verksamheterna. Dessa har idag framförallt utvecklats till aktörer som på allvar utmanar och utgör distinkta alternativ till institutioner, museer eller kommersiella gallerier.

I takt med att konstnärligt arbete blivit en arbetsform utanför den konstnärliga sfären, inom en alltmer omslutande nyliberal marknadsekonomi, har värden, attribut och platser vilka tidigare var en del av en motkultur laddats med nya symboliska innebörder. Samtidigt har den självorganiserade konsten av idag ett släktskap med de sociala gräsrotsrörelser som uppstod runt slutet på 1990-talet och framåt. Spontant organiserade kollektiva mass- och rättviserörelser som framträtt ur förutvarande historiska sökanden efter en mer verkligt demokrati.   

 

Självorganisering som arbetsform

När det gäller självorganisering inom konstens område så pekar Borgen på begreppets diversitet och inneboende spänningar. Å ena sidan kännetecknar företeelsen prekära situationer på arbetsmarknaden, samtidigt som begreppet refererar till motståndspraktiker mot specifika marknadslogiker. Borgen väljer att skilja på två former av självorganisering, en som uppstår ur tvingande yttre omständigheter, vilken hon kallar yttre form. Medan det motsatta uttrycket, inre form, skapas av inre drivkrafter, som exempelvis önskan om att förändra samhället. Borgen menar att självorganisering som yttre form alltmer blivit en modell för arbete inom den fria konsten. 

Om vi i likhet med Borgen betraktar konstnärlig självorganisering ur ett bredare samhälleligt perspektiv, finns det uppenbara anledningar att hävda att vi lever i en tid av just självorganisering. I betydelsen av att vi som individer i högre utsträckning själva måste skapa de strukturer vari vi frambringar vår plats i tillvaron, arbetsmässigt, identitetsmässigt såväl som socialt. Det är tydligt hur villkoren för vad det innebär att arbeta och förtjäna sitt levebröd gradvis håller på att förändras parallellt med att automatiseringen av arbete pekar på att innovation, koncept, nätverksbyggande och upplevelser kommer att träda fram som nya framtids- och utvecklingsområden. Områden där de självorganiserade är starka genom sina konceptuella och interdisciplinära metoder för tänkande, och effektiva genom sina organiseringsformer. 

Ekonomiprofessorn Guy Standing beskriver i en rad böcker, bland annat senast, A Precariat Charter: from denizens to citizens, om vad han uppfattar vara en ny social klass, prekariatet. En samhällsgrupp som lever med en kronisk känsla av osäkerhet och som saknar rättigheter så som sjukförsäkring, semester och pension. Yrkesverksamma vars rätt att ta del av välfärdssystemen villkoras allt mer. Inom den fria kultur- och konstvärlden i synnerhet, lever professionellt yrkesverksamma, mer eller mindre självvalt, under osäkra och prekära förhållanden. Förhållanden vilka de delar med andra inom prekariatet. Andrea Phillips, forskningschef och professor på Akademin Valand, underströk följande i ett tal hon höll under konferensen Public Assets: small-scale arts organisations and production of value, 

– att de som arbetar inom den kulturella sektorn i varje givet ögonblick är tvingade att konkurrera med varandra, direkt som indirekt, något som dränerar dem psykologiskt. Trots dessa förhållanden, råder det idag inom konstvärlden en övergripande avsaknad av organisering vilken på allvar kan utmana dessa förhållanden, menar Phillips. 

Det självorganiserade som arbetsform inom konsten handlar i sak om produktionsvillkor i förändring. En förändring där självorganiserade behöver skapa allomspännande nätverk och allianser, för stundande former av inre som yttre självorganisering. Det existerar en samhällsutveckling som pekar mot att medborgarna i allt större utsträckning behöver organisera sig själva, antingen kollektivt eller individuellt. Det är en förändring som potentiellt kan leda till historiskt sett unika synteser mellan frihet och trygghet; förutsatt att vi tillsammans skapar förutsättningar för en verkligt demokratisk självorganisering. 

Hur ser då konstnärernas villkor ut med avseende på svenska förhållanden? I en sammanställning författad av Konstnärernas Riksorganisation 2014 med utgångspunkt i sex rapporter genomförda 2013, som går att läsa på KROs hemsida, presenteras en rad beklämmande slutsatser. KRO redovisar att konstnärernas inkomster sjunker över tid, samtidigt som statens utgifter för bildkonst, arkitektur och design sjunkit från 98 miljoner kronor 2010 till 81 miljoner kronor 2013. Vilket i praktiken betyder mindre pengar till offentlig konst, stipendier och visningsersättning. Kulturbudgeten ökar däremot i kronor räknat men dessa medel stannar inom institutionerna och når sällan de som producerar konsten. Samtidigt rapporterar KRO att man ser ett starkt ökat intresse för konst inom flertal områden i samhället. När det kommer till Västra Götalandsregionen beskriver KRO/KIF i ett remissvar till utkastet på Västra Götalands regionala kulturplan 2016-2019, hur den andel av regionens kulturutgifter som investeras i bild- och formkonsten minskat från 5,9 % år 2011 till 4,2 % år 2013, enligt statistik från Myndigheten för Kulturanalys. KRO/KIF sammanställde för övrigt en stor konstnärsenkät 2014, som visar att 64 % av konstnärerna i Västra Götalandsregionen har en månadsinkomst på 13 300 kr eller mindre, vilket kan jämföras med den genomsnittliga månadsinkomsten i länet som enligt SCB var 22 120 kr (2012).

 

Självorganisering som realitet

Nu när de kollektiva konstnärliga praktikernas historia och självorganisering som arbetsform redogjorts för är det dags att försöka redogöra för hur de självorganiserade fungerar, och vilka drivkrafter som döljer sig bakom kulisserna. Det är långt ifrån en enkel uppgift att formulera generella påstående om de självorganiserade. Skillnaderna mellan dem kan emellanåt vara skenbart enorma. Det kan röra sig om allt från mycket små aktörer med en mycket blygsam budget till etablerade organisationer med mångårig erfarenhet och jämförelsevis långt större resurser. De skiljer sig åt i val av arbetsmetoder, estetiska preferenser och strategier för styrning; då på ett sådant sätt att enskilda aktörer kan ha mer gemensamt med aktörer i andra länder än snarlika verksamheter inom samma land. Naturligtvis handlar det här om att närma sig denna terräng med blicken fixerad på regelbundna mönster, då med avseende på svenska förhållanden.

Det självorganiserade motiveras i hög utsträckning av inre drivkrafter; behov av att skapa mening - som en önskan om att skapa en bättre värld eller meningssammanhang som upplevs som existentiellt värdefulla. Då den konstnärliga processen, i första hand syftar till meningsskapande, och inte i att skapa ekonomiskt värde. De är verksamheter som söker åstadkomma utrymme för kollektiva visioner såväl som individuella självförverkliganden. Det råder en öppenhet inför det osäkra, och risktaganden upplevs i många fall som en del av eller rentav som en förutsättning för konstnärliga processer. Det som skaver uppfattas som föremål för undersökningar, men även som en naturlig del av kollektivt drivna arbetsprocesser. De kännetecknas dessutom av att de i hög utsträckning omfattar en kritisk medveten relation till samtiden, historien och kulturarvets betydelse för människans livsmiljöer. En kritisk medvetenhet som i stor utsträckning kommer till uttryck i val av program, konstnärligt innehåll eller produktion av pedagogiska processer.

Det sociala samspelet i gruppen är oerhört viktigt och stundom avgörande för den självorganiserade verksamhetens organisatoriska och konstnärliga utveckling. Vad som uppfattas som betydelsen av platta strukturer är en del av förståelser som normerar relationer inom gruppen. Den sociala rörligheten mellan organisationerna är över tid relativt stor. Något som på sikt medför att enskilda verksamheter i allt högre utsträckning tenderar överlappa varandra tanke- och erfarenhetsmässigt. De är tack vare sin mobila kapacitet invecklade i föränderliga och intrikata nätverk där utbyten av idéer, kunskaper och vänskaper skjuter allt vidare rotskott och förgreningar ut i världen. Glokala nätverk – på en och samma gång lokala som globala. Varigenom de kan befinna sig på flera platser och sammanhang samtidigt, via expanderade nätverk.

Inom ramen för det organisatoriska arbetet samexisterar, informella som formella arbetsformer och relationer, idealt sett, arrangerade på ett sådant vis att aktörerna kan göra bruk av explicit (uttalad) som implicit (outtalad) kunskap. Det är en arbetslogik som baseras på en hyperkänslighet inför komplexa samspel i omvärlden och människans adaption till dessa förändringar. Det konceptuella tänkandet har härvid blivit ett hantverk vars intellektuella elasticitet och kapacitet ger en ökad spännvidd och förmåga att processa komplexa sammanhang. Ett tänkande som organiserar och kombinerar idéer på ett sådant sätt att vederbörande kan tänka både snabbt och djupt. En uppövad och utvidgad föreställningsförmåga vars mål är att pröva okonventionella sätt att länka tankar samman. Alldeles oavsett om dessa sammankopplingar aktualiserar frågor som rör vår tid, eller om de är resultat av processer vars gestaltningar ska upplevas som konstnärligt tankeväckande, utmanande eller sköna. Det självorganiserade arbetet kan sägas vara en profession vars arbetsansträngning tar människans hela kapacitet och sinnliga förmågor i anspråk. Utöver den konceptuella spännvidd som nämns ovan, kräver arbetet färdigheter inom stundom häpnadsväckande antal områden. Det är ingen överdrift att hävda att de som varit verksamma en längre tid, utvecklat ett kunskapsregister som omfattar expertkunskaper såväl som mer allmänna redaktionella och organisatoriska färdigheter.

Det är helt enkelt möjligt att tala om den enskilde självorganiserade utövaren i termer av vad den franske socialantropologen Claude Lévi-Strauss talade om som bricoleur. Lévi-Strauss presenterade sin egen definition i studien La Pensée sauvage (Det vilda tänkandet) från 1962. På svenska översättas den i sin mer generella betydelse med mångsysslare. I Lévi-Strauss användning av begreppet är bricoleuren inte enbart en individ som bemästrar flera yrken eller uttrycksformer. Bricoleurens kännetecken är att hon sammanfogar existerande material från sin omgivning. Resurser som står denne tillbuds oavsett mediets eller materialets hemvist, och då dessutom på nyskapande och oväntade sätt. På samma sätt är den självorganiserade aktören av osäkra förhållanden, manad att använda sina alla till buds stående medel för att skapa ytor för sitt självutnämnda organisatoriska hantverk. En annan överensstämmelse med Lévi-Strauss bricoleur, är att färdiga arbeten i senare skeden kan utgöra grundarbetet i nya kommande uttryck och processer. Det självorganiserade arbetet är därmed sin egen mening, då arbetet löpande skänker sig själv tillbaka till sig självt. Värden som trots allt inte helt och fullt relaterar endast till sig själv, utan till omsorgen om det gemensamma livet.

Självorganiserande utövare och deras verksamheter är kraftigt utsatta för varierande utifrån kommande värderingar och krav. Förutom att förhålla sig till föränderliga utvärderings- och ansökningskriterium och kulturpolitiska målsättningar, måste de inte endast konkurrera med varandra om marginella resurser, utan även relatera till konst- och kulturvärldens fluktuerande standarder för konstnärlig kvalité. Det kan sägas existera varierande och inkompatibla värdesystem som står i stark kontrast till varandra. Där de självorganiserade omfattar en egen särpräglad process- och produktionslogik. Medan offentliga förvaltningar, myndigheter, institutioner eller marknadskrafter drivs av andra kontrasterande logiker. Logiker varigenom beslut fattas utifrån tydligt avgränsade målbilder, men även naturligtvis krav på effektivitet, transparens, evidensbaserad kvalitetsstyrning, mätande av prestation och resultat.   

Det råder inom det självorganiserade en stark självhushållningsmentalitet som fortlöpande återuppfinner sig själv genom sinnrika och kreativa strategier för effektiv resursoptimering och diversifiering. Något som återigen för tanken till bricoleurens hantverksorienterade kosmologi, där det som för stunden finns förhanden kan bli föremål för ett produktivt återanvändande. Delningsekonomiska principer är en naturlig del av de sociala nätverk som binder samman självorganiserade med varandra. Det kan handla om delande, samordning eller utlånande av kunskap, lokaler, teknik, verktyg eller kommunikation. Aktörerna strävar vanligtvis efter att vara en integrerad del av det civilsamhälle som omsluter dem. I enstaka fall etablerar de sig på orter som annars skulle sakna samtidskonstnärliga uttryck. De skapar då inom ramen för sina diverse miljöer relationer till lokalt förankrade grupperingar och individer, då med anledning av sitt intresse för människans skiftande livsvillkor och erfarenheter. Varigenom de värnar om gemensamma minnen och personliga berättelser i historiens och samhällets marginaler.

Självorganiserade samverkar tack vare sin organisationskultur, i skärpunkten mellan internationella kontaktytor och lokala nätverk, till att vitalisera samtidskonsten. De skapar platser och sammanhang, vilka somliga skulle beskriva som konstvärlden, samtidigt som de skapar situationer och diskursiva rum där demokratin kan förnyas och förverkligas. Där konstens rum som helhet, institutionella utställningsytor och scener medräknade, utgör de rum där samhället kan få syn på sig självt. Och där den offentliga demokratiska dialogen kan ges en röst som talar genom kultursidor, public service, och inte minst av allt via kulturtidskrifterna.

 

Det självorganiserade karakteriseras eller drivs av:

  • En strävan av att sammanfoga skilda kompetenser och perspektiv – med avsikt att tänka kollektivt och tvärdisciplinärt
  • Konceptuellt tänkande; med en förhöjd förmåga att processa komplexa sammanhang
  • Processorienterade logiker där resultatet växer fram allt eftersom
  • Att risktagande upplevs som en förutsättning för utveckling av nya koncept och konstnärliga idéer
  • Dynamiska och spontana former av beslutsfattande. Ett beslutsfattande som drivs fram av ett kontinuerligt undersökande och experimenterande
  • Upprätthållande av platta strukturer och etiker för icke-hierarkiskt beslutsfattande
  • Vidmakthållande av flytande sociala nätverk, eftersom de agerar på flera platser och sammanhang samtidigt
  • Befrämjande av ansvarsfullt resursutnyttjande och delningsekonomiska system för kunskap- och resursdelning
  • Fördjupat demokratiskt engagemang, såväl som kritiskt ifrågasättande av historisk, teknologisk och ekonomisk determinism. Företrädesvis genom att etablera diskursiva rum och geografiska platser som befinner sig både innanför och utanför samtidskonsten. Rum för deltagande och kollektiva kunskaps- och läroprocesser

 

Självorganisering som begrepp

Självorganiserad eller konstnärsdriven? Vari består skillnaden om man överhuvudtaget kan tala om någon sådan, och vilka fördelar kommer av att tala om konstnärlig självorganisering som begrepp? Självorganisering i sin övergripande betydelse refererar till processer som formar dynamiska system och mönster, genom spontan koordinering. Begreppet används inom naturvetenskapen för att beskriva så kallade emergenta strukturer i naturen – levande biologiska system som fågelsvärmar eller fysikaliska system. Självorganisering återfinns, enligt en rad samhällsvetenskapliga och humanistiska fält och teorier i mänskligt beteende, språklig utveckling, intelligens, kreativitet, ekonomi och lärandeprocesser. 

Med avseende på kollektivt skapande av nätverk kan självorganisering naturligtvis beskrivas vara mer av en strategi och attityd till organisering, till skillnad från perspektiv eller organisationsmodeller som inrymmer givna strukturer för styrning och organisering. Självorganisering saknar per definition ett givet syfte, då det är det spontana agerandet som är dess motor. Inom konstens område har självorganisering använts för att beskriva hur nätverk av konstnärer eller individer av närbesläktade professioner, skapat modeller för delaktighet och produktion av konst utanför institutionerna eller marknaden. 

Varför använda begreppet självorganisering? Begreppet indikerar att konsten antingen är i behov av organisering eller redan är under organisering. Samtidigt klargör termen, eller specifikt ordet ”själv”, att denna organisering verkställs av de som utgör utgångspunkten inom denna produktionskedja. Att självorganisering till sin betydelse och natur är eruptiv samtidigt som det samtidskonstnärliga fältet baseras på undersökanden, ger vid handen att organiseringen sker under prövande former. Det ligger givetvis nära till hands att tolka det självorganiserades ”själv” som ett kollektivt sådant, eller som ett samspel mellan kollektiva och individuella viljor, eftersom begreppet i realiteten mer eller mindre alltid refererar till kollektiva praktiker.

Självorganisering antyder att själva organiseringen (följaktligen organiseringen och arbetsförhållandena) som äger rum bakom det synliga konstnärliga resultatet, har ett egenvärde eller en föresats i sig själv. Begreppet saknar häntydning till vilken profession som agerar som organiseringens drivfjäder, till skillnad från termen konstnärsdrivet. Självklart är det något som skapar ett tankemässigt utrymme, för att tala om och inkludera nära besläktade tendenser inom exempelvis arkitektur, mode eller scenkonst. Detta gör att det självorganiserade som begrepp avseende konstnärlig organisering kan fungera som ett övergripande vagt karaktärsdrag. Kännetecknat av anti-hierarkiska attityder och processorienterade förhållningsätt till produktion av konstnärliga uttryck. Också i jämförelse till att styras av fixeringar vid val av konstart och de traditionella gränsdragningar som existerar mellan dessa. Om självorganisering används med en viss medveten förståelse om begreppets spännvidd, kan användandet i sig vara en strategi för att tala om och synliggöra kontrasterande former av självorganisering. 

 

Försök till definition 

Nedan följer ett försök att ringa in och definiera självorganiserade aktörer inom samtidskonstfältet i fem punkter.

1. Det huvudsakliga syftet är att distribuera, producera, förevisa eller sprida kännedom om egna eller andras verk

2. Självständigt organiserande av program, innehåll eller situation

3. Praktiserar anti-hierarkiska värderingar, ideal och normer bl.a. genom inbördes självhjälp, deltagande och delat ansvar för sociala relationer

4. Utvecklar och undersöker nya konstnärliga praktiker inom ramen för sitt sammanhang

5. Upprätthåller, förmedlar och sammankopplar sociala och kreativa nätverk

Inledande samtal med de självorganiserade i Göteborg

Text: 23 minuter, 3 sekunder (6334 ord)
Ljud (intervju Anders T Carlsson): 3 minuter, 31 sekunder
Bilaga: Självorganiserade och självständiga. Strategier: då, nu och... sedan? (En infallsvinkel och några exempel) →

Den 26 november och 11 december 2014 arrangerade Petra Johansson, konstkonsulent på Kultur i Väst, Henrik Sputnes, frilansande curator, och Giorgiana Zachia, samtidskonstansvarig vid Riksutställningar, två sammanhängande sammankomster för självorganiserade aktörer i Göteborg. Mötet ägde rum på Sockerbruket som ligger beläget invid Älvsborgsbrons södra fäste, och en gång i tiden hemvist för Carnegie sockerbruk och porterbryggeri. År 1850 arbetade runt 300 personer på bruken och däromkring växte ett helt samhälle fram, med egen kyrka och skola. Sockerbruket är idag en vital plats där en uppsjö av ateljéer, designbyråer och kreativa noder som Hey it’s Enrico Palazzo och Lundgren+Lindqvist, samsas med verksamheter som 3e Våningen, Elektron och Göteborgs Kollektivverkstad. Nere invid vattnet under brofästet ligger Röda Sten Konsthall, en utställningsplats för samtida konst och kultur.  

De två sammankomsterna med det självorganiserade i Göteborg markerade startskottet för det som senare kom att utvecklas till Kluster för en självorganiserad samtidskonst och de möten som finns beskrivna häri. Den kollektiva tankeprocess som det avslutande samtalet i Göteborg blev, var en källa till inspiration för vårt fortsatta arbete, såtillvida att det skapade ett kollektivt rum för tänkande och lyssnande. Ett sammanhang som vi insåg var angeläget att repetera på flera platser i regionen, och med det kom ansvaret att dokumentera konversationerna. 

Den inledande sessionen den 26 november innefattade dragningar från tre inbjudna gäster med syfte att ringa in det självorganiserade i en lokal, regional och internationell kontext. Karl Hallberg från Not Quite berättade om deras verksamhet på det nedlagda pappersbruket i Dalsland och om det då nyskapade nationella nätverket Den Kollektiva Hjärnan. Marta Gracia från den spanska plattformen Art Motile gav en inblick i Art Motiles arbete, såväl som situationen generellt för konstnärsdrivna aktörer i Spanien. Avslutningvis framhöll Gracia att utmaningen framöver borde vara att uppfinna och skapa strategier för självorganiserade aktörer att garantera sitt oberoende, såväl som sin överlevad på lång sikt. Jason E. Bowman från Akademin Valand vid Göteborgs Universitet, beskrev sitt tidigare arbete med det visuella konstprojektet Midwest (2003–2008) som utfördes tillsammans med Rachel Bradley och Julie Crawshaw. Ett projekt med syfte att skapa synergier och dialoger emellan konstnärsdrivna aktörer, beslutsfattande organ och institutioner i regionen West Midlands i Storbritannien. Bowmans arbete finns beskrivet i en intervju längre fram i denna skrift, medan Gracias betraktelser finns formulerade i hennes bifogade infallsvinkel; Självorganiserade och självständiga. Strategier: då, nu och... sedan? Den som önskar bekanta sig närmare med Not Quites verksamhet hänvisas till kapitlet därom.  

Inledningsvis gavs de medverkande representanterna tid för att beskriva sina verksamheter och praktiker. Närvarande vid träffarna var Carl Oscar Sjögren och Karin Lindroth från konstgruppen Non existent Center, Johan Forsman och Anders T Carlsson från den konstnärliga plattformen Skogen, Oscar Ramos från online plattformen Svilova, Nina Bondeson från föreningen Grafik i väst, Anna Ganslandt från konstsamarbetet Skup Palet, Lena T H Berglin och Kajsa G. Eriksson från den oberoende konstnärliga research studion Vague Research Studios, Ulla Mogren från ateljéområdet Konstepidemin, Olof Persson från utställningshallen/dansscenen 3e Våningen, Susan Caravelli från Galleri 54, Esmeralda Lindström och Martin Hulten från Galleri Box, de två sistnämnda verksamheterna kan beskrivas som konstnärsdrivna gallerier.  

Medan det inledande tillfället ägnades åt att lyssna till dragningar och presentationer var den andra sammankomsten den 11 december strukturerat kring tankeutbyten. Vi samtalade inledningsvis om förtjänsterna av att arbeta med kunskapsdelning, men även med opinionsbildning kring de självorganiserades produktionsvillkor. Ett förslag handlade om att skapa tematiska fortbildningstillfällen där de medverkande kunde diskutera litteratur, av relevans för de utmaningar som scener och plattformar för samtidskonst ställs inför. Initiativet skulle flytta mellan de lokaler som förvaltas av de närvarande aktörerna. På så vis skulle deltagarna lära känna inte bara varandra utan också varandras verksamheter. Ambulerande läroprocesser som skulle fylla flera ändamål och funktioner; rum för kollektivt tänkande, skrivande och reflekterande och alstrande av nya oväntade kollaborationer. Tillfällen där deltagarna tillsammans överskrider sina egna individuella kapaciteter att tänka möjligheter.

Det talades om vikten av personliga och förutsättningslösa möten. Upplevelser av hur slumpartade möten i stunden alstrar oförutsedda synergier och tankeutbyten. Den tidsåtgång somliga träffar förbrukar kan leda till omvälvande insikter eller praktiska lösningar på invecklade problem. Det framfördes med emfas att man bör utmana det tempo varpå arbetet förväntas utföras. Från detta gled vi över i att tala om tiden och avsaknad av tid. Hur det i vissa avseenden är en illusion att hastighet sparar tid. Mästrande former av acceleration och effektivitet får endast tiden att gå fortare och gör dagarna kortare. Det naturligt långsamma och genuina anses idag ha ersatts av ett ackordtänkande som forcerar fram undermåliga framgångar och resultat. Där mätbara kvantiteter som publikmängd, samt andra kvantitativa bedömningsgrunder, ålagts kulturen som en bevisbörda, som runnit nedåt i stödstrukturerna. En bevisbörda som väger tyngst på dess axlar som står längst ned inom det konstnärliga produktionssystemet. Långsamheten ses som en potentiell motståndshandling, men även som en förutsättning för att praktisera skäliga produktionsförhållanden, samtidigt som långsamheten i sig i många fall är förutsättningen för ett gediget hantverk.

Det framfördes tankar om att klustret primärt behöver vara en lobbyorganisation med ett opinionsbildande uppdrag, vars mål är att skapa hållbara produktionsförhållanden för dess medlemmar. Angående konstens infrastruktur yttrades uppfattningen om att det finns för få produktionsplatser för samtidskonst i Göteborg. Platser och rum där enskilda utövare antingen kan mötas, arbeta och utveckla sitt konstnärskap, samtidigt som det i realiteten existerar massor av outnyttjade ytor runtom i staden. De produktionsplatser som existerar underutnyttjas i vissa fall på grund av att det finns lite tid och medel för att administrera externt bruk av dessa. Det samma anses gälla cirkulation av internationella konstnärer som befinner sig i regionen under en längre tidsperiod. Man anser att det förvisso sker utbyten av resurser eller konstnärer mellan miljöerna, men då absolut inte alls i den utsträckning som vore önskvärt. 

Ett positivt exempel som lyfts fram är stadsutvecklingsprojektet Mellanrum i Malmö vars koncept är att möjliggöra användning av outnyttjade ytor och rum för medborgardrivna initiativ. Mellanrum arbetar intermediärt mellan initiativtagare och fastighetsägare för att få tillgång till vakanta butiker och andra ytor som sedan vidarebefordras till initiativen. Man anser att det behöver utformas strategier för att tillvarata redan existerande resurser – lokaler, teknik och kunskap. Ett föregångsexempel som lyfts fram är Time Banking; ett verktyg som används på många håll runtom i Europa, för att skapa alternativa ekonomiska modeller genom byte av tid och kunnande. De säger att de saknar en samlad webbportal för den fria konsten i Göteborg. Då det existerar digitala kartläggningar som enbart täcker mindre delar av stadens utbud av fri konst. Det anses vara en angelägenhet som på ett relativt konkret plan skulle understödja det lokala konstnärliga livet i Göteborg med omnejd.  

Nedan ges exempel på ett antal åsikter som framfördes. 

  • Den organiserade fria konsten är i allt väsentligt mer effektiv än de konstnärliga institutionerna.
  • Den fria konsten och de initiativ som springer därur utnyttjas i syfte att gentrifiera delar av staden. Samtidigt som de sekundära värden och effekter som skapas av det fria kulturlivet sällan eller aldrig tillskrivs dessa aktörer.
  • Det framhölls att det förkommer ett glapp mellan de som producerar konst och de som administrerar den samma.
  • Det upplevs att det från regionalt och statligt håll förkommer ett entreprenöriellt tänkande som man upplever ”trycks på konsten och kulturen utifrån”, utan att det finns någon verklig kunskap om eller förståelse för konstens särart.
  • Den fria konsten och scenkonsten är underfinansierad.  
  • Väl genomtänkta och långsiktiga investeringar på konst bidrar till förnyelse av staden och ett levande stadsliv.

 

Lyssna på intervju: Anders T Carlsson intervjuad av Anneli Abrahamsson. 

 

Närbild Giorgiana Zachia

Giorgiana Zachia var mellan 2014–2016 samtidskonstansvarig vid Riksutställningar. Hon har inom ramen för sitt arbete på Riksutställningar curaterat och producerat ett antal samverkansprojekt som syftat till att stödja utvecklingen och spridningen av samtidskonsten i Sverige, däribland: Symposium om självorganisering inom konst (Gnesta, 2015). Hon har dessutom stött och utvecklat dialoger mellan beslutsfattare och konstinstitutioner i Sverige. Zachia har en bakgrund som curator och har varit biträdande direktör för Rumänska kulturinstitutet där hon hade ansvaret för institutets program för samtidskonst och film (2006–2011). Hon har också varit producent vid Tensta konsthall i Stockholm i samband med konsthallens nyöppning 2011 (till 2014). Sedan februari 2016 är hon forskningsutvecklare vid Valand Akademin vid Göteborgs universitet.

Hur kommer det sig att Riksutställningar har kommit att intressera sig för det självorganiserade?

– 2011 fick Riksutställningar ett nytt uppdrag från Kulturdepartementet. Från att varit en myndighet som producerat och turnerat utställningar i dryga 45 år skulle myndigheten arbeta för utvecklingen av utställningssektorn i Sverige. Detta skulle göras framförallt mot organisationer finansierade av skattepengar och som arbetar på ideell basis. Som ansvarig för samtidskonst tog jag över Riksutställningars handlingsplan för samtidskonstens utveckling och spridning i landet från Johan Pousette som utvecklat denna. Denna handlingsplan var ett dokument som togs fram efter samråd med berörda statliga myndigheter och andra aktörer inom samtidskonstområdet både på regional och lokal nivå. Så ett svar på din fråga är för att det ingick i uppdraget som vi fick av Kulturdepartementet att stödja utvecklingen av organisationer som arbetar på ideell basis vilket självorganiserade ofta är.

– Händelseförloppet bakom nätverket (Den kollektiva hjärnan) har varit en kombination av olika arbetssätt, det mer prövande, självorganiserade och det mer styrande, myndighetsaktiga. Riksutställningar var med och tänkte ut samt delfinansierade de första stegen i byggandet av nätverket i samråd med flera självorganiserade initiativ. Bl a anlitade vi Art Lab Gnesta för att koordinera det första mötet med det som skulle bli arbetssgruppen för nätverket (vid Supermarket 2014), det andra möte (Samtidskonstdagarna i Umeå 2014) samt symposiet i juni 2015. Programmet till symposiet togs fram av Riksutställningar tillsammans med nätverket och Akademin Valand. Tanken har alltid varit för Riksutställningar att stödja nätverket att ta form och sedan släppa taget så vi ville inte vara en del av nätverket. Jag tycker att det är viktigt att visa vad möjligheterna är i samverkan mellan en statlig myndighet med ett väldigt specifikt uppdrag och kompetens och konstfältet, till skillnad mot andra skattefinansierade organisationer vars stöd till institutionerna har en mer passiv karaktär i form av bidragsgivande.

Vad är det som gör de självorganiserade intressanta och relevanta att tala om som fenomen?  

– Självorganiserade initiativ inom konstfältet är ofta laboratorier för nytänkande kring vad konst är och kan göra men också för nya sätt att organisera arbetet med konst, ofta med starkt demokratiskt prägel.

Finns det några risk- eller problemområden inom det självorganiserade som du uppmärksammat och som du anser skulle kunna vara områden att utveckla stöd kring?

– Oftast pratar man om de ekonomiska riskerna, men det finns andra som t ex risken att deras idéer och ansatser kapas av olika intressenter. En annan känslig situation för många självorganiserade är momentet när deras grundare försvinner från organisationen. Sedan finns det alltid en punkt då man måste välja om man ska bli en institution, lägga ner eller bli något annat vilket är alltid svårt att förutse vad det kan vara… På ett sätt är det inbyggt i självorganiseringen att man är utsatt för risker – den instabila strukturen, viljan att samarbeta, mottagligheten för intryck mm men samtidigt är kreativiteten som kommer från alla brister är självorganiseringens styrkor. Om man talar om den ekonomiska biten skulle jag säga att i nuläget är de stöd som existerar i Sverige idag inte motsvarar behoven och den enorma potentialen som finns på det här området. Om jag ska vara pragmatisk, en sak som nätverket Den kollektiva hjärnan eller ert regionala nätverk i Västra Götaland kan göra är att utöva en form av lobbyverksamhet riktad mot beslutsfattare för att förbättra bidragssystemet, och som en del av detta att utöka förståelsen över vikten och värdet av sådana här organisationer för samhällen och enskilda grupper inom dessa. Men å andra sidan kan självorganiserade tänka nytt kring hur deras verksamheter finansieras och där finns goda exempel både internationellt som i Sverige. Återigen kan det nationella nätverket vara en plats där dessa alternativa finansieringsformer tas upp. diskuteras, utvecklas, mm.

Utifrån ett globalt jämförandeperspektiv finns det något som du upplever kännetecknar och utmärker det självorganiserade i Sverige? 

– Jag vet inte om jag kan svara på det på ett sätt som kan vara produktivt eller intressant utifrån mina observationer hittills. Det som bakas in i självorganisering är mycket varierad i Sverige (som internationellt). Ett visst självorganiserat initiativ i Sverige kan ha mer gemensamt med liknade verksamheter i Italien eller Spanien än med självorganiserade i Sverige. I Sverige är det traditionellt institutionerna som har varit dominerande och man kan säga att självorganiserade har utgjort en sorts plantskola för professionella som sedan har tagit sig in i institutionerna… Men jag ser nu att många självorganiserade i Sverige har medvetet börjat definiera sig så och förstår vikten av att förbli vad de är. Det pågår ett forskningsprojekt just nu på Valand, Stretched, som tittar på självorganiseringens effekter över den konstnärliga praktiken. Projektet använder sig av etnografiska metoder så jag ser fram emot att läsa deras fältrapporter. Frågan i sig är ytterst intressant och det ska bli spännande att se om de kan komma med resultat som även svarar på din fråga.

Giorgiana du bjöd in Marta Gracia från Art Motile som talare till det första av våra två inledande möten med självorganiserade i Göteborg 2014. Varför är Art Motile enligt din mening ett intressant internationellt exempel på en självorganiserad aktör?

– Jag bjöd in Marta Garcia både för hennes arbete på Art Motile men också vid Hangar - hon delar sin arbetstid mellan de två organisationerna. Det finns flera skäl till det. Jag tycker att i Sverige har vi en tendens att titta på modeller från den anglosaxiska världen och glömmer att det finns fantastiska exempel utanför konstvärldens centra som kanhända passar ännu bättre som inspiration i en svensk kontext. Hangar är en mycket spännande organisation startad av motsvarande katalanska KRO och som har blivit som en självorganiserad verksamhet med skattepengar som sin huvudfinansiering. De är i huvudsak en residencyverksamhet kombinerad med verkstäder och forskning kring konstens produktionsvillkor. Så de arbetar både reaktivt och proaktivt. Forskningsdelen finansieras framför allt med EU pengar och Marta är koordinator för den biten. 

– När hon startade Art Motile, vars verksamhet är komplementär till Hangar, fick hon allt stöd från Hangar vilket jag tycker är tecken på en exemplarisk relation. Art Motile är en ganska pragmatisk självorganiserad kan man säga, en resursplattform för konstnärer kring mobilitetsfrågor och med Spanien som bas. De tillgängliggör kunskap kring området utifrån kvalitetskriterier och om jag minns rätt var det en studie som Marta hade gjort som nyexaminerad konstvetare som blev startskottet för Art Motile. Deras tjänster är gratis för konstnärer. De har också lyckats hitta egna finansieringskällor för deras verksamhet via konsultverksamheten mot kommuner t ex men också tankesmedjor som Interarts. 

 

Närbild Nina Bondeson

Nina Bondeson är en välkänd svensk konstnär, författare och debattör, boende och verksam i Mölndal. Bondeson har tidigare varit professor i textilkonst vid högskolan för design och konsthantverk, vid Göteborgs universitet. Numera är hon utöver sin egen konstnärliga praktik ordförande i Grafik i Väst (GiV). Grafik i Väst är en ideell förening med cirka 270 yrkesverksamma konstnärer från Norden, England, Irland, Frankrike och Litauen.

Västra Götalandsregionen har nyligen beslutat att höja medfinansieringsbeloppet för Grafik i Väst till 250 000 kr för 2016. Detta genom en ny bidragsform, ett verksamhetsstöd för organisationer som anses utgöra en viktig del av Västra Götalandsregionens infrastruktur. I motiveringen från Kulturnämnden står bland annat att läsa om GiV. ”Basarbetet för medlemmarna, digitaliseringen, det unika lobbyarbetet för konsten och dessutom förnyelsearbetet med mer löst anknutna konstnärer gör att GiV:s verksamhet lämpar sig för en stärkt regional roll.” 

Med anledning av att Grafik i Väst har mer anslag att röra sig med den förestående tiden, berätta hur medlen kommer att komma föreningen tillgodo och hur arbetet med den samma kommer att fortlöpa framöver?

– Vi fortsätter att utveckla det vi gör nu: det växande internationella samarbetet med konstgrafiska verksamheter, det digitala läget som vi vill utveckla – i fysiska visnings-, mötes- och arbetsmöjligheter. Det konstpolitiska engagemanget är också fortsatt nödvändigt – ingenting kan tas för givet – det finns mycket att diskutera, försvara, förmera…

Det finns inom den självorganiserade konstvärlden en utbredd oro för instrumentalisering och politisk styrning av det konstnärliga innehållet vilket gjort det svårt att tala om konsten som ett verktyg för något utöver sig självt. Hur kan man från kulturpolitiskt håll understödja en pluralism inom konsten som tillåter mängder av konstnärliga uttryck, förfaranden och verktyg för förändring?

– Det är en berättigad oro. Makten vill alltid styra över konsten. I repressiva länder är det uppenbart – vårt ansvar är att se hur den mer subtila styrningen ser ut här – där den icke-totalitära statens rådande ordning och stränga hegemoni styr över synsätt och tankemönster kring vad som anses realistiskt och rimligt, vilka politiska frågor som ens hamnar på bordet osv.

– Men om t o m vi konstnärer är rädda för att diskutera konsten som instrument och nöjer oss med att konstatera konstens ”egenvärde” så kommer vi ingenvart. Det är klart att konsten är ett instrument. Det har den alltid varit. Konstens ”egenvärde” har blivit ett till intet förpliktigande mantra för både konstnärer och politiker – Alla upprepar det, men ingen talar om vad det egentligen betyder, bara man säger att man är för detta egenvärde så har man gjort sitt – men sen då? Hur kommer vi vidare därifrån?

– Jag ser konsten som språk – en utvidgningsbar del av vår medfödda språkförmåga – ett existentiellt verktyg för mellanmänsklig kommunikation, som idag är intryckt i ett missförstånd mellan pengar och positioner. Det fulaste ordet jag vet i svenska språket är ”kultursektor” … där ska konsten hållas, i en avskuren del av samhällslivet – borta från vardagens liv och leverne –

– Genom att den strukturen accepteras, osynliggörs den instrumentalisering som pågår, t ex genom de senaste 40 årens professionalisering och akademisering av konsten. Man kan ha konsten som yrke, men den är inget yrke i sig själv. I kraft av sin språklighet är den en allmänmänsklig tillhörighet. Man kan ha konsten med sig på många olika sätt i livet. Och ett samhälle som vill utveckla och fördjupa demokrati måste inse det, för det samhället är gravt bidragsberoende – det kräver sina invånare och för att ratta det behöver vi allt språk vi kan komma över.

– Det talas om att det är önskvärt med ett vidgat deltagande i kulturlivet och en breddad antagning till både förberedande och högre konstutbildningar. Men det är bara läpparnas bekännelse. I praktiken motarbetar vi denna vidgning och breddning och armerar en segregerad samhällsstruktur.

– Vi har en utbildningsordning inom konstområdet i Sverige som vi skulle kunna använda på ett väldigt intressant sätt. Om vi verkligen vill se en breddad rekrytering till konstskolor: varför är inte ett eller två års förberedande konstutbildning meriterande för dem som vill bli poliser eller undersköterskor, lärare, tekniker eller socionomer? För att vi inte ser konstens betydelse. Varför får skolan varken resurser eller uppdrag att hantera konsten som det mångstämmiga språkområde den är? För att vi har blivit blinda för dess betydelse. Vi blandar ihop konsten med förströelse, vi håller den i ett intresselöst isolat.

– Så vilket slags instrument kan konsten vara? Vilket som helst – den lånar sig till vad som helst.

I en demokrati kan den bara vara ett instrument i kraft av sin språklighet, som företeelse och fenomen; för ATT den kan komma till – så fort den detaljstyrs upphör den att stötta demokrati.

I en artikel i Omkonst publicerad 2007 hävdar du att den praktiska kunskapen är underordnad den teoretiska inom samtidskonsten. Tror du att det inom ramen för den självorganiserade sfären skulle vara möjligt att skapa initiativ för att minska glappet mellan teori och praktik?

– Alla mänskliga verksamheter har sin praktik – och ingen verksamhet i konsten skulle väl kunna anses vara ”teorilös”. Det finns viktiga skillnader att beakta mellan olika praktiker inräknat deras teoretiska tillhörigheter. T ex mellan olika sätt att göra konst – vad krävs av någon som vill ägna sig åt en materialbaserad, hantverklig konsttillverkning för att genom den kommunicera vid sidan av det talade och skrivna språket? Vad krävs av den som vill ägna sig åt en konsttillverkning som skapar mening genom att t ex referera till den kritiska teorin och vill använda sig av ett verbal-språkligt meningsskapande? Vilket hantverk använder sig en poet av? En relationellt inriktad konstnär? En keramiker som vill dreja användbara koppar? Det jag önskar för framtiden är att den antagonistiska konflikt som pågått och fortfarande pågår mellan olika sätt att göra konst i Sverige till slut ska komma åt att, i handling, utvidga det ”utvidgade fält” som vi talat om i nästan 40 år. Anledningen till konflikten ser jag i det faktum att Sverige är ett litet land, med en liten konstscen. Det finns en rädsla att hamna utanför, framstå som en som inte förstått vad som ”gäller” osv. För det finns liksom ingenstans att ta vägen om man inte passar in – inte så lätt att skrapa ihop till en kritisk massa som kan härbärgera ett livskraftigt alternativ. Det självorganiserade måste förstå att stötta varandras olika konstnärliga vägval och kunskapsbildningstraditioner – våga utmana våra invanda sätt att se på det vi ser på så att säga – de skopiska regimer vi är inskolade i – vi lever i en rörlig och föränderlig värld, vi måste hantera både andras och våra egna fördomar – det kräver ett pluralistiskt förhållningssätt.

Teaterregissören Stina Oscarson föreslog i en debattartikel i DN 2015-02-03 att vi måste lära oss skilja på konstnärliga kvaliteter och kulturpolitiska kvaliteter. Vilket i realiteten skulle kunna innebära att konstnärer och organisationer i ansökningsförfaranden själva fick definiera vad som är kvalitet. Vad tänker du om detta förslag och hur kan stödsystemen enligt din mening bättre bistå den fria konsten?

– Jag håller med Stina Oscarson. Skrev om det själv i den allra första debattartikeln jag fick publicerad (Expressen 13/12 1998). Att kvalitet är inte bara att se till VAD som görs i konsten utan ATT den görs – och ATT den kan göras är en kulturpolitisk kvalitet – konstens utseende och uttryck är inget vi kan eller ska komma överens om, tvärtom. Konstens produktionsvillkor däremot, dem kan vi gå samman kring och göra politik av, för att skapa adekvata handlingsutrymmen så ATT konsten kan komma till. De som beslutar om ”stödsystem” måste inse att stödet kommer från konsten och konstnärerna och går till ett bidragsberoende samhälle. Inte tvärtom, som många fortfarande tror idag, en föreställning som det allmänt vedertagna språkbruket runt den samhälleligt finansierade konsten och kulturen också spär på.

I en debattartikel publicerad i Göteborgs Posten 2015-07-21 undertecknad av dig själv och en rad företrädare och representerar för KRO/KIF, refererar ni till ett remissvar ifrån KFO/KIF innehållandes 30 konkreta förslag till Västra Götalands regionala kulturplan 2016–18. Skulle du vilja säga något kort om dessa förslag och hur vi tillsammans oavsett position kan verka för utvecklingen av en framtida kulturpolitik för fria utövare/självorganiserade aktörer i regionen?

– KRO/KIF bedriver ett väldigt idogt och bra politiskt arbete för att förbättra villkoren för konstnärerna. Remissvaret innehåller många konkreta och bra förslag och några förslag som jag är tveksam till. T ex idén om resurscentrum… man behöver inte vara överens om allting på en gång 

I föregående omnämnda remissvar från KRO/KIF förekommer bland annat ett förslag om skapandet av ett resurscenter vars syfte på sikt är att utveckla regionens konstnärliga infrastruktur. Har du några tankar kring hur stödstrukturer och samordningsfunktioner kan skapas i regionen, utan att de på sikt motverkar sitt eget syfte, det vill säga bli ett byråkratiskt utanpåverk?

– Förslaget om resurscentra för bild- och formområdet bottnar som jag ser det i en berättigad oro för konstnärernas villkor. Kulturrådets analys ”Bild- & form 2009 – kulturen i siffror 2010:5” konstaterade det vi alla redan visste: de var usla. De har fortsatt försämrats sedan dess – Personligen är jag tveksam till om resurscentra är en lösning på problemet.  Jag är rädd att idén bara bekräftar den växande byråkrati vi har idag; som allt oftare genererar nya administrativa mellan-nivåer – inte minst inom det självorganiserade konstlivet. Bara det att som konstnär eller konstnärskollektiv söka medfinansiering från offentliga medel medför en omfattande administration som börjar i själva ansökningsförfarandet och fortsätter genom hela projektet för att till sist suga ut det sista genom stora redovisningsanspråk efter avslutat projekt. Allt detta sker alltid på det konstnärliga skapande arbetets bekostnad. Det som saknas och som skulle kunna motverka den växande administration som på ett alltmer predatoriskt vis livnär sig på innehållet i verksamheten, är tillit. Tillit till konsten. Till konstnärerna – till människors kapacitet och förmåga.

– Ett exempel: när konstnärers kompetenser efterfrågas av samhället, för olika slags bedömningsinsatser t ex, så ska detta arbete betalas bra: betalningen ska vara en samhällelig investering i den omistliga kulturpolitiska kvaliteten Fortsatt Skapande Arbete. Som det nu är används konstnärlig kompetens i olika underbetalda ”hedersuppdrag” vilket är lika med en oacceptabel exploatering av både konsten och konstnärerna. Konsten är satt under press och det är inte en ökande byråkrati som kommer att lätta på trycket.

 

Närbild Anders Persson 

Anders Persson är processledare på näringslivsavdelningen vid koncernkontoret regional utveckling på Västra Götalandsregionen. Under perioden 2009–2012 har Västra Götalandsregionen bedrivit olika verksamheter inom ramen för sitt handlingsprogram för att stödja näringslivsutveckling inom kultursektorn. Handlingsprogrammet har genomförts gemensamt av regionutvecklings- och kulturnämnden, med en övergripande målsättning att bidra till ökad sysselsättning, bl.a. genom att stödja entreprenörskap, klusterutveckling och kulturföretagande. Inom handlingsprogrammet har fem projekt – s.k. kultursystem – finansierats. Kultursystemen har drivits som fristående projekt och består av lokala kulturaktörer, lärosäten, organisationer, institutioner och föreningar, som har samarbetat för att utveckla produkter, erbjudanden och tjänster. Vart och ett av kultursystemen har erhållit max en miljon kronor till affärsutveckling från regionen under denna period. Följande fem system har finansierats: Hammarkullen 365, Vallevägen – världens vackraste väg, UR SKOG, Falbygdens Mat & Kultur och Bottna/Gerlesborg. I Skaraborg inleddes under förra handlingsprogrammet även arbetet med ”Kreativa kraftfält” som bygger på Pier Luigi Saccos teorier om kulturens nya roll i det postindustriella samhället och genomförs tillsammans med Italienska forskare vid IULM Universitetet i Milano, Skaraborgs kommunalförbund, KUN samt Falköpings kommun ”Bruk för alla”. Då med syfte att bland annat ta reda på hur ”särskilda kluster” och kulturaktiviteter skapar kreativa kraftfält i Skaraborg. Inom ramen för det pågående handlingsprogram för utveckling av de kulturella och kreativa näringar 2014–2016, har man till skillnad från tidigare arbetat uppsökande i strävan att vidare lokalisera och utveckla det man valt att definiera som kultursystem.  

Begreppet kultursystem är intressant då det knyter an till tanken om konsten och kulturen som ett eget ekosystem/nätverk. Skulle du närmare vilja beskriva vad som ligger i begreppet kultursystem och hur har ni kommit att använda kultursystem som begrepp för att kartlägga och arbeta med geografisk avgränsade miljöer?

– Detta är mina egna personliga tolkningar och uppfattningar och det finns säkert andra inom Regionen. Begreppet kultursystem kommer från en studie som gjordes av VGR och framtidens kultur och som kom att kallas faktor X. Man ville ta reda på vilken faktor som gjorde att t ex många konstnärer drogs till ett område eller varför ett område hade en kulturell stämpel samt vad/hur dessa saker påverkade lokalsamhället. I vårt första handlingsprogram avsatte vi medel för att utveckla just denna ”kulturella kärna” och samtidigt följa processerna för att förstå och dokumentera vad som hände. Efter utlysning och att 10 aktörer fick medel att ta fram fördjupade projektbeskrivningar utsågs 5 kultursystem. De saker vi såg till i uttagningen var om den ”kulturella kärnan" var unik och inte kopierbar, att det fanns geografisk möjlighet till det vi kallade ”köksbordsrealism” och framförallt att det fanns ett driv hos aktören. De 5 vi valde ut hade alla olika former av organisation, ålder, innehåll, lokala förutsättningar mm vilket var ett syfte. Vi använde oss av Kontigo (ett oberoende konsultföretag) som följeforskare som gjort en del rapporter. Själv var jag bara med och plockade ut kultursystemen samt hade uppstarten med dom för att sedan försvinna till ett annat arbete. När jag kom tillbaka var det dags att stänga igen och vi hade en slutkonferens. Jag märkte då att man något hade frångått den ursprungliga mera forskningsinriktade planen och istället gått in och försökt ”styra upp” kultursystemen för att ”leverera resultat” vilket jag tror var fel.

I stället för att fokusera på kultur som skapar tillväxt så har du hävdat att ni arbetar med kulturdriven utveckling. Skulle du vilja säga något om skillnaden mellan dessa perspektiv och hur kulturdriven utveckling som synsätt påverkat arbetet med kultursystemen?  

– Skillnaden mellan kulturdriven utveckling och kulturdriven tillväxt är just att i den förstnämnda så tillför man resurser för att utveckla den den ”kulturella/konstnärliga kärnan” och att det därmed uppstår olika former av utveckling/effekter/påverkan som kan vara svår att räkna ut i förväg medan man med Kulturdriven tillväxt medvetet och riktat satsar på den sorts kultur/konst som kan lösa det som är problemet. T ex om man vill ha höga besöksantal och hotellnätter kan man göra Bruce Springsteen konserter, stora utställningar och festivaler, kultur och hälsa är ett annat exempel på när kulturen ”rättfärdigas” genom att ha ett riktat mål.

Vilka resultat och framförallt lärdomar kom ur det tidigare arbetet med kultursystemen? 

– Jag tror att man skulle ha hållit sig till ursprungsplanen som hade en teoretisk underbyggnad och fullföljt denna för att sedan kunna utvärdera och se vad som var bra och vad som var mindre bra. Som det nu blev vet vi inte riktigt säkert. Jag tror också att det är viktigt med en följeforskning och processledning som med lätt och varsam hand stödjer processerna.

Hur ser det nuvarande arbetet med kultursystemen ut och hur skiljer det sig från den tidigare satsningen? 

– Det är kulturen som har ansvaret för denna fråga inom handlingsprogrammet så jag vet inte fullt ut hur dom resonerat men de största skillnaden är att det nu inte gjorts någon utlysning utan att man är uppsökande och att det finns mindre resurser. Man har vidgad begreppet då det gäller geografi och har även funderat på att istället arbeta tematiskt. De kultursystem som man pekat ut och stött har även varit mindre etablerade än de i det gamla handlingsprogrammet.

Regionutvecklingsnämnden gick relativt nyligen in med 1 miljon i kulturnämndens satsning på kulturinsatser för asylsökande och dubblerade därigenom satsningen. Kan man tänka sig andra och större riktade satsningar i framtiden med syfte att tillhanda vara och utnyttja konsten och kulturens sociala effektverkan?

– Det är inte omöjligt, vi har ju redan mycket av den varan inom vårt program för social ekonomi samt socialinvesteringsfonden. Regionutvecklingsnämnden avsatte en ram på 4 miljoner för insatser som kan stärka och förbättra asylmottagandet i regionen så det var inte riktat specifikt mot kultur. Däremot avsatte Kulturnämnden 1 + 1 miljon om jag inte minns fel. Regionutvecklingsnämnden stödjer ju en del projekt som ligger i gränsområden som till exempel utveckling av besöks- och kompetenscentrum i Forsvik som både handlar om att utveckla besöksmålet men även är ett arbetsmarknadspolitiskt projekt. Vi tittar på en förstudie för att se hur man kan validera hantverkskunskaper hos nyanlända. 

Hur kan man på bästa sätt, oavsett position arbeta och samverka för att skapa stödstrukturer och arbetsfördelningar vilka syftar till att erkänna och utnyttja de särarter och kompetenser som finns inom det fria kulturlivet i regionen?  

– Också en jättefråga men väldigt kort så tror jag att man i steg 1 måste se över vilka stödjande strukturer som finns idag och göra en effektivisering där för att frigöra både medel och handlingsutrymme. Det finns idag flera lager av aktörer/organisationer som har stödjande uppgifter med skattefinansiering i botten och som jobbar dubbelt eller parallellt här finns det mycket att göra men frågan är om någon vågar. Steg 2 är att man nationellt, regionalt och kommunalt enas om någon form av renodlad konstpolitik och tillför mera medel för detta för att plussa på det som ramlar loss från steg 1. Här måste man även få med de konstnärliga utbildningarna på tåget som idag lever sitt eget liv i sin egen verklighet. Steg 3 är att man kopplar ihop konstpolitiken med kulturpolitiken så att det blir tillgängligt/”förståbart" för medborgarna och att man parallellt jobbar med bildningsbegreppet så att kultur återigen blir en del av detta.

 

Närbild Ylva Gustafsson 

Ylva Gustafsson arbetar som regionutvecklare kultur på Koncernavdelning kultur vid Västra Götalandsregionen med ansvar för det fria kulturlivet, film, media, samtida konst, bild och form. Västra Götalandsregionens kulturnämnd ansvarar för strategiskt utvecklingsarbete inom kulturområdet och beslutar om uppdrag och ekonomiska bidrag till en lång rad kulturverksamheter i Västra Götaland: kulturinstitutioner, organisationer och folkbildning. Göteborgs-Operan, Göteborgs Symfoniker, Film Väst och Regionteater Väst är helägda regionala bolag, därtill äger man sex folkhögskolor och två kulturförvaltningar – Kultur i Väst och Västarvet – med uppdrag att stötta kommuner och aktörer på kultur- och kulturarvsområdet. Kulturnämnden fördelar årligen omkring 1,5 miljarder kronor för att bidra till att vidga deltagandet inom kulturlivet i hela Västra Götaland, gynna nyskapandet, utveckla kapaciteter, nyttja tekniken och öka internationaliseringen. Det görs på flera olika sätt: genom långsiktiga uppdrag, kulturstrategiska utvecklingsstöd samt olika typer av sökbara stöd och stipendier. Västra Götalandsregionens kulturpolitik förhåller sig till tre övergripande styrdokument: Vision Västra Götaland – Det Goda Livet. En mötesplats i världen – Kulturstrategi för Västra Götaland och Västra Götaland 2020 – Strategi för tillväxt och utveckling i Västra Götaland 2014–2020. För det operativa arbetet inom kulturområdet har Västra Götalandsregionen en kulturplan som gäller 2016–2019

Vad är det som definierar de nya formerna för självorganisering inom kulturområdet, enligt din mening?

– Jag skulle vilja säga två saker: mångfald och nytänkande! Här ligger civilsamhället hästlängder före institutionerna! Det är ingen slump att alla nya statliga utredningar, oavsett om det är på kulturområden eller inom andra politikområden, ropar efter samarbete med civilsamhället. Det självorganiserade konst- och kulturlivet präglas av en interkulturell dialog och internationella kontakter som gör dem nyskapande i ordets bästa mening. Vill man få nys om nya idéer, ja, då ska man leta här. Ungefär som i de små kulturtidskrifterna, som presenterar tänkare som finns på universitetens kurslistor tio år senare…

Hur kan självorganiserade gå samman för att påverka och samverka med region och kommun? 

– Vi ger ju regionalt stöd till centrumbildningar och kollektivverkstäder som samlar medlemmar från många konstområden. Här är vi också måna om att upprätthålla en långsiktig dialog just eftersom man tillsammans samlar de flesta yrkesverksamma konstnärerna inom många fält. Och jag vill betona att vi värdesätter och strävar efter dialog med så många självorganiserade verksamheter som möjligt – över hela Västra Götaland. Vi försöker vara öppna i dialogen och framhålla vikten av dem när vi exempelvis pratar med kommunerna. Samtidigt ska vi inte gå in och styra upp för mycket – det säger ju sig självt att det självorganiserade ska vara just självorganiserat!

– Men om regionen kan bidra till att en enskild kommun får upp ögonen för en självorganiserad aktör genom att ge den verksamheten stöd och legitimitet, då blir jag glad!

Totalt, under 2016, fördelar kulturnämnden cirka tolv miljoner kronor i kulturstrategiskt verksamhetsstöd och cirka sex och en halv miljon i det nyligen inrättade verksamhetsstödet. Alla former av stöd som sträcker sig över en tidsperiod längre än ett år har en särskilt viktig betydelse för utvecklandet av självorganiserad konsten i regionen. Hur kan nämnda stödformer formuleras och formges för att utveckla befintliga och nya produktionsmiljöer och rum för samtidskonst i regionen? 

– Genom att öka i storlek! Skämt åsido, storleken på pengarna är ju inte oväsentlig, och vi tycker själva att det fleråriga stödet, det kulturstrategiska och verksamhetsstödet, är en mycket bra form. Man kan lugnt säga att invånarna i Västra Götaland får väldigt mycket kultur för de pengarna. En annan sak är att våga satsa på tämligen nya initiativ – att våga vara först!

I Västra Götalandsregionens kulturstrategi står det följande ”Kulturpolitiken kan inte själv åstadkomma konstnärlig kvalitet, den kan bara skapa bättre eller sämre förutsättningar för konstnärligt skapande”. Vilket ansvar har kulturnämnden för den fria konstens produktionsvillkor och hur skulle en potentiell strategi för en förbättring av villkoren för konstnärligt skapande kunna se ut?

– Bra fråga! Ett: armlängds avstånd, att politikerna inte lägger sig i innehållet. Politikerna i kulturnämnden talar mycket om detta och är måna om det avståndet. Två: att inte vara rädd för konflikter. Det konstnärliga skapandet måste så att säga våga bita den hand som föder den, annars blir det ingen riktig konst. Tre: kraftfulla statliga insatser som garanterar pensioner, avtalsenliga ersättningar och långsiktiga stipendier. Fyra: och nu är vi där igen: rejäla anslag. Och fem: en breddad publik som efterfrågar och uppskattar konstnärlig kvalitet!

I kulturnämndens kulturstrategi står det att läsa att nämnden ska ”bidra till att det spänningsladdade förhållandet mellan etablerade kulturinstitutioner och det fria kulturlivet kommer till uttryck i produktiv samverkan”, genom att kulturinstitutioner ska samverka med det fria kulturlivet och att detta är ett ”sätt att få fasta och uppbundna resurser att kunna utnyttjas…”. Skulle du vilja utveckla innebörden av de stycken som åsyftas och vad skulle målet ifråga kunna innebära i praktiken? Hur ska nämnda samverkan komma till stånd och genom vilka medel?   

– Det handlar ju inte om att befinna sig innanför eller utanför en institution: många konstnärer rör sig fritt emellan det institutionella och det fria även om det ser lite olika ut inom olika konstformer. De stora scenkonstinstitutionerna projektanställer konstnärlig personal i perioder, som däremellan återfinns i det fria kulturlivet. Institutionerna vet också att det fria konst- och kulturlivet kompletterar och förstärker det institutionella: under sin tid på Göteborgs stadsteater framhöll Anna Takanen ständigt vikten av vitala fria teatergrupper, och gjorde mycket för att stötta dem. På samma sätt är kulturnämnden mån om att de stora institutioner som nämnden stöttar, och i flera fall äger, ställer delar av sina resurser till förfogande till de fria aktörerna. Vilket de också gör.

Kulturrådet har nyligen höjt verksamhetsstödet för en lång rad självorganiserade aktörer i Sverige däribland Art Lab Gnesta, Cirkulationscentralen i Malmö, Galleri Konstepidemin i Göteborg, Galleri Box i Göteborg och Galleri Verkligheten i Umeå. Skulle en motsvarande satsning vara möjligt i ett regionalt perspektiv?

– Givetvis, förutsatt att det inte bara handlar om verksamheter i Göteborg.

Självorganiserade och självständiga. Strategier: då, nu och... sedan?
(En infallsvinkel och några exempel)

 

Marta Gracia, verksamhetsledare Art Motile Barcelona

Utgångspunkten för arbetsseminariet var följande scenario: ”Det rådande ekonomiska läget och det låga förtroendet för samhällets institutioner kräver att konstnärer tänker i nya banor vad gäller självorganisering. Konstnärsdrivna, utominstitutionella organisationer, gallerier, scener och plattformar spelar en mycket viktig roll på dagens konstscen. Men vad innebär självorganisering? Vilken roll och vilken funktion har dessa självorganiserade organisationer och kan de bli starkare genom att skapa nätverk av självorganiserade organisationer i regionen?”

 

Självorganiserade och självständiga

Som framgår av utgångspunkten för arbetsseminariet har den pågående ekonomiska, sociala och kulturella krisen i Europa gett upphov till en mängd självorganiserade konstnärliga initiativ[1]. Det finns en tendens att diskutera självorganiserade och självständiga initiativ som om de var utbytbara. Men vilka ekonomiska och politiska implikationer uppstår när man använder dessa två begrepp?

Självorganiserade och självständiga är adjektiv som kan användas för att beskriva initiativ med ett brett spektrum ambitioner: från projekt med rent personliga intressen till initiativ som svarar mot en grupps eller ett kollektivs angelägenheter. Personligen tycker jag att det vore intressant att diskutera hur begreppen självorganisering och självständighet i relation till konstnärliga och kulturella intressen kan förvandlas till någonting som går utöver de individuella eller kollektiva frågor som var anledningen till att dessa organisationer startades. I det avseendet kan självorganisering och självständighet ses som strategier som används av en konstnärlig gemenskap för att självorganisera och tillsammans verka för att konstnärliga och kulturella gräsrotsorganisationer som inte är beroende av stöd från politiskt (partiskt) och/eller privat (individualistiskt, profitbaserat eller avhängig ekonomisk avkastning) håll kan leva vidare. Strategier som avser att trygga en varierad konstscen som består av en mängd olika initiativ vad gäller storlek och genomslagskraft, och som tryggar kulturen som en public service och en rättighet snarare än ett privilegium.

Det är uppenbart att dessa initiativ, som syftar till att värna om gemensamma och publika intressen, kräver offentlig finansiering och politiskt stöd. Utan detta hamnar självständiga och självorganiserade konstnärliga och kulturella projekt lätt i mycket utsatta situationer[2].

  

Strategier: då, nu och... sedan?

Mot bakgrund av detta skulle jag vilja diskutera tre exempel på självständiga initiativ som inbegriper olika strategier för självorganisering: Hangar: centrum för forskning och produktion av bildkonst (Barcelona, 1997), Xarxaprod: det katalanska produktionsplattformsnätverket för bildkonst (Katalonien, 2006) och Art Motile: informations- och forskningsplattformen för spanska ateljéprogram (Spanien, rikstäckande, 2010). Med tanke på de specifika kontexter i vilka de vuxit fram, behoven de försöker täcka och det sätt på vilka de styrs anser jag att dessa initiativ[3] kan belysa frågan vi diskuterar här.

 

Hangar

Centrum för forskning och produktion av bildkonst (Barcelona, 1997)

Hangar var en öppen organisation för konstnärlig forskning och produktion vars målsättning är att stödja bildkonstnärer och bildskapare[4]. Organisationen bildades 1997 på initiativ av den katalanska föreningen för bildkonstnärer (AAVC) eftersom det vid den tiden fanns en stor brist på arbetsplatser och resurser för konstnärlig produktion[5]. AAVC (som grundades 1979 och upplöstes i juli 2015 p.g.a. interna ledningsfrågor) startades för att genomföra och stödja initiativ för att förbättra konstnärernas arbetsvillkor samt föra yrkesverksamma konstnärers talan gentemot beslutsfattare.

I likhet med andra AAVC-initiativ drevs Hangar från början av föreningen själv. 2003 blev Hangar en självständig juridisk person i form av en privat stiftelse, vilket möjliggjordes genom en donation av konstverk av några av föreningens konstnärer. Tack vare den nya organisationsformen gick det att dra en linje mellan de två organisationernas uppdrag, vilket också gjorde dem ekonomiskt fristående från varandra. Trots förändringen fortsatte Hangar att arbeta nära AAVC:s verksamhetskommitté och styrelse ända fram till krisen inom ledningsgruppen. Som representant för Kataloniens yrkesverksamma bildkonstnärer har AAVC alltid deltagit i Hangars interna granskningssystem. Detta ledningssystem gör att man kan definiera Hangar som en konstnärsdriven organisation. Hangar kan betraktas som ett privat initiativ med ett offentligt uppdrag, som är öppet för alla konstnärer vare sig de är medlemmar i AAVC eller inte.

När det gäller ekonomin så bygger Hangars finansiering på en blandning av offentliga bidrag, inkomst som genererats av olika tjänster samt privat sponsring[6].

 

Xarxaprod

Det katalanska produktionsplattformsnätverket för bildkonst (Katalonien, 2006)

Xarxaprod bildades 2006 på initiativ av AAVC. Det hade tidigare gjorts fruktlösa försök att starta ett nätverk av produktionsplattformar för bildkonst. Men 2006, som ett svar på införandet av en ny politik för att lyfta fram produktionsplattformar för bildkonst i Katalonien, såg de existerande publika och privata bildkonstorganisationerna ett behov av att skapa en plattform för att höja synligheten och samordna initiativen. Tanken var att dela på resurser, undvika dubblering av infrastruktur och förhindra att de redan knappa offentliga medlen kanaliserades till stora organisationer istället för små självständiga initiativ[7].

Xarxaprod har från början anställt en koordinator, som tillsatts genom ett öppet ansökningsförfarande. Medel till koordinatorstjänsten kommer från medlemsavgifterna som Xarxaprods medlemmar betalar, samt från ett litet bidrag som nätverket får från den katalanska regionregeringen.

 

Art Motile (Spanien, rikstäckande, 2010)

Art Motile är en plattform som bedriver forskning och publicerar information om spanska ateljéprogram och andra frågor relaterade till konstnärers rörlighet.[8] Plattformen skapades efter en utredning av konstnärliga ateljéprogram i Spanien, som jag genomförde 2009 med bidrag från Kataloniens konst- och kulturråd. Forskningen blottlade åtskilliga brister inom fältet ateljéprogram och konstnärers rörlighet i Spanien[9]. Art Motile startades[10] 2010 med målsättningen att generera aktiviteter, verktyg och mekanismer för att bidra till att uppfylla dessa behov.

Art Motile – i likhet med Hangar och Xarxaprod – började som ett privat initiativ med ett offentligt serviceuppdrag, men sammanhanget var annorlunda: 2010 befann vi oss mitt i en djup ekonomisk kris, med indragna bidrag till självorganiserade initiativ. Som ett resultat därav har Art Motile bara kunnat växa och fortsätta existera tack frivilliga insatser och blygsamma offentliga bidrag till specifika projekt. Dessa bidrag täcker emellertid inte den dagliga verksamheten med forskning och förberedelser. I slutändan är arbetet beroende av hur mycket tid Art Motiles team kan lägga ner på plattformen vid sidan av sina lönearbeten.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att den nuvarande ekonomiska och politiska situationen i Spanien innebär att en av de mest angelägna utmaningarna i det korta perspektivet som de självorganiserade kulturella och konstnärliga initiativ står inför är behovet av att hitta strategier för självorganisering som ser till att deras verksamheter kan fortsätta vara öppna, självständiga och av hög kvalitet och omfattning. 

 

Marta Gracia

Marta Gracia, Barcelona (Spanien), 1979.

Marta Gracia har skrivit forskningsrapporten Spanish Artist-in-Residence Programmes: An Overview, med stöd från Kataloniens kulturråd 2009, och är chef för Art Motile, den första plattformen för spanska ateljéstipendieprogram. Hon har examen i konstvetenskap från Barcelonas universitet och är ansvarig för det konstnärliga forskningsprogrammet vid Hangar, en av Barcelonas främsta organisationer för konstproduktion. Hon har tidigare arbetat i Spanien och internationellt med utformning, utveckling, samordning och utvärdering av konstnärliga projekt, organisationer och nätverk, däribland det platsspecifika projektet 1.60 Insurgent (Albanien), konstnärskollektivet Kònic thtr inriktat på konst och ny teknik (Spanien), BJCEM: nätverksföreningen för biennalen för unga konstnärer från Europa och Medelhavsländerna (Italien), konstinitiativet och ateljéprogrammet Youkobo Art Space i Tokyo (Japan) och det konstnärliga forsknings- och utvecklingsprojektet CIDEA – Center for Innovation and Economic Development of Arts (Spanien).

Översättning: Olsson Diamond Text

 

[1]   Mer information om självorganiserade konstnärliga initiativ i Spanien finns på Red Transibérica de Espacios Independientes webbplats och i listan med ateljéprogram (varav många är självorganiserade) i Art Motiles databas.
[2]   För ett exempel på detta i Katalonien.
[3]   Jag har yrkesmässiga kopplingar till samtliga tre initiativ.
[4]   Hangar
[5]   Hangar
[6]   För detaljerad information om Hangars ekonomi.
[7]   Xarxaprod
[8]   Art Motile
[9]   Bland bristerna märktes behovet av att höja synligheten på spanska konstnärliga ateljéprogram nationellt och internationellt, och behovet för aktörer inom fältet att samverka och utbyta erfarenheter.
[10] Art Motile startades av Toni Subirà, Ana Urdániz, David Franklin och Marta Gracia.

Not Quite i Dalsland

Text: 9 minuter, 2 sekunder (2529 ord)
Film (UR SKOG Not Quite): 22 minuter, 22 sekunder
Bilaga: Historieverket i Åmål →

Den 24 april 2015 ägde nästa möte med de självorganiserande I Västra Götaland rum, denna gången på Not Quite i Dalsland. I bilen från Göteborg var Meira Ahmemulic, koordinator för Internationella gruppen vid Konstepidemin i Göteborg, Anneli Abrahamsson kommunikatör på Kultur i Väst, Petra Johansson konsulent på Kultur i Väst.   

Not Quite är ett gränsöverskridande forum, nätverk och kulturcentrum för professionella konstnärer, journalister, musiker, konsthantverkare och formgivare. Det är beläget i den natursköna bruksmiljön Fengersfors gamla pappersbruk i Åmåls kommun, i norra Dalsland cirka två och en halv timmar med bil från Göteborg. Under 2000-talet har bruket i konstnärskooperativet Not Quites regi utvecklats till ett av Dalslands mest etablerade besöksmål med närmare 25 000 besökare per år. På bruksområdet existerar ett trettiotal aktiva verksamheter och företag. Här har konstnärer och hantverkare av skilda slag tillsammans etablerat ett konstcenter bestående av ateljéer, kollektivverkstäder konsthall, galleri, butik, café och bistro. Bruket har inte enbart övergått till att vara en plats där historia och framtid möts utan är även en unik mötesplats för konst och näringsliv.

Not Quite är en konstnärsdriven förening med i dagsläget femtionio medlemmar, med en styrelse bestående av åtta styrelsemedlemmar. Verksamheten grundades 2002 av en lös sammansättning av föredetta elever från konsthantverkutbildningarna på Stenebyskolan i det närliggande samhället Dals Långed. Dessa elever såg sig om efter ett utrymme där de kunde organisera workshops och vidareutveckla sin groende konstnärliga samverkan. Steneby omfattar idag Stenebyskolan som består av två utbildningsgrenar, en högskoleförberedande och en yrkesinriktad, samt vidare HDK Steneby som drivs av Göteborgs universitet. En skola som erbjuder fleråriga utbildningar inom textil, offentlig gestaltning, möbeldesign, tillämpad konst och formgivning.

Vi möter upp en mindre grupp av Not Quite medlemmar i den före detta smedjan vilken numera härbärgerar en bistro och ett café. Under årets sommarmånader finns det gott om sittplatser på uteserveringen, belägen invid den skulpturpark som anlagts utanför. Efter en presentation av föregående sammankomster i Göteborg, är det dags för en pizzabuffé, serverad direkt från restaurangens stenugnar. Från Not Quite deltar följande medlemmar; Julia Boström, Malin Palm, Annie Lindgren, Karl Hallberg, Marcus Haraldsson, Emilia Persdotter, Ulrika Aneer och Lukas Arons. 

Efter en angenäm lunch ges vi en rundvandring med visning av bruket. Turen inleds i skulpturparken, som vid tiden för Not Quites grundade bestod av barskrapad jord och lager av kvarlämnad skrot. Nuförtiden är marken uppodlad och skådeplatsen för skulpturer från tidigvarande konstprojekt. För tillfället pågår en satsning som går under namnet Leklabb med avsikt att producera en lekvänlig miljö i skulpturparken. Utemiljön är en plats stadd i ständig förändring, i vilken arbetsgrupper på ideell basis hänger sig åt ett fortlöpande restaureringsarbete. Vi stiger in i kollektivverkstäderna placerade i en separat stenbyggnad alldeles invid cafét. Där inne har de uppfört arbetsstationer och arbetsytor utrustade med verktyg och maskiner för allt tänkbart konstnärligt arbete. 

Vi leds vidare in i en av de mer omfångsrika fabrikskropparna.Under en kort stund var det närapå omöjligt att skapa sig en föreställning om byggnadens fullständiga omfattning. I den industriella labyrinten, med sina vackra tegelstensfasader och anor från 1700-talet, vecklades det ständigt ut nya rum framför oss. Maskiner av varierande användningsområden trängs, och bidrar till att ge platsen en uppsyn av bruten skönhet. Pappersbruket, en av industrialismens grav- och minnesplatser, som tack vare Not Quite återigen sprungit till liv. Den standardiserade bilden av en landsbygd i träda tycks oerhört avlägsen på denna idylliska plats. Fängeforsbruket grundades först som ett järnbruk i slutet av sjuttonhundratalet och lades ned 1884. Startade om som pappersbruk i början av 1900-talet och försattes i konkurs 1968. Återigen uppstartat med ny ägare, fram tills den slutgiltiga nedläggningen 1978. Hela 1980-talet präglades av låg aktivitet och det var först under tidigt nittiotal som området började fyllas med småindustrier, byggnadsvårdare och konsthantverkare. Fengersfors bruk utnämndes 2015 till årets industriminne av svenska industriminnesföreningen.

Maskinhallen fungerar nuförtiden som pappersbrukets museum. Här finner man några av brukets mest imponerande maskiner. Här tvättades pappersmassan i stora maskiner, valskvarnar eller så kallade Holländare. I Holländarna maldes den i förväg tvättade och klippta lumpen ned till pappersmassa. Vi tittar på den pågående medlemsutställningen, i vilken förutsättningen varit att skapa i par om två. Ett grepp som medfört att flera icke-medlemsanslutna konstnärer kommit i kontakt med Not Quite genom samarbete med anslutna medlemmar.     

Konstnären och konsthantverkaren Annie Lindgren är en av Not Quites medlemmar. Hon berättar att hon för stunden har en keramikverkstad i Säffle på 85 kvm som hon använder för eget skapande. Medan Not Quite är en social mötesplats där hon kan utveckla nya kontaktytor i syfte att skapa mer omfattande kollektiva projekt. Annie beskriver hur hon som professionellt verksam utövare insett hur viktigt det är att skapa två separata sammanhang. Ett där hon fullt ut kan hänge sig åt sitt egna skapande, samtidigt som hon genom Not Quite kan tillvarata behovet av att tillsammans med likasinnade bedriva konstnärliga undersökningar. På frågan om vilka det är som kommer hit svar hon: 

– Det är ju alla möjliga människor som kommer hit. Det tycker jag är så fantastiskt. Alla som kommer kan hitta någonting. Är man en farbror på 70 så är det pappersbrukets maskiner som är så häftiga att se och är man en unge på 6 så är det skulpturerna i parken som är det mest fantastiska eller att bara få njuta av caféts bakelser. Man behöver inte vara så konstintresserad eller konstnärligt kunnig för att få en upplevelse här. Är man konstnär själv så kan man också få en rik upplevelse. Det finns på så många nivåer samtidigt, det är skönt. 

Annie reflekterar över Not Quites inverkan på lokalsamhället när hon beskriver hur det förekommer en medvetenhet rörande betydelsen av att arbeta med befolkningen i bygden. 

– Det utgör en grundförutsättning för att verka på perifera platser så som Dalslands utkanter, hävdar hon. 

Not Quite samarbetar bland annat med lokala aktörer som bygdeföreningen, byalaget och den lokalt verksamma konstföreningen. 

– Utan dessa möten skulle det bli för mycket vi och dom, poängterar hon. Samtidigt är det inte alltid enkelt att förklara för utomstående som ännu inte utvecklat ett intresse för konst vad det är man håller på med. Speciellt under själva tillblivelseprocessen då man själv inte alltid förstår eller kan sätta ord på vad man gör. Det vet man ju kanhända först efteråt och för någon som önskar skapa mening utifrån ett givet verk, finns det inte heller alltid något att förstå.

– Det är med konst som med andra kulturformer man uppskattar exempelvis inte frijazz eller opera omedelbart utan man behöver en ingång som man kan relatera till och så är det förhoppningsvis här, tillägger Annie. 

Vi slår oss återigen ner i caféet för att diskutera förutsättningarna för att skapa ett mer övergripande nätverk för de självorganiserade. Det är vid det här laget uppenbart att man från Not Quites håll hyser ett brinnande intresse för hur vi gemensamt kan skapa nätverk och system för stöd. Inledningsvis framkastar de en önskan om att klustret i praktiken bör understödja nätverksbyggande med avsikt att möjliggöra en utvidgad social rörlighet mellan självorganiserade miljöer i regionen. Dialogvägar för kunskap och projekterfarenheter. Man lyfter fram hur landsbygdens respektive de urbana miljöernas förutsättningar skiljer sig åt, specifikt med avseende på produktion av konst. Det är särskiljanden som erbjuder oanade möjligheter för tillfälliga vistelser med skillnader som den gemensamma nämnaren. De anser att det vore av betydelse för Not Quites fortsatta utveckling att professionella konstnärer eller organisatörer liknande de själva kunde komma ut hit.   

En outnyttjad potential som omnämns är de upp emot 25 internationella konstnärer som årligen arbetar på Not Quite utan att dessa besöker andra delar av regionen. Att skapa dynamiska flöden och utväxlingar där internationella utövare på temporär basis kan spendera tid på flera platser är något de har diskuterat tidigare. En starkt bidragande faktor till att detta inte har genomförts, anses vara att de tjänster som man disponerar inte räcker till. Meira Ahmemulic, från konstepidemin i Göteborg inflikar:

– De publika kraven leder till att det är den konst som produceras inom ramen för ett givet sammanhang, och hur denna ska tilltala en tilltänkt målgrupp som tar ens fulla uppmärksamhet och arbetstid i anspråk. 

– Det existerar sällan varken tid eller resurser till att utveckla långsiktiga strategier, samarbeten eller ens marknadsföra sig själv, fullföljer Meira sitt resonemang. 

Det anses att det skulle vara förhållandevis enkelt att arrangera sammankomster med föresatsen att generera fördjupande och riktade utväxlingar mellan självorganiserade, varhelst begären sammanfaller.     

Karl Hallberg anser att Not Quites geografiska läge i vissa avseenden är en fördel, samtidigt som de i andra fall är en nackdel. 

– Läget medför att det är svårare att attrahera en bredare publik. Vanligast är att de som besöker bruket redan är införstådda och engagerade i vad som sker där eller vad de tror sig veta händer där, säger Karl. 

Julia Boström funderar på om inte lösningen skulle vara att utveckla andra former av deltagande exempelvis genom att skapa en ambulerande verksamhet eller koncept. Frågan om synlighet och att arbeta med strategier för den samma anses vara en viktig angeläget för alla de medverkande. Synligheten är ett strategiskt arbete som framförallt kräver framförhållning, tid och resurser, något som anses saknas. Varför man i praktiken kan vara oerhört levande och vital men på samma gång osynliggjord.    

En av fördelarna med det självorganiserade som tas upp i relation till frågan om samarbeten och strategier för synlighet är att det trots allt är förhållandevis enkelt att fatta spontana beslut rörande dessa frågor. De sociala relationer inom gruppen som möjliggör, formar och driver arbetet framåt är på samma gång en faktor som bedöms ta mycket tid och kraft i anspråk. För den enskilda individen är gränsen mellan arbete, liv och samvaro flytande. Vänskap och arbete kan vara delar av samma processer, eftersom konstnärligt undersökande många gånger utgår från det levda.   

Det globala, regionala och det nationella konstlivet anses alla vara arenor som man behöver skapa sig relationer till och kunskaper om. Det anses att den nationella nivån är en sfär vilken saknar samverkan mellan de självorganiserade. Här kan det vara på sin plats att inflika att Not Quite är en del av Den kollektiva hjärnan, ett relativt nystartat nätverk för självorganiserade på nationell nivå, som drivs av en rad självorganiserade grupper i hela Sverige. Bland annat i samarbete med Riksutställningar och Konstnärsfrämjandet. Det är ett nätverk som vi kommer att återkomma till i samband kapitlet om symposiet i Gnesta, som Den kollektiva hjärnan arrangerande tillsammans med Akademin Valand och med stöd av Kultur i Väst.   

– När Not Quite startade underskattade man kanhända lokalsamhället tillstår Malin Palm. Det har blivit en allt större del av vår identitet att inkludera och arbeta nära lokalsamhället, menar Malin. 

Det har blivit allt vanligt förekommande att arbeta platsspecifikt och relationellt - ett exempel  

på hur trender formar lokala diskurser och arbetsmetoder. Efter vårt besök, under hösten 2015 utvecklade Not Quite en serie aktiviteter på temat hantverk och görande i vuxenskolans lokaler i ett industriområde i Åmål, tillsammans med nyanlända Åmålsbor, som fick namnet Historieverket. De önskade på så vis samla in historien om det samtida Åmål, samtidigt som de reflekterade kring vilka berättelser som upphöjs till historia och vilka som förbises. Med  Historieverket skapade de platser dit människor kom för att arbeta med hantverk, utbyta erfarenheter, lära sig, lära ut och lära känna varandra.

De anser att det är få utomstående som känner till hur konstens ekonomi egentligen ser ut och att detta är en aspekt som bör lyftas fram som en del av ett opinionsbildande arbete. Det talas om en i samtiden förekommande övertro på måluppfyllnad av mätbara och omätbara värden. En bevisbörda som anses åläggas konsten i form av stödrelaterade krav som begränsar och låser fast konsten i specifika framträdelseformer. Processinriktade metoder anses vara ett ideal som i de flesta fall aldrig kan realiseras fullt ut. Konstnärlig utveckling anses skilja sig från de perspektiv på konst som existerar inom så kallad konstnärsdriven innovation, vanligt förekommande inom kulturella och kreativa näringar. Att företrädesvis anlägga ett entreprenöriellt förståelseraster över konstnärlig produktion upplevs som starkt problematiskt. Det är en motsägelse man som enskild kulturaktör tvingas hantera på en daglig basis inom ramen för vad många betraktar som en form av ofrivilligt företagande. Det är ett näringsidkande som i vissa enskilda fall menas diskvalificera utövaren från att ansöka medel till icke-vinstdrivande konstnärliga projekt.

På frågan om vilka historiska skillnader som kan skönjas i jämförelse mellan ett förr och ett nu, så hävdar Not Quites äldre medlemmar att kraven för att vara verksam idag är påtagligt hårdare än när de själva påbörjade sin konstnärliga bana. Det hårdnade klimatet anses ha skapat nya former av kollektiv organisering där man inom gruppen kombinerat kunskaper och delat upp det administrativa ansvaret. Den press som kommer av anspråk på samtidighet och nyskapande anses vara än mer betungande här i periferin. Att vara verksam i samhällets ytterområden anses vara det samma som att vara avskärmad från de sammanhang där spelreglerna för ens eget utövande konstitueras och formuleras. Samtidigt som det självvalda bortvändandet ifrån centrum skänker andra perspektiv, men framförallt möjligheter att bevittna och tolka andra sidor av samhällsutvecklingen.  

På ett förslag om huruvida klustret skulle vara strukturerat kring en digitalplattform för kunskaps- och resursutbyten framför Julia Boström, en inte nödvändigtvis kontrasterande synpunkt;   

– Kollektiv produktion av konst sker och uppkommer i första hand i det fysiska mötet och samtalet, säger hon. 

Julia menar vidare att vi behöver värna och främja de sammanhang där aktörer kan komma samman i fysiska rum. Diskussionen glider över i att handla om relevansen av att använda konstnärliga metoder för skapande av ett kluster, för därigenom tillvarata nätverkets kunskaper. Arbetet skulle då framstå som mindre instrumentellt, samtidigt som det skulle vara relevant i relation till verksamheternas kärnverksamhet, menar man. Samtidigt som nätverket skulle användas som ett verktyg för att synliggöra och med händerna praktiskt undersöka kollektiva konstnärliga praktiker. 

Det talas avslutningsvis om möjligheten av att frigöra medel som inte är knutna till kulturellt orienterade projektmedel, vilket anses vara av betydelse. Att arrangera en konferens/nätverksträff för självorganiserade i regionen är ett annat förslag som skapar stort gillande i gruppen. Det talas om att man med fördel skulle dela upp sig i mindre grupper genom på förhand uppställda intresseområden, med syfte att skapa produktiva möten och samtal självorganiserade mellan. 

Not Quite är numera en del av det EU-stödda Bordr-projektet Europe Grand Central. Det bärande konceptet bakom namnet är att betrakta Europa som en enda stor järnvägsstation, för att tala om och handgripligen utforska Europas gränskorsningar och vad dessa konstituerar. Gränsforskning som skapas och drivs av kulturcenter i Frankrike, Polen, Grekland och Tyskland. Projektet startade den 1 september 2015 och är värt mer än 358.000 euro. Samtidigt har Not Quite utvecklat lokala projekt som går under namnet Historieverket respektive Brödsalongen där de använder hantverket och görandet som mötesskapare för människor i Åmål och Bengtsfors.

För den som intresserar sig för Not Quites ekonomiska situation så ser den i skrivande stund ut som följande; De har regelbundet stöd från Västra Götalandsregionen t o m 2018 på 500.000 årligen, och 350.000 från Åmåls kommun (beslutat fattas varje år). Varje år söker man varierande stödformer från Kulturrådet, bland annat så kallat utrustningsbidrag till kollektivverkstäder och konsthantverkskooperativ, utställningsersättning och verksamhetsbidrag. För aktuella projekt får Not Quite stöd från Västra Götalandsregionen, Kulturbryggan, Creative Europe, samt Estrid-Ericson Stiftelsen.

UR SKOG. En veckolång workshop, 25 deltagare, 9 nationaliteter, Not Quite Fengersfors bruk Dalsland, Sverige, September 2011.

Historieverket i Åmål
Hösten 2015

Under hösten 2015 pågick en serie aktiviter på temat hantverk och görandet i vuxenskolans lokaler på ett industriområde i Åmål. Konstnärer på Not Quite och en grupp nyanlända Åmålsbor lärde sig olika hantverk, bakade och lärde känna varandra samtidigt. Den grupp som formades runt hantverken skapade sedan två offentliga tillställningar där Hantverket och Brödet stod i centrum. 

Gruppen fick namnet Historieverket genom en lyckad blandning av en del tankearbete och en del översättningssvårigheter.

Historieverket startade som en idé att ta fram en mer komplett historia om Åmål. Inspirerade av Gothenburg International Biennale of Contemporary Art (GIBCA) och årets tema som var ”A story within a story” – om historien som ett open work, något som vi är med och skapar hela tiden. Vi ville veta vilka historier som inte kom fram, vad som fanns gömt och varför. Vem som bestämmer vilka historier som blir historia, vi ville också samla in historien om det samtida Åmål.

Vår undersökning startade nära vårt eget arbete, vi är alla på något sätt hantverksbaserade konstnärer formgivare och kreatörer, vi började med det som inspirerar oss, material och tekniker som kan bära på historia och skapa nya historier.

Vi tänkte etablera en plats dit människor kom för att arbeta med hantverk och samtala om allt, utbyta erfarenheter, lära sig och lära ut och lära känna varandra.

Vår egen experiementverkstad, Not Quite, på det gamla pappersbruket i Fengersfors kändes som en alltför avlägsen plats, lokaltrafiken är knapphändig och det är 18 km ifrån Åmåls centrum. Studieförbundet Vuxenskolan kunde tänka sig ställa upp med rum till en studiecirkel och vi satte igång. 

Vi arbetade på söndagar med främst asylsökande som lärde sig svenska på vardagarna i vuxenskolans regi, med att prova vilka hantverk som lämpar sig för samarbete och kommunikation. 

Vi tillverkade papper med tanke på Dalslands industrihistoria och de papperslösa deltagarna förutom att det är ett hantverk som lämpar sig väl för oerfarna skapare.

Vi tittade på kartan över vårt lokalområde och funderade på vad de olika kvarteren dolde för information som inte tidigare kommit fram. 

En lämplig metod för lokalkännedom visade sig vara äppelmustning, äppelsäsongen var ojämn men i många trädgårdar hittade vi fallfrukt, vi knackade dörr och frågade om vi kunde ta hand om frukten och samlade ihop tillräckligt för att pressa en hel del must, som vi provsamakade och loggade i ett speciellt diagram. Diagrammets parametrar togs fram genom en utdragen diskussion om hur smaker beskrivs i olika kulturer främst den svenska och den arabiska, vi förhandlade och beslutade oss för en form som alla kunde följa. Genom diagrammet kunde vi se hur äppelmusten smakade i ett kvarter jämfört med ett annat och på så sätt tog vi fram ett lager information som tidigare varit osynligt på våra kartor.

Det arbetades med textil:

Den stora bonaden var ju en ganska spontan idé, och temat som vi presenterade var ”hemma”. Flera av deltagarna tolkade det väldigt fritt, eller tolkade inte alls (språkproblem), och det spelade ju inte alls någon roll i sammanhanget. Vi tycker rent personligen att det är ett jättefint sätt att umgås; att sitta tillsammans vid ett bord och hantverka. Hantverkandet är som en bro, tyst kommunikation, eller sporadisk kommunikation där tystnader ändå inte blir tryckande eller pinsamma.

Vi var ju osäkra på om det här var en bra idé, men några av deltagarna frågade efter bonaden ett par gånger vi inte packat upp den, det var ju ett bra tecken. Det var även något som funkar för alla; ålder, kön, o.s.v; man kan sy grovt, fint, ”bara” sitt namn eller en hel berättelse.”

Till GIBCA anordade vi en Hantverksfestival där alla som deltagit i söndagsaktiviteterna kunde vara med och arrangera och bestämma innehållet. Istället för program till besökare utifrån fick vår att göra lista bli en guide till vad man som besökare kunde vara med om, festivalen skapades tillsammans med besökarna och vi bestämde oss för att använda oss av att göra listor istället för programpunkter i fortsättningen. Sammanlagt hade vi nog mellan 100 och 200 besökare under dagen.

Mat och bröd var en del av söndagsträffarna, till en början lagades mat tillsammans men vi förenklade det efterhand till bröd eller bakverk. Vi återupplivade en tidigare idé om en Brödsalong dit folk från när och fjärran kunde ta sina bröd för att visa upp och bjuda dem till besökare.

Åmåls första brödsalong blev lyckad med ca 150 besökare och 25 inlämnade bröd med recept. Där fanns kaffebord, historisk bakutställning, brödsmakdiagram och diskussion, fotostudio och ett mobilt trottoarbageri. Bröd bjöds och provades, recept delades och översattes och bagare dokumenterades med sina bröd, kanske blir det en brödpublikation så småningom.

I Historieverket ville vi se hur vi kunde vara med och skriva historien, hitta sätt att få med det som annars inte synts eller hörts.

Vi upplevde snart en ojämnt maktförhållande mellan ”vi” som har och ”de” som skall få del av det vi erbjuder, saknaden efter ett mer ömsesidigt arbete gjorde att vi arbetade med aktivt och försökte ändra riktningen så att alla deltagare kunde vara just deltagare och inte endast mottagare. Genom att använda oss av teckningar och fanzineestetik gjorde vi inbjudningar till evenemangen. Alla i gruppen kunde vara med i planeringen, vi använde oss helt enkelt av en kopiator och alla deltagare i gruppen bidrog med symboler för det de ville erbjuda publiken. 

Detta är en mycket kort, övergripande beskrivning av projektet, ett antal fler hantverk provades och erfarenheter gjordes. Håll utkik på vår hemsida i framtiden för en mer rättvisande bild eller på europegrandcentral.net där arbetet kommer att fortsätta. 

 

Av och med:

Not Quite
Vuxenskolan 
Makerspace Åmål 
Tage Stare
Åmåls Hembygdsförening
Gamla Tingshuset

Delvis en del av :

GIBCA Extended

Tack för stöd:

Västra Götalands Regionen 
GIBCA Extended

www.notquite.se

Självorganisering i Bottna

Text: 17 minuter, 17 sekunder (4723 ord)
Film 1 (Åkning med drönare över Bottna): 9 minuter, 36 sekunder
Film 2 (The Divine Fluffer (feeling blue)): 4 minuter, 50 sekunder

Den 7 maj 2015 besöker vi KKV Bohuslän; beläget i Bottna socken, nordväst om Uddevalla. Bottna är en del av Tanums kommun. Till skillnad från Not Quite som är en aktör i sin egen rätt så är Bottna hemvist för ett omfångsrikt och vitalt kulturellt ekosystem bestående av flertalet självorganiserade aktörer. Förutom Konstnärernas Kollektivverkstad Bohuslän som är värd för dagens sammankomst, verkar här Botnik Studios, Bottna kulturfestival, Bottnafjordens inköpsförening, Skärkälls Ekologiska Ateljéby och De Fria Konstnärerna. För att nämna några av de som inte medverkande i vårt samtal. Inom promenadavstånd från KKV Bohuslän ligger Gerlesborgsskolan som även driver en skola i området Hjorthagen i Stockholm. Gerlesborgsskolan erbjuder en tvåårig konstnärlig grundutbildning på heltid, med omkring 40 studerandeplatser. Teckning, måleri och teori utgör grundelementen i utbildningen men det ges också kurser i t ex foto, animation, video, ljudkonst och performance. Skolan ligger benägen alldeles invid havet.

Genom åren har större arrangemang i form av festivaler, seminarier och fester genomförts i lokal samverkan. På så sätt har Bottna kulturfestival, vilken återkommer årligen i juli månad, vuxit fram som ett lokalt samarrangemang. I förstudien Kultursystem med kulturkontor Bottna Gerlesborg, utformad av Catharina Göransson från 2009 finns det beräkningar som ger vid handen att det man då benämnde som kultursystem, det vill säga ansamlingen av aktörer i området, vid tillfället hade en årlig omsättning på cirka 36 miljoner kronor. Kultursystemets ekonomiska omsättning och villkoren för tillväxten utreddes av filmaren Birgitta Lagerlund. Projekt Kultursystem Bottna Gerlesborg var ett näringslivsutvecklingsprojekt vars huvudsyfte var att genom samverkan styrka kulturell kärnverksamhet och dess förutsättningar.

Förutom Petra Johansson och Anneli Abrahamsson från Kultur i Väst medverkade Gunilla Rahm från Centrum för Scenisk Rörelse och Eget Skapande, Catharina Göransson från Bottna Kulturkyrka, Eva Dal från Uttryckslabbet, Lukas Arons från Not Quite, samt Björn Hansson och Kristin Jonsson från KKV Bohuslän; i samtalet om möjligheter och risker med ett nätverksbyggande för de självorganiserade i regionen. Centrum för Scenisk Rörelse och Eget Skapande, är en mötesplats för scenkonstnärer och andra utövare som är intresserade av att undersöka scenisk gestaltning. Bottna kulturkyrka i sin tur är ett undersökande konstprojekt som äger rum i medeltidskyrkan i Bottna. Där arrangeras konstmöten i kyrkorummet, möten som kan innefatta konst, konstnärssamtal, föreläsningar eller musik. På Uttryckslabbet intresserar man sig för att upprätthålla och skapa dialoger och tillfälliga möten mellan vetenskap, forskning och konst. 

Platsen för vår sammankomst, KKV Bohuslän; är en av Sveriges 26 kollektivverkstäder och en av fyra kollektivverkstäder som har så kallat nationellt riksintresse, tillsammans med kollektivverkstäderna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Något som i praktiken innebär att Västra Götalandsregionen har två KKVer av nationellt riksintresse. Förutom den internationellt välbesökta stenverkstaden som anses vara Sveriges största har KKV-Bohuslän, professionellt utrustade verkstäder för analogt fotografi, keramik, grafik, screentryck/textil, trä, smedja, samt ateljéer för diverse bildkonstnärliga uttryck. I grafikverkstaden har man en storformatpress som är en av Europas största.  

På KKV-Bohusläns hemsida kan man läsa om hur den bohuslänska industrialiserade stenhanteringen har anor från 1800-talets senare del, och att de hantverksmässiga kunskaperna senare kom att övertas av konstnärer verksamma i området. KKV-Bohuslän och den dåvarande hantverksbyn expanderade under mitten av 80-talet, i och med att ett utvecklingsarbete med fokus på bearbetning av sten tog form. Genom åren har en ansenlig mängd utsmyckningsuppdrag för offentliga platser runt om i Sverige och övriga Europa passerat genom kollektivverkstadens avdelningar. I dagsläget har KKV-Bs stenavdelning ca 180 registrerade medlemmar både i Sverige och utomlands, varav cirka hälften är aktiva medlemmar. KKV-B har i likhet med andra större kollektivverkstäder i Sverige ett omfattande internationellt kontaktnät. Vilket resulterat i utbyten med Ryssland, Zimbabwe, Zambia, Vietnam, Tyskland, Holland och England. Internationella skulptörer kommer regelbundet hit och arbetar i stenparken. På sommarhalvåret förekommer utställningar i grafik, måleri, textil, skulptur. Bohusläns Stenstipendium har sedan 1991 arrangerats på KKV-B. Stipendiet är ett av Sveriges största för skulptörer och är ett samarbetsprojekt mellan kommunerna i norra Bohuslän, Västra Götalandsregionen, Stenindustrin och företagare i Bohuslän, Gerlesborgsskolan och KKV-B. Det söks inte, utan utses av en arbetsgrupp som årligen delar ut stipendiet till en framstående utländsk skulptör. Stipendiet ger tillgång till arbetsplats, verktyg, sten, sågning, kost och logi. Åtskilliga stipendiater återvänder varje år, andra har till och med flyttat till Bohuslän med sina familjer. 

Vi träffar de inbjudna representanterna på Café Olivia; ett konstnärskafé beläget alldeles invid KKV-Bohuslän. På sommarhalvåret kan bilburna sommargäster fika i trädgården och då välja från ett utbud av bakverk och mat lagade på närodlade ekologiska råvaror. Från cafét blickar vi ut mot stenverkstaden med sina träbyggnader och verkstäder. Byggnader belägna i en krans runtom den öppna ytan i mitten i vilken stenskulpturer i alla storlekar och former står uppställda. Det är påtagligt hur Bottna tack vare sin rika kulturhistoria blivit ett geografiskt område där en självorganiserad infrastruktur med en kultur av inbördes självhjälp sprungit upp. Det är en plats på vilken man framgångsrikt lyckats bevara och vidareutveckla sitt lokala kulturarv, utan att förlora kontakten med historien. Här är man på flera områden redan långt framme i utvecklandet och upprätthållandet av nätverk, intresse- och kunskapsutbyten mellan självorganiserade organisationer.

Petra Johansson inleder diskussionen med att tala om hur hon uppfattar att Kultur i Väst är duktiga på att samarbeta med kommuner och institutioner; aktörer som liknar dem själva som förvaltning. Men att det har varit svårare att nå de enskilda fria konstnärligautövarna eller för den delen de självorganiserande i sitt främjande arbete. Petra talar om hur; 

– Det självorganiserande har en hög rörlighet, att verksamheterna omformar sig själva och att initiativen inte sällan drivs av just enskilda konstnärer. 

– De självorganiserande är också experter på sina egna fält och sina egna frågor, de vet helt enkelt mer än vi om sina specifika områden.

Petra undrar om det inte vore möjligt att från Kultur i Västs håll föra dialoger med de självorganiserande, som en part i sin egen rätt. Förutsättningen skulle givetvis fordra att aktörerna i viss mån organiserade sig så att de kunde representera sig själva.

Catharina Göransson från Bottna Kulturkyrka inleder samtalet med att konstatera hur svårt och tidsödande det kan vara att vårda och sköta samarbeten.

– Det kan man väl göra om det gynnar den egna verksamheten, menar hon.

Kristin Jonsson från KKV-Bohuslän ger Catharina medhåll om att det är mödosamt att hålla långsiktiga arbetsförbindelser vid liv.

– Oftast handlar det endast om kortsiktiga projekt med kort varaktighet, säger Kristin.

Likväl har de närvarande tidigare diskuterat att skapa en digital kalenderfunktion som skulle effektivisera kommunikation och spridning av information mellan aktörer som verkar i Bottna. Här betonar Catharina vikten av att digitala plattformar måste vara användarvänliga för att de i praktiken ska kunna ersätta den tidsåtgång som läggs ned. 

Catharina menar att man idag behöver lägga engagemang, tid och resurser på att skapa opinionsbildande initiativ som upplyser och utbildar om konstens produktionsvillkor;

– Hur pass mycket ideellt arbete som förekommer inom denna sektor i relation till hur mycket socialt och ekonomiskt mervärde som konsten skapar här och på andra platser, säger hon.

När vi tangerar frågan om vilka utmärkande behov som förekommer på orten så pekar de enhälligt på nödvändigheten av att utveckla system och metoder för resursdelning. Runt ämnet, råder ett samförstånd om att resursdelning handlar om att sätta, delande/lånande av teknik, material och arbetsytor i system, med föresatsen att effektivisera produktion av scenkonstnärliga/konstnärliga uttryck. Den omedelbara förtjänsten anses vara rent ekonomisk. Med den möjliga följdverkan att det skulle stärka den sociala väv som utgör lokalsamhället. I synnerhet betraktas altruistiska beteendemönster skapa en anda av solidaritet under de prekära arbetsförhållanden som man upplever sig dela. Det anses att det skulle vara av stor betydelse om det gick att skapa ett bokningssystem vars avsikt skulle vara att förmedla lokaler till behövande konstnärer. Med avseende på tidigare nämnda punkter skulle bildandet av ett kluster kunna fylla verkliga grundläggande behov menar man.

Diskussionen kommer sedan in på hur internationella samarbeten är nödvändiga för att den lokala scenen ska bevara sin vitalitet och konstnärliga skärpa, vilket alla närvarande är eniga om. Det är sammanhang som skapar tankeutbyten, ingivelser och i enskilda fall uppslag som i annat fall inte skulle kunna vara möjliga föreställa sig. Björn Hansson från KKV Bohuslän säger sig uppleva hur det existerar en samverkans- och deltagarkultur som han personligen anser är stark i Västra Götalandsregionen.

– Denna är långt ifrån självklar därför är det viktigt att understödja och stimulera dessa system.

Björn hävdar vidare att de enskilda konstnärskap som man i sak önskar stödja lätt kommer i skymundan i sådana här diskussioner.

– I hög utsträckning tenderar man att försöka skapa nya strukturer och kanaler ovanifrån, utanpå redan befintliga relationer och nätverk. Istället för att tillvarata det som redan existerar, säger han.

Emellertid ser han inte utifrånperspektivet som ett problem eller hot, utan snarare är den externa blicken en tillgång. Björn uppger att hans roll i situationer som dessa, är att så sakligt som möjligt beskriva de sakförhållanden som råder. Förslagsvis skulle man inom ett framtida kluster formulera övergripande analyser med förändringsåtgärder för varje enskild miljö i regionen. En idé som skulle innebära att klustret skulle kunde producera kulturell systemanalys och strategisk problemlösning med fokus på fria utövare. 

De säger att de värdesätter att vi valt att besöka varierande självorganiserade miljöer för att undersöka hur det fria kulturlivet verkar i regionen. I förtroende låter de oss förstå hur de uppfattar Kultur i Väst som en företrädesvis frånvarande instans. Förvaltningen påstås sakna verklig förbindelse med den fria konst som den säger sig understödja. Kultur i Väst borde enligt deras mening arbeta direkt med den konst som existerar och är förankrad i den byggd eller områden man önskar stödja, istället för att som de uttrycker det ”skapa självdefinierande projekt”.

– Platserna ser helt olika ut. Den här platsen är egentligen ett labb. Här är det skola, KKV och vi ska starta en kursgård för teater. Till skillnad från sådana miljöer där det finns konsthallar är den här platsen till för att arbeta på, formulerar sig Björn. 

Det är påtagligt hur man här i Bottna identifierar sig själv som en produktionsmiljö varur konst och kultur springer till liv.    

Det framhålls hur man idag måste vara självorganiserad för att det finns få andra alternativ för konstnärer som önskar åstadkomma ett liv som någotsånär skulle kunna påminna om en trygg tillvaro.

– Å ena sidan är detta jättefint, men samtidigt finns det en entreprenöriell logik som tvingar in konsten i icke-organiska strukturer, hävdar Björn. 

Det talas om att det skulle behöva frigöras medel för att skapa vad man skulle beskriva som buffertzoner. Finansiella utrymmen vars funktion skulle sluta till de glipor som ofrånkomligen uppkommer mellan projektperioder. Det understryks hur bidragssystemet i sina nuvarande former har en benägenhet att producera inte endast uppgivenhet utan även osäkra levnadsförhållanden. Något som i sin tur har en stark negativ inverkan på nivån och kvalitén på den konstnärliga hantverket. De är noga med att understryka att det på intet vis handlar om att rekonstruera den arbetstrygghet som förekommer på konst- eller kulturinstitutionerna. Utan de efterlyser kontinuerligt löpande punktinsatser som syftar till att skapa hållbara produktionsförhållanden. Catharina säger att hon upplever att det skulle behöva finnas något som motsvarar biosnabbslanten fast på konstens område, då förslagsvis med en lägsta nivå högre än 5000 kr. Biosnabbslanten är en mindre och snabbare stödform på filmområdet, specifikt för utövande av konst. Det anses framförallt vara önskvärt att arbeta med att omdirigera resurser, satsningar och flöden, som idag befinner sig utanför de redan etablerade stödformerna. 

Det förekommer ingen önskan om att uppnå samma nivå av formaliserad organisatoriskstruktur som en tidstypisk kulturinstitution. Ståndpunkter som grundar sig på uppfattningen om att organisatorisk formalisering och centralisering i praktiken producerar distanseringar från konsten, och inte minst av allt riskerar att lösgöra konstverket från skapandet av konsten. Här förefaller man vara överens om att de reglerade strukturer som vidmakthålls inom konstens institutioner i vissa fall skapar inte endast institutionalisering (alienation) hos de som arbetar administrativt med denna, utan producerar perspektivskillnader och i värsta fall förtingliganden av konsten. Avslutningsvis låter de oss förstå att de hyser stora förhoppningar om att sammankomsterna i regionen kan bringa klarhet i hur fria konstnärliga initiativ kan stödjas i framtiden. Men även hur dessa fria aktörer i motsatt riktning kan stödja utvecklingen av Västra Götalandsregionen. Här talar de om vikten av ömsesidighet och hur förhandlingar och möten på sikt kan skapa relationer av delat erkännande och ansvar.  

 

Närbild Carl Forsberg 

Carl Forsberg är miljöpartistisk politiker, föreståndare för KKV Bohuslän samt ordförande i Författarcentrum Väst. Med en bakgrund som förläggare, poet och ansvarig utgivare för tidskiften Aorta och ansvarig för medialabbet på Nätverkstan i Göteborg har han varit engagerad i litteraturens och poesins villkor och plats i samhället. Forsberg drog 2006 igång litteraturfestivalen Textival tillsammans med Katarina Gröndahl. 2013–14 satt han i styrelsen för Kultur i Väst och 2015 valdes han in som ledamot i kulturnämnden i Västra Götaland.

Carl du har ju varit aktiv och engagerad i olika delar av kultursfären och därigenom kommit i kontakt med många olika former av kulturella uttryck och praktiker. Finns det något sammanhang varpå det skulle vara eftersträvansvärt att söka skapa inom och tvär-kulturella samtal, då med syfte att skapa synergier och möten emellan traditioner, generationer och miljöer?

– Absolut, och tittar man i konsthistorien är det inte ovanligt att konstnärer, poeter, musiker, dramatiker osv verkar inom en gemensam idémiljö. Jag har själv gjort det i tidskriften Aorta som gavs ut 1997–2011. Det var oerhört givande att se en estetisk idéströmning appliceras på flera konstnärliga uttryck samtidigt. Däremot tror jag att hållningen är relativt ovanlig, trots att just tidskriftsmiljön är så väl lämpad för den typen av korsbefruktning. Men även om det är ovanligt att kulturtidskrifter är estetiskt riktade (åtminstone medvetet och uttalat) och samtidigt tvär-kulturella så är de fortfarande mötesplatser för skribenter från olika bakgrunder och discipliner. Så ja, tidskriftsmiljön är nog det sammanhang jag tänker på först. Ett annat sammanhang är salongen som verkar ha fått ett uppsving på senare år. Då menar jag samtalssalongen, dit man bjuder in deltagare för att dela tankar och verk. Eftersom inbjudningarna är riktade finns goda möjligheter till riktade tvär-kulturella samtal.

Har du några tankar om hur ett levande kultur- och konstliv kan bidra till att skapa ett ekologisk och socialt hållbart samhälle?

– Hm, för mig är kulturlivet civilisation. Utan kultur är vi djur eller maskiner. Ja, det är fasansfullt att föreställa sig ett samhälle utan kultur. Om man då tänker sig en glidande skala från ett samhälle helt utan kultur, upp till ett samhälle helt genomsyrat av kultur – så är det lätt att föreställa sig vilket samhälle som är mest angenämt att leva i. Det är lätt att argumentera för att kulturella upplevelser, tolkade i termer av konsumtion, är bättre för vår värld än konsumtionen av exempelvis resor och prylar. Men det är också viktigt att kulturen fortsätter att vara fri, annars förvandlas den lätt till en destruktiv kraft. Om den tillåts att vara fri rymmer den nämligen ett kritiskt och traditionsförnyande element som gör oss rikare som människor, med tillgång till ett bredare register av sensibilitet. Förmågan att sätta sig in i andra situationer och mänskliga öden är avgörande för hur vi utvecklar empati.

Vilken inverkan och betydelse har KKV-Bohuslän för lokalsamhällets och inte minst för de som arbetar hos er?

– KKV Bohuslän utgör en nod i den kulturtäta regionen kring Bottnafjorden. Vi är en kollektivverkstad, en konstnärsstyrd ideell förening som möjliggör arbete i konstnärliga tekniker som är för kostsamma, miljöfarliga, skrymmande eller resurskrävande för konstnärer att driva i egen regi. Vi tillhandahåller verkstäder som möjliggör arbete i trä, metall, grafik, sten, textil, keramik och foto. Utöver detta rymmer våra lokaler även ett båtbyggeri och en ekologisk inköpsförening samt ett café. Vi arbetar tätt tillsammans med lokala odlare, matkreatörer och kulturföreningar samt självklart de konstnärliga och estetiska utbildningarna i vår närregion som Gerlesborgsskolan och Grebbestads Folkhögskola. Vårt snart 30-åriga stenstipendium sponsras av den lokala stenindustrin med både sten, transporter, behandling och verktyg. Under vår stora sommarutställning har vi ca 6.000 besökare och vi säljer under ett normalt år konst för ca 300.000 kr. Vi är en kulturell mötesplats och bara fantasin sätter gränser för vilka projekt och verksamheter vi kan samarbeta med. Under de senaste åren har vi delat ut stipendier till studenter på Valand och HDK, samarbetat med Clandestino och Botnik Studios och huserat en internationell filmfestival, Voices from the Waters.

Ni har en lång historia av internationella utbyten, hur kan residence och andra internationella möten och utväxlingar fungera som verktyg för att vitalisera och förnya konstnärliga och hantverksmässiga praktiker?

– Vårt stenstipendium vänder sig till skulptörer på högsta internationella nivå. Genom att konstnärer från många olika länder, med olika erfarenheter, kommer hit så utvecklas ständigt kompetensen i stenarbete. Samtidigt lär sig konstnärerna som kommer hit något om den unikt hårda bohusländska graniten. Många av dem har tidigare arbetat i exempelvis mjuk marmor. Graniten ställer dem inför helt nya utmaningar. Ofta samlas våra mer erfarna skulptörer runt stipendiaten för att gemensamt diskutera lösningar på utmaningar i deras pågående projekt. Resursstarka konstnärer kommer ibland hit med helt ny kunskap om verktyg som vi tidigare inte använt men som vi efter det vill inkludera i vår arsenal. De flesta stipendiater lämnar sina verk hos oss, för utställning och eventuell försäljning. Det var så Uddens skulpturpark i Hunnebostrand började för flera år sedan. Än idag ställer flera av våra stipendiater ut där. Många stipendiater fortsätter att vara medlemmar i KKV Bohuslän efter sin vistelse här och återvänder för att arbeta hos oss. Vi har idag medlemmar från 17 nationer, främst tack vare stenstipendiet.

Hur kan konstnärliga kollektivverkstäder utgöra dynamiska och lärande organisationer som även förvaltar och samtidigt introducerar och understödjer nya konstnärliga praktiker?

– Vi har en omfattande kursverksamhet, i huvudsak riktad till våra befintliga medlemmar, just för att sprida och förvalta förvärvad kunskap. Samtidigt välkomnar vi kursdeltagare utanför vår organisation och erbjuder kurser även på nybörjarnivå. Men det viktigaste är att odla och underhålla en nyfiken och prestigelös attityd till ny kunskap. Genom vårt nyinrättade stipendieprogram för studenter från Valand och HDK lär vi oss mer om deras behov och de allra senaste trenderna inom samtida konst.

KKV-Bohuslän bjöd in ny- och gammelanlända bohuslänningar, med fokus på de som ännu inte lärt sig tala svenska till Hållbar. Här! Nu! Skulle du vilja berätta mer om arbetet med denna metod och hur kan kultur vara en socialt sammanlänkande och integrerande kraft?

– Hållbar. Här! Nu! var ett samarbete med Right Livelyhood Award och Animal Spirits med stöd av Västra Götalands kulturnämnd. Helgen 23–24 januari så genomförde vi ytterligare en workshop för flyktingar i samarbete med Gerlesborgsskolan, också den med stöd av Västra Götalands kulturnämnd. Båda dessa tillfällen har haft till syfte att visa flyktingarna att de är välkomna och för att få dem att möta nya människor. Att arbeta med händerna eller gemensamt lösa problem är aktiverande handlingar, till skillnad från att exempelvis sitta i en skolbänk och lära sig. Vi är en del av civilsamhället och vill bidra till en bättre integration på de sätt vi kan. Att få jobba praktiskt låter varje person som deltar få känna en den har ett värde. Med förhållandevis enkla medel och på kort tid kan deltagarna lära sig nya tekniker och få ut konstnärliga uttryck som de tidigare inte kände till. Vi tror att det fungerar stärkande för självförtroendet och att det i sin tur bidrar till en ömsesidigt ökad respekt.

Konsten och kulturens innehåll kan sägas vara omätbart då det de facto inte går att mäta konstnärliga upplevelser och ej heller de processer och drivkrafter som döljer sig därbakom, beklagligtvis i en tid då icke-kvantifierbara värden framställs som oväsentliga. Hur kan självorganiserade aktörer tillsammans skapa utrymme och ett språk varmed de gemensamt kan artikulera kulturens varierande och mångfasetterade värden?

– Frågan är om de ska det? Under mina år inom kulturprojektledarvärlden tycker jag mig ha sett en olycklig byråkratiseringsprocess som leder till att förmågan att söka finansiering skiljs alltmer från den konstnärliga färdigheten. Det uppstår ett behov av projektledare som kan hantera de komplexa ansökningarna och kontakten med finansiärerna samt hålla koll på kulturpolitiska mål för att konstnären ska få arbeta i fred. Alternativt utvecklar konstnären själv dessa färdigheter, men de tar då inte sällan kraft och inspiration från det egna skapandet. Jag tror att alla konstnärer i någon mening är verksamma på en marknad, oavsett om man säljer sin konst eller finansierar skapandet av den genom arbetsstipendier, projektbidrag eller utställningsersättning. Den marknad där man säljer sin konst uppfattar nog de allra flesta utanför konstnärsyrket fortfarande som den naturliga, trots att många konstnärer, kanske en majoritet av de som examineras av våra högre konstutbildningar, tycker precis tvärtom. Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, jag tror att den skyldighet man kan ålägga enskilda aktörer är att vara medveten om de två marknaderna och vilka krav som ställs inom dem för att bli framgångsrik. KKV Bohuslän säljer varje år konst för flera hundratusen kronor. Vi skulle inte överleva om vi inte vore framgångsrika på konstmarknaden, och vi vill självklart sälja mer och till högre priser. Samtidigt kommer en stor del av våra intäkter, nästan hälften, från offentlig finansiering. Vi måste vara duktiga på båda marknaderna för att vår verksamhet ska kunna fortsätta i samma omfattning som tidigare. För att utvecklas behöver vi större intäkter. Vi kan då välja att satsa på att försöka få mer offentliga medel, med vilka det följer kulturpolitiska uppdrag. Eller så kan vi välja att utvecklas på den kommersiella marknaden, där eventuella ytterligare intäkter kan disponeras helt fritt av vår förening. Vi väljer att göra både och.

 

Närbild Elin Wikström

Elin Wikström är konstnär baserad i Göteborg och verksam nationellt och internationellt samt relativt nyligen tillträdd studierektor på Gerlesborgsskolan Bohuslän. Wikström har tidigare varit rektor på Göteborgs Konstskola 2012–15 och professor vid Konsthögskolan, Umeå Universitet 2001–11. I sin konstnärliga praktik utgår Wikström från platser och de människor som vistas där med syfte att skapa reflektioner och samtal kring aktuella samhällsfrågor. Oftast genom att iscensätta sociala situationer och deltagardrivna processer som inbegriper hennes egen medverkan.

Vad har Gerlesborgsskolan i Bohuslän för inverkan på sin närmiljö, både som utbildning, kulturverksamhet och mötesplats för konst och kultur? 

– Skolan har flera olika betydelser. Den är en välrenommerad och nyskapande konstskola, ett första steg på vägen in i konsten, för studerande på grundutbildningen. Rutinbrott och vidareutbildning för deltagare på konstkurserna. En inkomstkälla för de som hyr ut boende till studerande. Ett turistmål för tillfälliga gäster eller en fritidsaktivitet säsongsboende. För de som bor eller jobbar i närheten, deras barn och ungdomar är den ett kulturhus med skapande verkstad och en lunchrestaurang som mötesplats. Skolan är också skälet till att så många nationella och internationella kulturarbetare sökt sig till hit och att platsen är så rik på möten, mellan människor och kulturer, stenbrott och naturreservat. Idylliska semesterparadis, seglarkultur och asylboenden. Jordbruk, ekobyar och grönomställning rörelse. Att landskapet är så lämpligt för fältstudier var främsta anledningen till att Arne Isaksson startade konstutbildning i Bohuslän. I vår tid för det nog mest tankarna till Edouard Glissants teorier om arkipelagen, som utgångspunkt för att tänka kring möten, mellan inhemsk, ursprunglig kultur, ursprunglig kultur och främmande, dominant kultur. Med nomadiska, insnärjda, tilltrasslade rottrådar som sprider sig över världen, i samhällen och i konsten.

Hur kan de konstnärliga utbildningarna arbeta aktivt för ett vidgat deltagande och ökad mångfald inom konst- och kulturlivet?

– En stor grupp personer, i alla åldrar, vars liv inte skildras i konsten och kulturen idag, är speciellt viktiga att inkludera i konstutbildningar på samtliga nivåer. För breddad rekrytering är dagens studiemedel otillräckliga och måste kompletteras med stipendier. I Ulrika Knutsson fina bok om kvinnliga medborgarskolan i Fogelstad (1925–54) poängteras att kursavgifterna hölls så låga som möjligt och var inkomstprövade. För sämre bemedlade kvinnor fanns stipendier att söka till kursavgift och resa. Stipendierna var en förutsättning för att åstadkomma den klassblandning som var ett av skolans syften. Det är en demokratisk fråga att människor med olika bakgrund ska vara med och skildra och definiera världen genom konst och kultur. Konstskolorna har alltför länge struntat i de frågorna eller inte haft resurser eller kunskap för att förändra det.

Flera självorganiserade aktörer arbetar idag utifrån kollektiva arbetsformer för skapande. Något som bryter mot en modernistisk föreställning om konstnären som en solitär visionär. I viss mån lever denna anda kvar och gör sig gällande inom de konstnärligautbildningarna. Skulle det vara möjligt att lyfta in det kollektiva skapandet i dagens konstnärliga utbildningar? 

– På många konstutbildningar ligger fokus på individuell professionalism och kommersiellt inriktad konstproduktion med slutmål att samarbeta med en gallerist som representerar och ställer ut konstnären. Till den grad att bland undervisande konstnärer finns de som ser tendenser hos studerande att göra okritiserbara, säkra, säljbara verk som en följd av marknadens tryck. Oavsett om det finns grund för den observationen eller inte bör konstnärligt ansvar och frihet genomsyra utbildningen och den inriktningen för breddens skull balanseras med orientering i andra konstnärsroller och konstvärldar och utbildning i självorganiserad konstnärlig verksamhet. Praxis med individuellt utförda verk kan ställas mot kollektivt utförda verk, objektsbaserad konst mot processorienterade och deltagardrivna verk. Arbete i ateljé mot icke-ateljébaserat arbete, arbetet i den egna ateljén mot rum för gemensam skapande, individuell handledning mot kollektiva läroprocesser och självstudier mot kurser. Genom att ta in småortens utveckling, problem och möjligheter utifrån ett konstnärligt perspektiv med liknande metoder som självorganiserade projekt som Kultivator på Öland, Andrea Zittel i Joshya Tree National Park och Rirkrit Tiravanijas The Land Foundation i Thailand kan skolan ges ett positivt särdrag som reaktion mot risken för likriktning av konstutbildningarna. Typiskt för de verksamheterna är att de kombinerar samtida konstnärliga interventioner med traditionella kulturella värden i lokal miljö.

Skulle det vara möjligt att låta självorganiserade aktörer ha handledning eller dialog med konststuderande med syfte att tala om konstens praktiska implikationer, produktionsvillkor och roll i samhället? 

– I vår undervisar t ex Konstgrupp Almedalen, Harmony Group och FAGS på Gerlesborgsskolan. Viktigt och roligt att våra studerande får pröva på metoder för att arbeta undersökande i grupp, göra kollektivt utförda verk, ta del av deras intentioner och syn på konstens roll i samhället. Men också hur de finansierar sina projekt.

Många självorganiserade aktörer i Sverige har tagit samtidskonsten till mindre orter. Vilken betydelse tror du denna form av närvaro kan ha på mindre orter eller för den delen förorter?

– Platsspecifika deltagardrivna konstprojekt kritiserades till en början för att vara för kortvariga. Långsiktiga projekt ansågs ha större kvaliteter. Idag är kritiken mer nyanserad. En mer tillfällig intervention kan fungera mycket väl som en kulturell störning och leda till positiva oväntade spin off effekter som kanske till och med tas över av deltagarna som driver de vidare som självorganiserade projekt. I socialt engagerade konstnärliga projekt som sträcker ut sig i tid och rum kan konsten gradvis och smygande förändras till socialt arbete och konstnären till socialarbetare.

– Organisatoriskt och innehållsmässigt blir utmaningen för det långsiktiga konstprojektet att motverka att institutionaliseras. Frågeställningen kan studeras i och genom scen och konstgruppen The non existent Centers arbete med Ställbergs gruva i Ljusnabergs kommun. Ett spännande projekt lämpligt som ”case study” som sätter fokus på just de frågorna.

Du har i din egen konstnärliga praktik intresserat dig för motståndshandlingar som i ögonblicket bryter och stör gängse konsumtionsmönster i det gemensamma rummet. Vilken framtid ser du för konstnärliga praktiker som arbetar aktivistiskt i det offentliga rummet?

– Tiden som mina verk pågår varierar från timmar, dagar, veckor, månader till år. På 90-talet när jag gjorde mina första interventioner, performance och deltagardrivna process-orienterade verk hade jag själv aldrig upplevt den typen av verk live. Bara utfört dem själv. Jämfört med idag var det besvärligt att utforska det här området, till och med dokumentationer, analyser och fakta var svårt att få tag på. Att ta del av när andra konstnärers utför sina verk har varit viktigt för mig i vidareutvecklingen av mitt eget arbete både vad gäller intention, gestaltning, presentation och dokumentation. Det kollegiala utbytet på den internationella konstscenen, i diskussioner om konstnärliga problem och möjligheter, även om den varit tuffare och mer utmanande, har varit mer givande än av konsthistoriker och teoretiker, musei- och konsthallschefer här i Sverige, där fortfarande artefakt- och hantverksbaserad konst, och konstnärliga praktiker med rötter i förmodernism och modernism är norm. För mig är de konstnärliga uttryck som utvecklades parallellt med feminismen och på flera olika håll i världen samtidigt, typ performance, interventioner, platsspecifik konst mer spännande, som inte bara beskriver utan gör… Vad ger konstens dess kritiska potential? Kanske när vi inte upplever den som konst utan som en form av liv…

Skogen i Göteborg

Text: 10 minuter, 33 sekunder (2732 ord)
Film (Three White Soldiers/Rock this World): 4 minuter, 34 sekunder

Den 21 september 2015 besöker vi Skogen – en plattform för scenkonst som producerar verk och gästspel, ofta av internationellt etablerade scenkonstnärer. Skogens konstnärliga ledare Johan Forsman, och producenten Anders T Carlsson möter upp oss i Skogens lokaler på Masthuggsterrassen. Masthugget är en stadsdel i stadsdelsområdet Majorna-Linné i Göteborg. Namnet syftar på den tillverkning av skeppsmaster som förekom i hamnområdet, genom att masttimmer skeppades till de masthamnar som låg mellan Skeppsbron och Stigberget och därefter färdigställdes. I Göteborgs arbetarkvarter kring sekelskiftet 1800–1900 ansågs Masthugget vara en av de församlingar som hyste stadens fattigaste befolkning. Alldeles invid, till och från Masthuggsterrassen medelst de trappor som löper från Masthuggstorget har de som vandrar till och från Masthugget utsikt över hamninloppet mellan Masthugget och stadsdelarna Lindholmen och Lundbyvassen på Hisingen.

Skogen realiserar numera ca 8–10 scenkonstproduktioner per år, varav ungefär 5–6 blir internationellt turnerande. Därutöver arrangerar Skogen gästspel, föreläsningar, studiegrupper, workshops, middagar, residens, men även en årsbok där de publicerar fördjupande material kring de processer som de arbetat med under året. Totalt brukar ca 80-120 konstnärer vara aktiva på Skogen under loppet av ett år, exempelvis i form av residens, gästspel, föreläsningar och studiegrupper. I skrivande stund delar de sitt kontor med TNEC (The non existent Center), och ICIA (Institute for Contemporary Ideas and Art). På så vis är dessa aktörer och deras aktiviteter också en del av miljön. Skogen består av en rad utrymmen, kontor, kök, mottagningsrum och framför allt en Black Box.

Vi serveras kaffe från en bricka och sätter oss vid ett bord på övervåningen, en trappa upp, snett ovanför entrén. När vi inledningsvis frågar vad Skogen är, säger Johan; 

– Skogen handlar om att omformulera relationerna mellan konstnärerna och besökarna/publiken. Skogen är en plats där relationen inte definieras genom begrepp så som producent eller konsument, utan konsten kan istället ta form som en gemensam resurs för att mötas, samtala, erfara, tänka och arbeta tillsammans. Konst, som Skogen ser det, är inte i första hand något som en person gör och någon annan konsumerar, utan snarare något som vi håller på med för att skapa delade erfarenheter och gränssnitt för att tänka tillsammans. På det sättet kan man säga att Skogen försöker tänka sig självt, då tillsammans med sina associerade konstnärer och besökare. I dessa möten formas ett slags gemenskap eller ”en öppen skola” där alla de olika skiftena i arbetet kan mötas.

Genom att kombinera presentationen av färdiga verk med samtal, föreläsningar, researchmaterial, studiegrupper, workshops m.m skapas det utrymme för fördjupande konstnärliga processer. Anders fyller i, genom att ge en, enligt honom själv, förenklad förklaring: 

– Skogen är både en producerande och presenterande verksamhet – som format betraktat är det en plats där konstnärer i relativt självorganiserade format fokuserar på att producera konst, men som utåt sett kan sägas fungera som en gästspelsscen. Tack vare detta upplägg eller format produceras scenkonst nära nog alla dagar om året.

Sverige har idag en stark position, rent finansieringsmässigt, i jämförelse med andra länder i Europa, hävdar Anders. Skogen kan därigenom utgöra en relativt stark aktör i internationella samarbeten, och kan stödja de enskilda utövarna både finansiellt och strukturellt, och därigenom också vara ett stöd för de konstarter de representerar. Johan menar att Skogen egentligen är mer etablerade och erkända utomlands än i Göteborg och Västra Götaland. Skogen arbetar i stor utsträckning internationellt, då flertalet av de återkommande konstnärerna är internationellt verksamma. Många av de verk som produceras på Skogen fortsätter även vidare och spelas på plattformar och scener runtom i världen.

De konstnärer Skogen arbetar med organiserar oftast sina konstnärskap mellan flera residensplattformar och scener. På grund av detta hamnar Skogen per automatik i samarbeten med motsvarande platser i Sverige och utomlands, vilka arbetar med liknande konstnärskap. Det handlar om produktionsupplägg, där enskilda aktörer och utövare gemensamt etablerar och skapar ekonomiska förutsättningar för att en internationell scenkonst ska kunna existera. Skogen hamnar spontant i dessa samarbeten och behöver därför inte arbeta med att sälja in föreställningar eller driva dessa kontakter som formella nätverk.

Johan säger att konstnärer med en ambition att verka internationellt, i och med själva turnerandet kommer i kontakt med dessa nätverk. Där det finns en rad liknande semi-institutionella platser runtom i Europa, som grupperingar av konstnärer passerar igenom, eller har som sin ”bas”. Många av dessa konstnärer har två till tre sådana ”baser” vilka de återvänder till för att arbeta och presentera sina verk på under ett antal år. 

Johan beskriver hur de på Skogen har en önskan om att konstnärer återkommande ska kunna vistas där under längre tidsperioder. Framförallt tillräckligt länge för att de som kommer dit ska hinna upprätta en relation till Göteborg och den konstscenen som existerar här. Omvänt tenderar dessa konstnärer att dra med sig Göteborgsbaserade konstnärer till andra platser runtom i världen.

Vad som slutligen presenteras på Skogen är resultatet av en öppen, organisk process, i och med att det i realiteten inte existerar några situationer där de som arbetar med Skogen åker runt och köper eller säljer produktioner. Istället söker de undkomma denna form av marknadslogik genom att involvera återkommande konstnärer och studiegrupper i arbetet med att skapa program, föreläsningar eller gästspel. På så vis bidrar de för stunden närvarande konstnärerna till att skapa synergier som resulterar i helt nya samarbeten och relationer. Därmed kan maximalt med tid frigöras till produktion av innehåll. På Skogen vänder man på den vanligt förekommande ekonomiska modellen inom konstinstitutions- och ateljévärlden, där en stor del av budgeten vanligtvis går till administration, medan en jämförelsevis mindre del läggs på produktion. Genom att omprioritera, och ha en slimmad marknadsföringsbudget, minimal administrativ och teknisk personalstyrka, kan Skogen lägga maximalt med medel in i produktionerna.

På frågan om vilka drivkrafter som låg bakom bildandet av Skogen svarar Johan något skämtsamt, men samtidigt helt uppriktigt att;

– Personligen behövde jag hitta ett sätt där jag själv inte tvingades producera 180 verk om året för att ha någon slags inkomst. 

Johan refererar till övrig samtida scenkonst som varande ett “ekorrhjul”, där det nära nog inte existerar något utrymme för att ta hand om och fortsätta utveckla redan färdiga verk över längre tid, eller för att fortsätta vara i process och använda det material som produceras genom exempelvis eftersamtal eller upprättandet av andra kunskapsförhöjande sammanhang och samarbeten. 

– I motsatsförhållande till denna produktionslogik skapades Skogen som en plats där de som kommer dit själva deltar i arbetet så som en skola där man arbetar tillsammans för att lära sig något.

På Skogen ges utrymme för alla former av sociala arrangemang och format, där publiken kan uttrycka sig själv som en aktiv part. Grundförutsättningen är att besökarna ska finna ro i sig själva och situationen. Tala och lyssna till varandra. Johan medger att det var väldigt mycket trevande och prövande från första början innan dess att Skogen existerande, med avsikten att finna koncept som kunde bryta destruktiva produktionsmönster och skapa metoder som kunde lägga saker till rätta. Inledningsvis handlade det om att få syn på vilka teman och konstnärskap som återkom. Att överhuvudtaget förstå, tolka och känna in vad konceptet verkligen innebar.

 – Jag tycker mer och mer att det känns som att det går emot att det är tolv – femton konstnärer som verkligen huserar här på Skogen över längre tid. Säger Johan. 

På grund av att Skogen låter dessa konstnärer få resurser att aktivera och bjuda in konstnärer från egna nätverk, och det som produceras sedan fortsätter ut på andra scener, blir de verkliga antalet samarbeten väldigt många fler. Detta utan att Skogen tagit på sig ytterligare administrativ belastning.

Det existerar en problematisk aspekt av dagens projektorienterade stödklimat som motverkar fördjupning. Det är ett projekttänkande som skapar en uppbruten översikt, nedsatt förmåga till långsiktighet och ansvarstagande. Eller som Johan formulerar det; 

– Projektlogiken gör att man kan göra hur bra projekt som helst (som man skulle kunna utveckla, fördjupa och turnéra) men istället måste man hela tiden hitta på något nytt. Därför är det viktigt att försöka tänka i längre kurvor, trots att man som kulturutövare är insnärjd i detta system. 

– Hur ackumulerar man någonting? frågar han retoriskt, och fortsätter. 

– Dagens superslimmande och effektiva roterande av konstnärer och konstnärligt innehåll, kanske ger det något, men det ackumulerar ingenting. Istället för att tänka rader av projekt som startar om på noll, vill Skogen tänka rörelser som ackumulerar kunskap och bygger nätverk av relationer.

De konceptuella erfarenheter och lärdomar som Skogen genererar och bygger vidare på, tillåter oavlåtligen något mer att ständigt hända, vilket i sin tur tvingar oss att ständigt tänka om, menar Anders. 

– Samtidigt har Skogen det största publika program i Göteborg som han säger sig överhuvudtaget känna till. I rena förställningar understryker Anders, innan han avslutar med en avslutande kommentar. 

– Jag har aldrig arbetat i en sådan effektiv organisation. 

Erfarenheter som kan sägas uttrycka tanken om att en processorienterad och självorganiserande produktion av konst, rätt utförd, inte endast ger mer tillbaka till den som upplever den, utan även är mer effektiv som ett produktionssystem och distributionssystem för konstnärliga upplevelser.

– På vissa sätt är det fint att vara en institution, medan andra betydelser av begreppet är mindre intressanta, säger Johan.

– Institutionen så som en plats som i realiteten ackumulerar någonting, och som faktiskt vågar stå på en och samma plats under lång tid, utgör en stark progressiv idé menar han. Speciellt om man föreställer sig institutionen som en plats som kan härbärgera ett perspektiv som sträcker sig längre än själva projektet. I den meningen finns det en slags institutionell ambition hos Skogen. 

Ibland kallar de sig själva, lite tillskruvat, för en para-institution. Johan upplevde att det förekom mycket institutionskritik på 90-talet, vilken bland annat hävdade att det var en mindre klick av individer inom konstsfären som knöt makten, och därmed tolkningsföreträdet, till sig själva –

– vilket på sätt och vis var relevant kritk, säger Johan, fast om man bara kastar institutionerna över ända så riskerar man att hamna i en nyliberalt icke-tillstånd där inget av verkligt värde ackumuleras, menar han. 

– Institutionen kan ses som viktig del av det offentliga samtalet om vad konst kan vara, tillägger Anders; någon som kan sägas inneha ett public service-uppdrag.  

Det finns en utifrån återkommande läsning av det fria kulturlivet som är farlig och problematisk menar Anders. I sak handlar denna om att det fria kulturlivet endast kan ses som bestående av en ansamling övergående projekt, och där tiden har sin stilla gång, till dess att dessa fria utövare självmant förr eller senare själva börjar arbeta för de stora institutionerna.

– I realiteten är dessa friheter och valmöjligheter allt annat än frivilliga, då det idag inte existerar någon fast grund att arbeta utifrån. Vissa plattformar och framförallt tidskrifter så som Glänta, Ord&Bild och Paletten, vilka överlevt, är idag oerhört betydelsefulla. Speciellt när den grävande journalistiken och universiteten delges allt mindre svängrum och medel för att fylla sina offentliga diskursiva funktioner, resonerar Johan.   

Petra Johansson formulerar en fråga som handlar om vilka former av stöd som skulle behövas skapas idag, för att bättre motsvara och vara anpassade för organisationer så som Skogen eller aktörer som liknar dem. Johan menar på att det som behövs mer än någonting annat är stöd som frigör utrymmen för långsiktighet. Om man ökar möjligheten att som Johan formulerar det; 

– Tänka längre än ett steg i taget så ökar kapaciteten hos dessa aktörer att tänka och röra sig drastiskt. Framförallt så skulle de instanser som fördelar kulturmedel behöva fördela ytterligare medel till en rad mindre aktörer vilka befinner sig på en semi-institutionell mellannivå. 

De anser vidare att det vilar något kleptokratisk över hur institutioner återkommande använder förslag, idéer och format som ursprungligen skapats i det konstnärsdrivna kulturlivet. Det problematiska är då inte lånandet och användandet i sig utan det ineffektiva i att det frigörs stora resurser för att få institutioner att försöka initiera modeller som etablerats i det fria kulturlivet utan att det kommer de fria utövarna till del. När de återkommer till vad som verkligen skulle skapa förändring, menar Johan och Anders att det handlar om att dubblera anslagen för vissa av dessa självorganiserade verksamheter. Då specifikt med avseende på organisationer som arbetar i andra format och vidare än projekt: Strukturer, kluster eller noder vilka förnyar arbetssätt och skapar nya miljöer eller aktiverar nya platser, som ett möjligt kvalitetskriterium för vad som skulle vara premisser för stöd.

– Det finns idag ett outtalat tak för vad en icke-institutionell organisation kan räkna med i stöd som ligger väsentligt lägre än vad en institution skulle kunna ha som minsta tänkbara anslag, menar Johan. 

– Jag tror man skulle kunna få oerhörd utväxling, och det skulle öppna för helt andra verksamheter, om man kunde ge vissa icke-institutionella organisationer, plattformar, noder eller miljöer ett stöd som närmade sig vad en institution kan ha och liksom täpper till glappet mellan det konstnärsdrivna och det institutionella. Sedan förstår jag att inte alla kan få det, och det kanske inte kan vara för evigt.

Anders säger att bara för att få rimliga arbetsvillkor så att de (endast personalen);

– Skulle ha råd att jobba här, skulle kosta 500 000 kr i verksamhetsmedel för Skogen (avser regionens stöd), jämfört med de 300 000 kr som de vanligtvis får från regionen om året. Och skulle vi dessutom slippa söka dessa pengar om och om igen genom att få tre årigt uppdrag så skulle vi spara in en stor mängd av dessa pengar och kunna planera mer än ett par månader framåt i stöten.

– Eftersom infrastruktur, internationella nätverk, lokala, regionala samarbeten, lokal och teknik är på plats, skulle ökade insatser för det konstnärliga arbetet ge enorm utväxling. De uppdrag som skulle ges skulle med stor fördel inte handla om att återigen göra något nytt, utan om att göra det man redan gör, fast göra det ännu bättre, förtydligar Johan.

Här pratar Johan varmt om Framtidens Kultur, som ett positivt föregångsexempel, där man på ett osedvanligt sätt kunde fördela medel endast genom att lokalisera och identifiera var det finns kompetens och nytänkande. Skogen skulle aldrig existerat utan Framtidens Kultur hävdar Johan, på grund av de medel som de initialt mottog. Själva tänket bakom Skogen kom nämligen ur det Framtidens Kultur-finansierade projekt som de tilläts genomföra för att undersöka nya former för att arbeta med konstnärer.

Johan hävdar att det i sak handlar om två helt olika produktionslogiker. Dels existerar det en undervegetation där saker verkligen sker på riktigt. De hierarkiskt organiserade officiella nätverken däremot har utvecklas till ineffektiva och trögrodda administrativa kolosser. Standardiserade samarbeten mellan institutioner och/eller officiella nätverk, nationellt och internationellt, tenderar ta oerhört enormt mycket tid i anspråk menar han. 

– Medan Skogen å andra sidan, genom att arbeta direkt mot utövare och konstnärer, kan samarbeta med minst 20-talet internationella plattformar. Samarbeten vilka sker under relativt oformaliserade former men samtidigt får saker att verkligen hända.

Skogens ekonomiska situation ser ut som följande:

Stöd i fastare former 850 000 från kulturrådet (verksamhetsstöd 1årigt) och 640 000 från Göteborgs stad (verksamhetsstöd 3 årigt). Från Västra Götalandsregionen har Skogen mellan 125 000 och 200 000 terminsvis (söks två ggr om året). Sista två åren har de fått omkring 325 000–375 000/år i stöd från Västra Götalandsregionen.

De har mindre stöd genom samarbete med Konstnärsnämndens internationella dansresidens som stöder en danskonstnär med ett 4 veckors stipendium/år + en mindre summa (5 000–15 000 mot kvitton) i kostnadsersättning till Skogen.

De har också fått stöd via olika former av resebidrag/turnéstöd från KUR eller konstnärsnämnden. Sedan har de haft lite stöd från ABF för en del publika föreläsningar och liknande. Goethe-institutet, Franska institutet, Polska institutet och British Arts Council har varit med och gett stöd flera gånger, då med små belopp (oftast resestöd). Dansalliansen har stött workshops tidigare, men de har inte haft något samarbete de sista två åren.

I starten av Skogen hade de regionalt stöd för dansresidens av danskontoret, på sätt och vis från Framtidens kultur, även om det stödet egentligen avsåg året innan de startade.

Utgifter fördelas ungefär så här:

ca 400 000 i fasta utgifter (hyra, el etc, försäkringar, löpande lokal- & teknik-skötsel).

ca 100 000 till i revision, bokföring och andra löpande externa tjänster.

ca 100 000 till marknadsföring och andra administrativa kostnader (hemsida, papper, porto etc).

ca 800 000 till löner för admin, producent, marknadsföring, tekniker, foyerpersonal, konstnärlig ledning, matlagning, städning, grafisk design (vi är 7 personer som delar på lite drygt 2 årsverken).

ca 700 000 till konstnärlig produktion och publikt program inkl årsbok (ersättningar till konstnärer, scenografi/rekvisita, resor/transporter, kring-program).

Symposium om självorganisering i Gnesta

Text: 22 minuter, 43 sekunder (6169 ord)
Film (Föreläsning av Andrea Phillips): 34 minuter, 54 sekunder

Den 13–14 juni 2015 arrangerades ett symposium om självorganisering inom konsten i Gnesta, som ett samarbete mellan Riksutställningar, Den kollektiva hjärnan, Konstfrämjandet och Akademin Valand, med ett mindre ekonomiskt stöd från Kultur i Väst. Den kollektiva hjärnan är ett nätverk för och av självorganiserade som arbetar med att tillgängliggöra och stärka självorganiserade kulturaktörer i Sverige. Genom att utgå ifrån konstnärers rättigheter, söker nätverket lyfta fram, sprida och uppvärdera de självorganiserades kunskaper och kompetenser för att främja en långsiktig ekonomisk och social hållbarhet. Arbetsgruppen för Den kollektiva hjärnan bestod då av Art Lab Gnesta, Galleri Syster, Galleri Verkligheten, Kultivator, Not Quite och Rejmyre Art Lab. Symposiet bör ses som en viktig tilldragelse, vars insikter kan bidra till att förena Sveriges självorganiserade med varandra. Ett första avgörande steg i ett kommande förändringsarbete, och koalitionsbyggande mellan konstnärliga forskningsmiljöer, förvaltningar och institutioner. Ur alla hänseenden, ett långsiktigt arbete som delvis syftar till att lyfta upp det självorganiserades frågor på den kulturpolitiska dagordningen. Fast även mer framåtsyftande, ett välkoordinerat nätverksbyggande där självorganiserades verksamheter kan fås att agera som en kollektivt reflekterande kraft.

Bland medverkande talare och panelsamtaldeltagare fanns Jason E. Bowman (Akademin Valand, Göteborg), Allison Collins (Western Front, Vancouver), Julie Crawshaw (Akademin Valand, Göteborg), Andrea Phillips (Goldsmiths College, London), Leandro Pisano, (Liminaria, Italien), Eric Stone (LAXART och Common Practice Los Angeles), Mick Wilson (Akademin Valand, Göteborg). Bongi Macdermott, (Kulturrådet, Stockholm). Per Hasselberg, (Konstfrämjandet, Stockholm), Petra Johansson, (Kultur i Väst, Göteborg).

På plats var representanter för självorganiserade aktörer från hela landet, för att nämna ett fåtal: Gylleboverket, The Non Existent Center, Kultivator, Yellowbox, Art Lab Gnesta, Ytan, Galleri Syster, Verkligheten, Galleri Box, Ahvaland, Askersunds Kakelmakeri, Fullersta Gård, Not Quite, Rejmyre Art Lab. 

Evenemanget ägde rum på Elektron i Gnesta, Art Lab Gnesta och kursgården Veskijärve mellan Järna och Gnesta. Art Lab Gnesta är ett självorganiserat konstnärligt initiativ grundat 2010 och drivs av en styrelse bestående av konstnärer, curatorer och författare. I det gamla bryggeriet i Gnesta förfogar och driver de kollektivt ateljéer, verkstäder, konsthall och projektrum. Art Lab Gnesta utgör en plats för produktion av publikationer, utställningar, workshops, interventioner, samtal och andra former av evenemang, både i egna lokaler, men även i det offentliga rummet och hos samarbetspartners.

Efter ett inledande välkomsttal av Giorgiana Zachia från Riksutställningar med efterföljande introduktion av Caroline Malmström och Signe Johannessen som representanter för Den kollektiva hjärnan, påbörjades programmet med ett panelsamtal bestående av Bongi Macdermott (Kulturrådet), Per Hasselberg (Konstfrämjandet), och Petra Johansson (Kultur i Väst). Moderator för samtalet var David Larsson från Rejmyre Art. En diskussion som cirkulerade kring frågor kring hur man gemensamt kan skapa drägligare arbetsförhållanden för självorganiserade initiativ, samt vem som i slutändan är ansvarig för hållbarheten inom det självorganiserade?

Programmet under den kommande hel- och halvdagen var som helhet strukturerat kring tre sessioner med temana: allmänningar, autonomi, samt värde och värden. Leandro Pisano och Julie Crawshaw gav varsin föreläsning med temat allmänningar. Crawshaw talade om sitt arbete med projektet Midwest i centrala delarna av England, tillsammans med Jason E. Bowman. Medan Leandro Pisano i sitt föredrag utgick från sina egna erfarenheter av att arbeta och etablera hybrida konstnärliga praktiker på landsbygden i södra Italien. Under sessionen med temat autonomi talade Allinson Collins om tredagarskonferensen, Institutions by Artists, som genomfördes i Vancouver, Canada 2012, och vars ambition var att undersöka de fenomen som definierar och påverkar konstnärsdrivna verksamheter globalt. Varpå en nätverksworkshop genomfördes i två separata grupper ledda av Johan Wingestad och Mick Wilson, där medverkande representanter diskuterade vilka möjligheter, begräsningar och begär som omgärdar formerandet av nätverk för självorganiserade och de formella krav som kommer utav detsamma. Den första dagen avslutades med en visning av Art Lab Gnesta och samkväm med middag och spelning med bandet Hägerstens Botaniska Trädgård i Veskijärve.

Följande dag fortsatte programmet med föreläsningar av Jason E. Bowman, Eric Stone och Andrea Phillips, vilket kulminerade i ett samtal mellan de tre under ledning av Jason E. Bowman. Eric Stone utgick från, Common Practice LA, LAXART, och andra alternativa konstnärliga initiativ i Los Angeles för att ställa frågor kring vilka värderingar och betingelser som vi önskar främja i vår konstnärliga praktik. Andrea Phillips å andra sidan reflekterade kring de problem som uppstår inom den småskaliga konstsektorn, och hur argumentation, förhandlingar och språk tvingas ske inom ramen för kapitalistisk validering och produktion av värde. Ett avslutande samtal hölls denna eftermiddag av Signe Johannessen, där en rad intressanta synpunkter och reflektioner lyftes fram av deltagare ifråga om allt från vilka strategier och metaforer som är brukliga för att använda i talet om det konstnärsdrivna, till synpunkter på symposiets format och upplägg.

Under den avslutande sammanfattningen uppstod det kritiska synpunkter, angående symposiets form. Det ansågs att man lämnat alldeles för lite utrymme för verkligt nätverkskapande mellan de självorganiserades verksamheter. Något som uppfattades som särskilt problematiskt då de självorganiserade är så pass utspridda över landet. Tiden bedömdes kommit bättre till användning om dessa fått undersöka nätverkets (Den kollektiva hjärnan) förutsättningar och mål. Under symposiet blev det tydligt att det förekommer ett förståelseglapp, mellan de representerade miljöerna och de positioner varifrån man deltar i arbetet. Samtidigt var det uppenbart att det fanns en uppriktig önskan att dela med sig av sina kunskaper. Med detta inte sagt att konflikter eller cementering av åsiktsskillnader, inte är en konstruktiv del av att trygga förekomsten av en självorganiserad konst i Sverige. I allt väsentligt tycks symposiet skapat diskussioner som förhoppningsvis kommer att inspirera till kloka kulturpolitiska beslut. Beslutsunderlag som kan hjälpa till att skapa en drägligare arbetssituation för självorganiserade verksamheter runtom i landet.

Kulturrådet höjde i början på året 2016 verksamhetsbidraget för en rad utställningsarrangörer, konsthantverkskooperativ och kollektivverkstäder runtom i Sverige, bland annat Galleri Konstepidemin i Göteborg, Galleri Box i Göteborg, Skånes konstförening i Malmö, Konsthall C samt Galleri Verkligheten i Umeå, Art Lab Gnesta, Galleri Syster i Luleå. Kulturrådet har även fördelat 800 000 kronor i utrustningsbidrag till tio kollektivverkstäder. ”Vi kan se en konstnärlig utveckling hos aktörer som fått verksamhetsbidrag först under senare år och vill genom att höja deras stöd bidra till konstnärlig förnyelse och utveckling” skriver Bongi MacDermott, vikarierande enhetschef Kulturrådet på Kulturrådets hemsida. Förhoppningsvis sänder dessa höjningar signaler till berörda nämnder och förvaltningar ute i landet, att de är skyldiga att höja standarden för de konstnärliga verksamheter som verkar utanför institutionerna.    

Den kollektiva hjärnan organiserade en nätverksträff i Luleå den 27 – 28 februari 2016. Värd för denna träff var Galleri Syster i Luleå. På sin hemsida beskriver de sig som “en mötesplats för samtida konst och ett rum för samtal och diskussion.”

En rad relevanta frågeställningar avhandlades under nätverksträffen; kompetensutveckling internt såväl som externt, produktion av publikation(er), framtida nätverksträffar och medfinansiering av nätverket. Närvarande var 30 representanter från drygt 15 självorganiserade verksamheter i Sverige.  

Samtalen utmärktes av en nyfiken öppenhet inför varandras tankar och de utmaningar som nätverket står framför. Meningsutbytena präglades av den stundande ansökan, Genomförandestöd till Kulturbryggan. I Luleå lyckades de medverkande koppla erfarenheter och perspektiv samman för att från flera håll granska vad en sammanslutning av och för självorganiserade kan vara. Den tydligaste effekten av nätverksträffen var hur man i stunden, genom sin rumsliga närvaro, skapade tillstånd av kollektivt förkroppsligande och tänkande. Något som återigen pekar på det fysiska rummet och samlingens betydelse för att kultivera erfarenheter, koalitioner och nätverksformat som präglas av konceptuellt tänkande. Det gemensamt tänkta och verbaliserade förenar och skänker tillit.

 

Närbild Caroline Malmström 

I din roll som curator och projektutvecklare på Art Lab Gnesta berätta om Den kollektiva hjärnan; hur ni bildades, vad som förde er samman och vad som är nätverkets målsättning och syfte? 

– Nätverket Den kollektiva hjärnan springer ur ständiga samtal och en idé som formulerades ganska snabbt efter att jag börjat jobba med Art Lab Gnesta 2011-2012.

– Diskussioner om hållbarhet, långsiktighet, rollfördelning, utbyte med offentliga institutioner och lokala och regionala beslutsfattare, var ständigt återkommande hos oss som driver ALG och vi kände ett behov av att ge den mer tid. Jag som tidigare hade arbetat inom en kommunal konsthall upplevde en stor frihet i den självorganiserade verkligheten men också vissa bekymmer med projektformen, som den här typen av konstverksamhet ofta är beroende av. Vi hoppade från tuva till tuva, och insåg att det nog alltid skulle vara så.

– Samtidigt såg vi exempel omkring oss på konstnärer som gått samman och drivit rum för konst under en längre tid, som hade mer erfarenhet men kanske liknande utmaningar. En period gav vi oss in i mässkontexten, som verkar vara populär bland konstnärsdrivna verksamheter, men där hittade vi varken utrymme eller fokus för den typen av diskussion vi eftersökte. Så vi började formulera idén om ett nätverk, och kontaktade olika möjliga samarbetsparter.

– Bland dessa fanns Konstfrämjandet och Riksutställningar. Johan Pousette var samtidskonstansvarig hos RU och tillsammans med honom genomförde vi en första träff för en grupp självorganiserade konstverksamheter från olika delar av Sverige, verksamheter som var verksamma utanför de stora städerna. Representanter från Art Lab Gnesta, Galleri Syster, Not Quite, Verkligheten, Rejmyre Art Lab och Kultivator sågs för ett första möte och la grunden till det som skulle bli nätverket Den kollektiva hjärnan. Lite senare det året träffades vi på nytt i en workshop där vi tog fram gemensamma mål för nätverket:

”Tanken är att tillgängliggöra och stärka de självorganiserade verksamheternas position, genom att dela och uppvärdera deras befintliga kunskap och hybrida arbetsmetoder.

– Genom att utgå ifrån konstnärers rättigheter och förutsättningar sprider vi kunskap till olika beslutsfattare för att höja kompetensen och förbättra möjligheterna för en långsiktig (ekonomisk och social) hållbarhet.

– Vi främjar även en intern kompetensutveckling genom utbyten och gemensamma produktioner, och utmanar rådande idéer om vad som är centralt, både geografiskt och innehållsmässigt. Arbetet riktas mot andra kulturinstitutioner, konstnärer och samhällsinstanser.”

– Sommaren 2015 arrangerade vi ett symposium i Gnesta runt dessa frågeställningar tillsammans med Riksutställningar. Både svenska och internationella föreläsare bidrog, men det var i de omgivande, inofficiella samtalen i fikapauserna och i kvällens bastubad som saken verkligen stöttes och blöttes. 2016 tar Galleri Syster i Luleå över bollen och ordnar en nätverksträff för ännu mer konkret erfarenhetsutbyte, där fokus ligger på att stimulera dessa samtal ännu mer.

Vilka utmaningar och möjligheter anser du är förbundna med Den kollektiva hjärnans fortsatta arbete?  

– Vår typ av verksamhet bygger ofta på en hel del ideellt arbete och det fanns de som tidigt var rädda för att arbetet i nätverket skulle bli ett ytterligare obetalt ”måste”. Men jag upplever att många ser potentialen i att gå samman för att stärka varandra och ännu tydligare befästa vår position utåt.

– Bland de som samlats till nätverkets träffar finns en mängd otroligt spännande idéer om hur vi skulle kunna dela resurser, samverka praktiskt kring konstnärliga produktioner, kompetensutveckla varandra genom att dela kunskap och erfarenheter men också bjuda in extern kunskap.

– En möjlighet ligger i ett större utbyte med offentliga inrättningar, som kommuner och regioner. Varför använder inte regionerna oss bättre – de skulle t ex kunna använda vår kompetens för idé/projektformuleringar som kompletterar egna tjänstemän eller länsinstitutioner?

– Flera har också lyft frågan om vi kan underlätta varandras administrativa börda, kommunicera vad vi gör på delade plattformar och hjälpas åt att skaffa gemensamma resurser för större konstnärliga samarbeten.

– Malin Lindmark Vrijman från Kultivator ställde intressanta frågor i nätverkets begynnelse: ”Kan ett nätverk av självorganiserade grupper fungera som en ny sorts nationell men hyperlokal konstinstitution? Kan det vara dags att uppdatera en del gamla strukturer i konstlivet som bygger på förhållandet mellan enskilda konstnärer och offentliga eller privata utställare, till en mer samtida version, där många jobbar kollektivt, och multidisciplinärt? ”

Vilka svårigheter anser du att självorganiserade ställs inför i driften av scener och plattformar för scenkonst/samtidskonst och kan enskilda aktörer ta sig an dessa utmaningar på ett konstruktivt sätt? 

– Oj, svårigheterna är många. Framförallt är det svårt att ha en långsiktig strategi när verksamheten är beroende av projektstöd, som ofta är korta och småskaliga. Tänk om vi kunde få treårsstöd istället för nya besked varje år? Om projektbudgeterna var sjusiffriga? Kulturrådets stöd för utställningsarrangörer kan uppfattas som lite stelt, och inte alltid passa de mer hybrida praktiker som vår typ av verksamhet representerar. Under symposiet som genomfördes i Gnesta sommaren 2015 ställde vi frågan direkt till Kulturrådets handläggare för utställningsstöd, Bongi Macdermott, som hänvisade till myndighetens regleringsbrev. Därför tror jag på att engagera sig kulturpolitiskt, att ta reda på hur strukturerna ser ut och bjuda in beslutsfattare till diskussion för att synliggöra vår roll och våra behov. Där skulle KRO kunna göra mycket mer. Jag har inte sett något av hur de engagerar sig för konstnärer som arbetar kollektivt och skapar rum för möten med konsten, utan driver främst frågan om skälig utställningsersättning. Idag är det ju många konstnärer som jobbar på helt andra vis, utanför utställningsrummet.

– Ur mitt perspektiv tenderar självorganiserade verksamheter att vara väldigt bra på att ta sig an frågan– jag skulle kunna peka på flera exempel där initiativen tar offentliga debatter, presenterar alternativ, sprider kunskap och organiserar sig. Det jag menar är att självorganisera sig är ett konstruktivt sätt att ta sig an utmaningen om att verka som konstproducent i Sverige idag. Men för att skapa ett större gehör tror jag på att gå samman, och det är därför vi bildat ett nätverk.

Hur kan självorganiserade gå samman för att påverka, förhandla och skapa dialoger med regioner, kommuner och myndigheter?

– Framförallt kan vi mer metodiskt inspirera och lära av varandra vad det gäller att presentera alternativ, och hantera kontakter med beslutsfattare. Men genom att gå samman kan vi också lyfta fram exempel på givande samarbeten på andra platser i landet. I februari 2016 genomförs en nätverksträff hos Galleri Syster i Luleå där vi lägger grunden till ett sådant arbete. Dessutom kan vi bli bättre på att kommunicera vad som är utmärkande för vår typ av verksamhet, men också på att liera oss med organisationer och institutioner som kan vara med att driva vår sak. Samarbetena med Riksutställningar och Konstfrämjandet är två sådana exempel.

Vi tycks idag se ett ökat intresse för att arbeta tvärdisciplinärt och genreöverskridande genom bildandet av vad som kan beskrivas som nya allkonstnärliga praktiker. En utveckling som drivs på och utvecklas av och inom den självorganiserade sfären. Hur kan vi skapa pedagogik, metoder och modeller för att beskriva och tala om dessa hybridformer? 

– Är det inte så att hybridformerna du talar om redan innehåller pedagogiska och konstnärliga metoder? Det vi borde utveckla är kanske vår kunskap om hur vi använder och delar med oss av dem. Ibland står till och med begreppet konst i vägen, det är på något vis ofta lättare att inleda samarbeten utanför fältet genom att utgå ifrån gemensamma, tematiska nämnare.

– Andrea Phillips, forskare på bl a Goldsmiths och nu Valand, som gästade symposiet i Gnesta, talar om hur konstnärer behöver sluta se sig själva som entreprenörer, för att istället positionera sig som arbetare. Arbetare som arbetar för att påverka de som finansierar dess verksamhet, i Sverige ofta staten, landstinget och/eller kommunen. Den synen på sitt uppdrag ser jag redan hos många som självorganiserat sig, och det finns en massa potential i det förhållningssättet.

En fråga med anledning av att du arbetar som verksamhetsutvecklare på Konstfrämjandet. Konstfrämjandet har ju de senaste åren arbetat med att organisera och bygga upp nya distrikt tillsammans med konstnärsdrivna aktörer. Hur kan detta arbete komma enskilda aktörer tillgodo och hur kan man skapa lokala distrikt som i allt väsentligt utgår från konstnärsdrivna aktörers behov?   

– Konstfrämjandet firar sjuttioårsjubileum nästa år, och byggdes upp vid starten 1947 av andra folkrörelser, framförallt olika studie- och fackförbund. Runtom i landet finns våra distrikt, fristående ideella föreningar, som ofta har mycket gemensamt med de självorganiserade konstverksamheter som samlats i Den kollektiva hjärnan.

– Traditionellt har starten av ett distrikt byggt på att representanter från de olika medlemsorganisationerna tyckt att Konstfrämjandet behövs på orten. Men när vi nu bygger upp nya distrikt har vi utgått ifrån de konstfrämjande arbeten som redan pågår – nämligen de konstnärer som organiserat sig. Vi har aktivt sökt oss till de nya folkrörelser – mer eller mindre organiserade – som inte finns representerade i vårt förbund. Genom att sammanföra dem med de traditionella folkrörelserna kan vi stärka konstens möjligheter att nå ut i nya, och flera rum.

– I Konstfrämjandets uppdrag står det att ”bildning och konstens frigörande roll” utgör en central del av organisationens värdegrund. På vilket sätt kan de två stärka och alliera sig med varandra i utvecklandet av moderna folkrörelser och skapandet av kritiska miljöer och sammanhang?

– Ett aktuellt exempel inom Konstfrämjandet är Stockholmsskolan, som erbjuder en plattform för att diskutera konst för unga personer som inte tidigare känt sig välkomna eller trygga inom konstens rum. Utöver att bedriva en regelbunden workshopverksamhet och stödja de intressen som deltagarna har, de processer de vill vara med att driva, så har projektledarna Emma Dominguez och Erik Annerborn även kartlagt några av de utmaningar det homogena samtidskonstfältet står inför idag. I deras rapport synliggörs koloniala föreställningar, strukturell diskriminering och klassförtyck, och projektet söker svar på hur en folkbildande insats kan vara med att förändra detta. Nu har projektet etablerat ett samarbete med ABF Stockholm och Stockholmsskolan kommer att erbjudas som en kurs på Birkagårdens folkhögskola.

– Den svenska folkrörelsehistorien är extremt intressant ur ett samtida perspektiv, men vi måste också förstå och försöka arbeta med att organisering idag kan vara något annat än en ideell förening med organisationsnummer från Skatteverket. Konstfrämjandet arbetar just nu i skärningspunkten mellan konstnärer, samhällsinstanser och traditionella och nya folkrörelser. Det är en väldigt spännande plats.

 

Presentation Konstfrämjandet

Folkrörelsernas Konstfrämjande bildades 1947. Organisationen jobbar mot en demokratisering av konsten med mottot ”konst för alla”. Konstfrämjandet producerar och förmedlar konst över hela Sverige, genom bland annat vandringsutställningar, produktion av nya konstverk, försäljning av grafisk konst och kurser samt annan fördjupning i ämnet. Konstfrämjandet är en medlemsorganisation och har tio distrikt. Distrikten drivs dels genom professionella konstvetare, konstnärer och förmedlare, dels genom frivilligarbete. Bland medlemmarna, som endast är andra föreningar och organisationer, finns ABF, LRF, Svenska Musikerförbundet och Kommunal.

 

Presentation Art Lab Gnesta

Art Lab Gnesta är en plats för experimentella kopplingar mellan konst och samhälle. Vi är intresserade av relationer mellan konsten och konstnärerna, lokalsamhället, skolor, konstinstitutioner och andra som arbetar med konst- eller samhällsfrågor – både lokalt, nationellt och internationellt. I det gamla bryggeriet i Gnesta finns ateljéer, verkstäder, konsthall och projektrum. I vårt ateljéprogram bjuder vi in konstnärer för att utforska och utveckla idéer som ger bränsle åt diskussionen om vår samtid och dess utmaningar. Utställningsprogrammet gestaltar intressanta frågeställningar och gästande konstnärers arbete. Med fötterna i det sörmländska stationssamhället Gnesta och med blicken fäst utåt är vi en plats för produktion, presentation, diskussion och kreativitet. Art Lab Gnesta är ett självorganiserat initiativ grundat 2010 som drivs av Föreningen Art Lab Gnesta med en styrelse som består av bl a konstnärer, curatorer och författare.

 

Närbild Jason Bowman 

Jason E. Bowman är programansvarig för mastersprogrammet i fri konst vid Akademin Valand, Göteborgs universitet. Bowman är konstnär med curatorisk inriktning, skribent, forskare och bildkonstkonsult. Han är särskilt intresserad av följande områden: performancekonst, tvärvetenskap, socialt engagerad och deltagarinriktad konst, konstnärsledda kulturer ur villkorsmässig och historisk synvinkel, samt curatoriska praktiker.

I oktober 2014 fick han i sin roll på Akademin Valand ett bidrag på 3,75 miljoner kronor för att under tre år bedriva forskningsprojektet Stretched, som ur ett konstnärligt-curatoriskt perspektiv undersöker det utvidgade begreppet konstnärlig praktik i den egenskap som det uppstått inom och för konstnärsledda kulturer. Stretched är ett samarbetsprojekt mellan Bowman, Julie Crawshaw och Mick Wilson från Akademin Valand. Projektets syfte är att ”... undersöka vilka olika sätt och modeller, konstellationer och sammanslutningar som uppfattas som grundläggande för en konstnärlig praktik som utvecklats i, genom, för och av fältet konstnärsledda kulturer och hur dessa kan leda till ny kunskap om "The curatorial" och framför allt nya sätt att publikt presentera den utvidgade praktik som produceras genom konstnärsledda kulturer.”

Skulle du till att börja med vilja ge en kort sammanfattning av ditt föregående projekt, Midwest. Vad gav det för lärdomar och finns det enligt din uppfattning några specifika strategier, initiativ eller handlingar som borde införas av det självorganiserade i Sverige och mer specifikt här i Västra Götalandsregionen?

– Midwest, som initierades av mig och kulturarbetarna Julie Crawshaw (som jag också arbetar tillsammans med i Stretched) och Rachel Bradley, var ett fem år långt forskningsbaserat projekt (2003-2008) med en årlig budget på cirka 650 000 kronor från Arts Council England, där vi undersökte, föreställde oss och utarbetade förutsättningar och strategier för en utveckling ur gräsrotsperspektiv av konstnärsledda infrastrukturer från West Midlands-regionen i Storbritannien.

– Projektet genomfördes i samarbete med konstnärer, organisationer, institutioner, privatpersoner och olika projekt. Konstnärerna stod i fokus men vi talade även med curatorer, gallerister, ekonomer, hyresvärdar för kulturlokaler, konstteoretiker och konsthistoriker, urbanteoretiker, byråkrater, politiker och strateger, representanter för fristående tankesmedjor och vi bedrev forskning över hela Storbritannien för att bilda oss en uppfattning om alternativen till de dominerande konstpraktikerna och för att utforska de konstnärsdrivna praktikerna.

– Det förefaller som om det föreligger ett förnyat intresse för Midwest som en utvecklingsmodell för konstnärsdrivna praktiker och jag har i olika publikationer bidragit med intervjuer och essäer om projektet. Som ett led i sitt arbete med Stretched har Julie också nyligen återupptagit trådarna från Midwest. Samverkan vad gäller synsätt och dialog var en central utgångspunkt för Midwest även om det skedde indirekt och på ett medvetet svårdefinierat sätt. I viss mening uppträdde det via en mer generell uppfattning av konceptet “The curatorial eftersom det har uppstått ur longitudinellt, kollektivt och spekulativt tänkande om det framtida i motsats till att vara produktionsdrivet och inkludera ett undanglidande från initierande platser eller utställningar i syfte att betona relaterade föreställningspraktiker.

– Många lärdomar drogs, däribland den att konstnärsdrivna praktiker inte nödvändigtvis var lika enkla att definiera som 1960-talets alternativa rörelser, eftersom de nu ofta är beroende av staten och därför förväntas vara påverkbara inför politiska beslut. En identifikationsmarkör som Midwest lyckades definiera glappet mellan konstnärernas önskemål och politikernas, speciellt i relation till konstnärernas förmodade oförmåga att utarbeta, administrera och driva sina egna initiativ i ett klimat där ”kulturellt värde” anses vara kvantifier- och mätbart. Det framgick också att det existerar en rad dolda praktiker inom de konstnärsledda praktikerna, däribland deras organisationspraxis, om vilka vi har bristande kunskap.

– Midwest inträffade vid en specifik tid och utgjorde ett svar på specifika villkor på en specifik plats och utformades i enlighet därmed som en reaktion på relationerna mellan tre faktorer. Dess form var starkt påverkad av projektets deltagande aktörerna. Vissa av dess diskursiva metoder och dess fokus på gemenskaper och nätverksrelationer kan överföras till andra situationer, men jag är inte så säker på att det som modell kan eller borde återupplivas och överföras i sin helhet. Midwest skapades av specifika personer och dessa personer är inte längre aktiva inom just denna verksamhet.

 – När det gäller Sverige, eller regionen, och det självorganiserade så anser jag att det krävs betydande arbetsinsatser innan man är i stånd att skapa och synliggöra en diskussion om det självorganiserade; däribland bör man etablera plattformar för kollektivt tänkande och utforskning av dess potential för att producera icke-normativa strategier. Men vi bör emellertid inte utgå från att det är något unikt för alla de som påstår sig syssla med det självorganiserade. Detta är som vi vet ett komplext begrepp som kan tolkas och uppfattas på en mängd olika sätt.

– Att bygga nätverk kan vara utestängande och elitistiskt, men det vore bra om individer som verkar för att utveckla det självorganiserade samlades och träffades, lokalt, regionalt, nationellt och internationellt, för att utbyta idéer och kunskap om hur deras roller skulle kunna se ut inom en nyorientering av konsten och dess organisation bland politiska och kulturella sfärer och framförallt fundera över vad de kan bidra med och hur deras positioner skulle kunna utformas i en föränderlig kulturell infrastruktur. Men jag förespråkar inte att vi genomför det här på ett provinsiellt sätt och jag tror att vi behöver hjälp från personer som kan utmana våra premisser. Jag tror på den kollektiva intelligensen så jag menar att en sådan erfarenhet också bör låta sig påverkas av andra kunskapsformer och inte enbart sådana som existerar inom de självorganiserade gemenskaperna.

Det vore intressant att få höra lite mer om ditt nya forskningsprojekt Stretched. Kan du berätta om din tidigare forskning i relation till dina aktuella möten med det självorganiserade här i Sverige. Finns det enligt din mening några specifikt svenska politiska eller kulturella egenskaper som skulle kunna vara intressanta i relation till en definition av korrelationer mellan lokala konstnärsdrivna initiativ, det globala konstsystemet och det svenska samhället?

– Stretched är ett forskningsprojekt som undersöker de mer dolda praktikerna inom det konstnärsledda genom att rikta ljuset mot den mångfald praktiker som genereras av det konstnärsledda och fråga om dessa i sig kan betraktas som en form av konstnärlig praktik varigenom produktionsvillkoren undersöks via praktiker som inte nödvändigtvis i första hand är fokuserade på förmedlandet av konstföremål. Vi har för avsikt att gå till botten med detta genom det curatoriskas diskursiva egenskaper som ett utvidgat, nebulöst och spekulativt fält som tar i beaktande att många av dessa former av processuellt, ifrågasättande och medverkande verksamheter har som syfte att omdefiniera konstens ändamål och utmana traditionella utställningsskapande praktiker och institutionella formationer. Inom det skrivna ordets behandling av "The curatorial" har till dags dato en begränsad mängd uppmärksamhet riktats mot föregångarna och korrelativen inom de konstnärsledda kulturerna. Det är också ett sätt att beakta det konstnärsleddas aktuella fenomen och bana.

– Din fråga antyder möjligheten av kulturrelativism på lokal nivå, med en påföljande tolkning inom ett globalt ramverk och sedan ompositionering tillbaka till en nationell struktur. Jag är inte helt övertygad om att jag befinner mig i en position från vilken jag med visshet skulle kunna kommentera detta i det här stadiet av forskningsprocessen, eftersom det är en fråga som spänner över ett vittförgrenat och svåröverskådligt fält. Från observationsnivå anser jag emellertid att man med visst fog kan säga att det tycks stå klart att de nuvarande svenska självorganiserade initiativen åtnjuter en tämligen svag synlighet på nätet och förefaller existera på informella och improviserade sätt, vilket kan vara både positivt och problematiskt. Ur en rent praktisk synvinkel anser jag det vara iögonfallande att vi fortfarande inte har etablerat en central webbportal, vilket skulle vara någonting som visar på vidden av de aktiviteter, organisationer och projekt som är verksamma och aktiva på samtidskonstscen i Göteborg eller regionen inklusive samverkansformerna mellan självorganiserade och institutionella aktiviteter. Man kan inte utesluta att det existerar en volym av aktiviteter men de förefaller vara extremt fragmenterade vilket kan innebära en försvårande omständighet för den som har ambitionen att argumentera politiskt för dess betydelse och överlevnad.

 – Det finns även brister i det självorganiserades historieskrivning och många historier har ännu inte sammanställts trots ett flertal synnerligen betydelsefulla föregångare. Signals publikation Parallell historia – Skånes konstarenor 1968–2008 (2009) under Carl Lindhs, Emma Reicherts och Elena Tzotzis redaktörskap, är en av dem och en som vi kunde ha hoppats skulle bli ett nationellt initiativ på regionsbasis vilket skulle ha gett oss en rikstäckande bild av de personer, erfarenheter, modeller och den kunskap som genererats av det självorganiserade.

– Frågeställningar rörande institutionell politik, kulturpolitik och krav på populism är för närvarande heta ämnen i Sverige vilket man bland annat kan uttyda av Mikael Löfgrens rapport Inga undantag, en publikation som producerats Klister, ett svenskt nätverk som utgörs av små och medelstora konstarenor, och även av de debatter som rasat i relation till situationerna på Kalmars och Lunds konsthallar. Detta är någonting som också borde angå det självorganiserade och trots påståendena om oberoende inom det konstnärsledda är nuet en i än högre grad än tidigare antagonistisk tid av inbördes beroendeställningar. Det krävs mycket arbete för att positionera de självorganiserade plattformarnas möjligheter och praktiker inom en ekologi och detta måste också noga övervägas av de kulturpolitiska och kulturstrategiska plattformarna.

Det vore intressant att få en inblick i hur du tolkar begreppet självorganiserad och var, enligt dig, gränsen mellan de som är och de som inte är en del av de självorganiserade kulturella infrastrukturerna går. Anser du att det vore konstruktivt att identifiera en delvis flexibel uppsättning kriterier för att bättre kunna definiera och också tala om och handla på uppdrag av dessa organisationer?

– Jag är osäker på om det vore till gagn för min forskning att vid detta specifika skede ytterligare definiera begreppet, i motsats till att uppmärksamma de specifika problemställningar och komplexiteter som relaterar till frågan om ”själv” och även ”organisationer”, vilket för oss till vad syftet med att organisera sig tillsammans med andra i kollektiva ansträngningar kan vara. Denna diskurs genomfördes på ett ypperligt sätt i Stine Heberts och Anne Szefer Karlsens antologi Self-Organised från 2013 med en mångfald av perspektiv från konstnärer, curatorer och tänkare. Publikationen uppmärksammar nödvändigheten av att grundligt tänka igenom de faktorer som leder till ökad osäkerhet och instabilitet bland aktörer som rör sig mellan samtidskonstens olika plattformar, från institutioner, oberoende arenor till kommersiella initiativ och hybridiserade modeller med olikartade ideologiska positioner, vilket utmanar begreppet det konstnärsledda och dess historiska grundvalar och typologier inom det secessionartade, oberoende och alternativa med anspråk på autonomi. Flera av skribenterna argumenterade för att ideella, icke-kommersiella organisationsmodeller som inte opererar utifrån dominerande rådande villkor kan samlas under en lös definition. Men vi måste ifrågasätta huruvida detta är tillräckligt och i så fall i vilka relativa termer.

– Kapitalets utbreddhet och den ökande privatiseringen av konstnärliga och publika oundgängligheter får oundvikligen till följd att absorberandet av specifika principer för ett arbetssätt utifrån ett antietablissemangsperspektiv omdirigeras i riktning mot kapitalet – såsom horisontella och kollaborativa sätt att arbeta, nyskapa, tänka sig framtider, självbestämma samt metoder för ömsesidigt lärande. Dessa har nu införlivats i entreprenörskapets, kommersens och frihandelns vokabulär. Den ökande privatiseringen av det offentliga indikerar också liknande impulser vilket utövar en påverkan på kulturpolitiken och kulturstrategierna på sätt som innebär att det uppstår en strävan efter att marginalisera kritiskheten samtidigt som självbestämmandets retoriska figurer upptas, inkorporeras och översätts till aktiva begrepp på frihandelns domän genom att tonvikten placeras på ”själv” på ett sådant sätt att det kan utgöra en fara för konstens förslagsframläggande förmåga för kooperativt spekulerande om framtidigheter eller för att sättas samman i relation till politiskt trängande aktualiteter och utmana de förhärskande tankemönstren.

– Vi noterar att det finns ett stort behov av att ge det imaginära en ny inriktning i relation till konsten, att insistera på spekulation och diskursiva processer som till sin natur är longitudinella och inte effektiva eller verkningsfulla enligt kapitalistisk logik, för att omforma vår medborgarkultur och publika institutioner. Man frågar sig då vilka påtagliga behov som Sverige ser för våra gemensamma medborgerliga liv och på vilket sätt dessa tilltalas och berikas av självorganiserade rum, organisationer, projekt och plattformar dessa, inte bara som organisationer som är konstituerade som ideella utan genom specifika impulser som kräver särskilda organisatoriska praktiker. Jag är tämligen övertygad om att konstnärsinitiativ fortfarande har en fundamental roll att spela i utvecklingen av instituerande praktiker men jag är likaledes förvissad om att detta inte är unikt för dem alla. Många bedriver aktiviteter som i sin beskaffenhet framstår som speglingar av traditionella institutionella praktiker om än i mindre skala. Vissa är djupt konservativa och andra arbetar i eget intresse.

 – Det jag hoppas på är gediget och djuplodande tänkande, ett intensivt engagemang i diskursiv och oharmonisk samnärvaro, däribland genom en mer vittgående dialog med våra institutioner, mot en omformulering via organisatoriska praktiker. Vilka specifika organisatoriska praktiker är meningsfulla för det förslagsmässiga? På vilka angelägenheter, imperativ och impulser borde det reagera? Över vilka framtider kan det spekulera? Vilka spänningar kan det generera? Vilka kopplingar borde det prioritera? Ur vilka historier och genealogier kan det hämta näring? Vilka sysslar redan med det, hur och var och under vilka villkor? Hur samverkar vi med dem?

 – Jag vill också påtala behovet av en mer ingående undersökning av ett antal olika aspekter av den svenska självorganiseringens historier, vilket är ett underutforskat område, däribland saknas det en genomlysning av hur de har strukturerats via villkorade organisatoriska praktiker och en analys av organiseringen av konstnärligt arbete som en företeelse som berikar det offentliga livet.

Om vi betraktar de nordeuropeiska konstnärsdrivna initiativen ur ett historiskt perspektiv, exempelvis från 70-talet och framåt, och försöker, i väldigt generella termer förstås, formulera några av de viktigaste förändringarna, hur skulle du då beskriva dessa förändringar och olikheter mellan då och nu?

– Många av dessa erfarenheter och mycket av den relaterade kunskapen och historien har inte nedtecknats eller så är de utspridda, undangömda eller marginaliserade. Det återstår alltså mycket arbete innan en historisk förteckning över, och en stringent analys av, dessa aktiviteter i Nordeuropa har upprättats. Det är ett forskningsfält i vardande och det är delvis därför den genealogiska forskningslinjen ofta har slagsida mot USA-modeller, som exempelvis den alternativa konstscensrörelsen, helt enkelt eftersom ett betydligt mer omfattande dokumentationsarbete har utförts där, fler artiklar har publiceras, mer arkivistisk verksamhet har bedrivits, mer etnografiska arbete har skett och fler böcker har utgivits.

 – Giltigheten i anspråk på autonomi, secession, alternativitet och oberoende eller på avantgardistiska impulser är markant annorlunda nu jämfört med då. Vi behöver nu analysera ömsesidigt beroende, samexistens och ”commoning” för att kunna nå fram till alternativa framtider. Våra inriktningar behöver kanske ändras och geografiska och identitetsmässiga secessionssätt är kanske inte användbara när vi ser hur politiska, kulturella och sociala nödvändigheter och konstnärers initiativ svarar mot globala problem i termer av och begrepp som kapitalets genomslagskraft, massprivatiseringen av offentliga tillgångar, arbetsförhållanden, tillgång till utbildning, ekonomi, påtvingad migration, förringandet av ursprungskunskap och markrättigheter, kränkningar av mänskliga rättigheter och extrema krig och vapen. Ur detta har det vuxit fram några utomordentligt betydelsefulla självorganiserade initiativ i Europa och även i Latinamerika, Sydeuropa och Medelhavsländerna, Maghreb och Levanten och några afrikanska länder, Indien och Sydostasien. Vi bör fästa uppmärksamhet vid potentialen som initiativ från dessa situationer alstrar och arbeta för att motverka en typ av självbelåtenhet som florerar i Nordeuropa genom att erkänna dessa praktiker och det som de frambringar, förespråkar och föreställer sig både kontextspecifikt och även deras globala betydelse och vår relation till dem. För att åstadkomma detta vore det kanske på sin plats att vi ansträngde oss för att få till stånd en förändring av vår självbild, erkänna våra privilegier och identifiera en metod med vars hjälp vi kan omorganisera våra prioriteter och kopplingar och ta under övervägning det som vi tillsammans kan skapa genom dialog och samverkan.

Tror du att det är möjligt att reflektera över konstnärsdrivna arenor i termer av formerandet av “conterspaces”, och en utveckling och utformning av inte endast en kritisk medvetenhet och antihegemoniska potentialer utan även i termer av ett annat samhälle?

– Jag tror att det är här som grundvalarna för konstnärsledda kulturer anses vara lokaliserade men vi måste tänka med dem, upprepade gånger, för att utforska huruvida dessa fortfarande kan anses utgöra huvudprinciper och hur de i sådana fall ska kunna förses med ett ändamål i det aktuella tidsperspektivet.

 – Om vi utverkar stöd åt den dominerande uppfattningen att dess begynnelse kan anses vara förlagd till 60-talets alternativa rörelser och dess relationer till den institutionella kritiken och vidare till den nya institutionalismen etc., då kan vi eventuellt göra oss skyldiga till att gallra ut en i tiden mer utsträckt genealogi och utelämna andra historiska förhållningssätt till organisatoriska praktiker initierade av konstnärer inom företeelser såsom konstgillerörelsen, grundandet av rurala konstnärskolonier; relaterade arbetarinitiativ inklusive konstnärers intresseföreningar och konstnärsutställningsföreningar vidare via donationsfonder och stiftelser med rötterna i konstnärers kvarlåtenskap. En längre och mer sammansatt genealogi skulle kunna tillhandahålla ett sätt på vilket vi skulle kunna tillägna oss en bättre förståelse av organiserandet av konstnärers arbetsliv och villkor och göra oss mer mottagliga för en mer omfattande kunskapskälla som bland annat innehåller insikter i de organisatoriska praktiker och modeller som konstnärer utvecklat under de senaste 200 åren.

 – Vi bör också tillstå att det sker mycket viktigt arbete på institutionerna för att omdefiniera sina uppdrag och utveckla nya institutionella praktiker och i detta sammanhang kan vi till exempel nämna Tensta Konsthall, MACBA i Barcelona, Van Abbemuseum i Eindhoven, Queens Museum i New York och många andra medelstora och små initiativ. Jag anser att vi befinner oss i ett skede då vi också behöver rikta uppmärksamhet mot institutioner som dessa som är engagerade i sådana processer och inte ta avstånd från dem genom högst generella attacker mot offentliga institutioner som är i färd med att utveckla kritiska praktiker, varav många redan attackeras på grund av detta från nyliberalt håll. Vi behöver en mycket mer nyanserad inställning, som inkluderar nya tankar från en mångfald perspektiv och som erkänner flödet och förändringarna och som är fast beslutna att vara och förbli visionära.

 – Detta kräver kanske att vi försöker åstadkomma mer än att dra bekväma förhastade slutsatser eller reflexmässigt sätta sig i motsatsställning. Vi bör kräva, av oss själva och av andra, i termer av ”samhället”, ett grundligt genomtänk av hur organisationer, projekt och institutioner är sammansatta och vi bör främja organisation och fastställa principer genom faktiska procedurer och apparaturer och genom att prioritera hur uppmärksamhet styrs genom att regelbundet fråga sig varför, för vem och i vems namn; hur måste det vara, vad kommer det att göra och vart kan det föra oss – tillsammans?

Översättning: Olsson Diamond Text

FIRMAN på Kultur i Väst

8 minuter, 3 sekunder (2283 ord)
Bilaga: Konsultation på Kultur i Väst →

Med avsikt att vända sökljuset in mot den förvaltning som är beställare av denna rapport anlitades konstgruppen FIRMAN. Deras uppdrag var att genomföra konsultationer med konsulenter och producenter som arbetar på förvaltningen Kultur i Väst. Ambitionen var att införliva samtidskonstnärliga praktiker som en förutsättning för kunskapsinhämtning, men även i samband med detta åskådliggöra hur konstnärligt arbete kan tillämpas i omgivningar utanför den vita boxen/svarta kuben. 

FIRMAN är ett konstnärligt koncept vars fem medarbetare erbjuder att utföra vilka uppdrag som helst. Gratis för i stort sett vem som helst. De arbetar alltid tillsammans och har i en rad platsspecifika verk iscensatt temporära kontorslandskap som en bas, varifrån de tagit uppdrag och utfört konsultation. FIRMAN undersöker och leker med en management-orienterad estetik, utan att kritisera densamma. Genom mångsidiga val av uttryck genererar de symboliska glapp och förskjutningar varur förvirring, men också verkliga möten uppstår. Platshändelser som förmedlar stereotyper bortom det förväntande och redan givna. FIRMAN består av Maja Sikorska, Susanna Antonsson, Hanna Månsson Nord, Marika Sanaksenaho och Linnea Jardemark, vilka har enskilda konstnärliga praktiker utöver sitt samarbetsprojekt FIRMAN.  

Uppdraget till FIRMAN baserades på att de skulle iscensätta Kultur i Västs egna arbetsmetoder. FIRMAN valde att konsultera Kultur i Västs kulturtjänstemän med avseende på deras egna arbetsområden. Konsultationerna ägde rum den 28–29 september 2015 i Kultur i Väst lokaler på Rosenlundsgatan i Göteborg, där FIRMAN inrättade sitt provisoriska kontor.

Här kan det vara relevant att nämna något om Kultur i Väst och deras relation till konsultation som arbetsmetod. Kultur i Väst är en kulturförvaltning inom Västra Götalandsregionen med uppdrag från politikerna i regionens kulturnämnd att stärka och utveckla kulturen i Västra Götalandsregionen. På förvaltningen arbetar drygt 70 personer som konsulenter, producenter, kommunikatörer, journalister och administratörer. En omfattande del av Kultur i Väst arbete kretsar kring att erbjuda råd, handledning och inspiration, då bland annat till aktörer inom det fria kulturlivet. Kultur i Väst arbetar med konsultationer med varierande metoder och längd, mönstret för själva processen skall vara tydligt igenkänningsbar med hänseende på konsultationen. Konsulteringsprocessen delas upp i varierande faser och följer ett givet mönster av förarbete, startfas, genomförandefas, slutfas och internt efterarbete.   

Kulturtjänstemännen delgavs information via ett internt mailutskick angående den stundande konsultationen. De uppmanades att med vändande mail bifoga en beskrivning av önskat samtalsämne. Måndag morgon den 28 september höll FIRMAN en powerpointpresentation där de beskrev sin verksamhet, varpå två heldagar av konsultation tog vid. Några hade bokat individuell handledning, medan ett fåtal besökte FIRMAN tillsammans med en kollega.

Presentation och reflektion kring resultatet av nämnda uppdrag kommer följande att redogöras för i en kollektivt genomförd intervju med FIRMAN tillsammans med ett efterföljande PM. 

För att kontakta/läsa mer om FIRMAN.

Berätta om hur FIRMAN kom till och hur det kom sig att ni valde att uttrycka er kollektivt?

– FIRMAN uppstod under våren 2013, inför en grupputställning på Galleri Box och kom ur viljan att göra ett kollektivt verk snarare än att ställa ut som enskilda utövare. Vi anser att samarbeten, som arbetsform, kan utmana både konstnärsidentiteten liksom frågan om ägandeskap.

Hur upplevde ni konsultationen på Kultur i Väst?

Det var aldrig sagt att formen för mötet skulle vara som vid ett terapisamtal men vi upplevde att väldigt många hade ett behov av personliga samtal. Många visade tacksamhet för att få berätta om sin arbetssituation. Varken vi eller de som blev konsulterade visste helt säkert på förhand hur samtalet skulle gestaltas. Utgångspunkten var ett förutsättningslöst samtal med formen av en konsultation och de utbytta rollerna och vår lek med en företagsestetik var det som ringade in samtalet.

– Vi har funderat över vilken betydelse det hade att vi var fyra kvinnor som befann oss i rummet och som styrde samtalet och hur det påverkade de besökandes förhållande till samtalet, hur det kommer sig att så många känslor kom att uttryckas och att mötet mer sällan tog formen av ett möte med utgångspunkten professionalitet.

– Det var givande och generösa möten som vi i FIRMAN tydligt kunde spegla oss i. De frågeställningar som upptog medarbetarna på Kultur i Väst är liknande dem vi själva tampas med. Frågor kring arbetets innehåll, arbetsmiljö och arbete i förhållande till privatliv och att inte ätas upp.

Berätta om en eller fler sekvenser av samtalen eller situationer som uppstod under konsultationen som ni upplevde som intresse- eller tankeväckande.  

Det finns något djupt provocerande i att möta tjänstemän som upplever stress och krav på prestation. Att se att så många upplever den frustrationen, att det är något som skevar på så många arbetsplatser. Att det fattas den sortens rum som skapades på FIRMANS kontor där en kan pröva tanken utan att bli utdömd, eller utan att det påverkar löneutvecklingen. Överlag stack de samtal ut som kretsade kring just osäkerheten på ens eget arbete och dess möjligheter och begränsningar, att känna att språkbruket begränsar en eller ställer för höga krav och att vi som några som är nya inom vår profession emellanåt fick se samma slags osäkerhet som vi själva bär på hos någon som jobbat väldigt länge och har stor erfarenhet och kunskap. Vi påminns igen att problemen många gånger läggs på individen som känner sig otillräcklig, men att orsakerna istället är strukturellt betingade. 

Hur skulle ni beskriva ert arbete med FIRMAN och hur ser er interna arbetsprocess ut?  

– FIRMAN gör vad som helst, för vem som helst, helt gratis. Vi är en firma som finns till för att hjälpa kunden att uppfylla sina mest basala behov eller vildaste drömmar. FIRMANS arbete utgår ifrån kollektivets styrka. För våra kunder innebär det att de alltid är garanterad en grupp medarbetare som tillsammans hjälper dem utföra det uppdrag de ansökt om.

– FIRMANs interna arbetsprocess består till största del av möten och samtal om för stunden aktuella frågor som senare leder till publika projekt. Det finns en ständig pendelrörelse mellan lek och allvar så väl i det interna som externa arbetet. Vi försöker att vara orädda för att möta och skapa situationer som kan bli intressanta med uppdragsgivare och andra aktörer som vi aldrig på förhand kan förutspå. Dialogen med externa parter blir också till del av vårt material att utvärdera och försöka förstå och jobba vidare med.

– En återkommande problematik vi i FIRMAN registrerat är hur vi agerar i rollen som VD i vårt företag. Vi har då sökt utmana den flexibla och självutlämnande medarbetaren som stressar mot fysikens lagar, men har gång på gång misslyckats. Trots att vi från början eftersträvat en arbetsmetod där vi alla fem kan delta under varje del av processen, har det ofta slutat med att var och en arbetat individuellt från var sitt skrivbord inför våra gemensamma uppdrag. Att skriva in i vår vision för 2016 att alla fem ska delta vid varje moment blir ett sätt vi nu prövar för att på allvar bryta med den modell som vi vet inte fungerar för oss.

Vad är era personliga erfarenheter av konstnärligt arbete, och hur har denna erfarenhet formats i relation till den konstvärld i vilken ni verkar inom?  

– Vi har alla fem individuella konstnärliga praktiker utanför FIRMAN. En del av oss befinner sig i en utbildningskontext, andra arbetar på egen hand. Det finns en ambivalens inför att bli uppslukade av en konstvärld och att ingå i ett konstsammanhang samtidigt som vi känner en nyfikenhet och är glada inför att vara delaktiga i de sammanhangen. Ibland har vi en längtan efter att ta oss bortom de ramarna då vi märker hur vi ständigt formas av den specifika konstkontexten. Den förvirring som uppstår utanför de konstnärliga sammanhangen då betraktaren eller de vi möter har en helt annan utgångspunkt, ger ofta upphov till spännande och mer fria möten.

Upplever ni att dagens stödsystem och de konstnärliga utbildningar som ni har kommit i kontakt med är anpassade för den praktik som ni bedriver inom ramen för FIRMAN?

– Vi upplever ett stort stöd i att ha varandra, i allt ifrån interna processer till mötet med andra samarbetspartners eller under konsultationer på kontorstid. Det är just samarbetet som är den starkaste drivkraften i FIRMAN, och aspirationen att arbeta men en längre process snarare än att producera färdiga verk, som det ofta blir i våra individuella praktiker. Samarbetet har samtidigt i vissa fall gett upphov till ett visst motstånd, främst inom olika utbildningssammanhang, men vi har även fått stort stöd från samma håll. Det är stort fokus på det individuella uttrycket och vad som händer med ens egen praktik när arbetet kretsar kring ett samarbete. Fokus verkar ligga på resultat snarare än på samarbetsprocessen, som vi gärna skulle vilja se uppmuntras och premieras.

– Vi har också mött ett stort intresse från andra aktörer i Göteborg, så som konstnärer och institutioner som bjudit in och skapat arenor för oss att verka utifrån.

Det spontana mötet och det på förhand icke givna verkar spela en avgörande roll i ert arbete. Samtidigt som ert grafiska och estetiska formspråk väcker associationer till en instrumentaliserad och prosaisk världsbild. Hur uppfattar ni detta egenkonstruerande motsattsförhållande och hur kan FIRMAN sägas spegla den samtid vari ni själva verkar?

– FIRMAN uppstod i ett försvar mot den resultatorienterade och individualistiska norm som vi sällan känner oss bekväma i.

– Vi arbetar relationellt, därför är deltagande och dialog centralt i mötet med de som vill samarbeta med oss. FIRMAN är snarare ett lyssnar-orienterat projekt, än visuellt. Även om företagsestetiken i sig är viktig är den snarare en backdrop till de mjuka och osynliga värden vi arbetar med – så som omsorg och empati. Flexibilitet, idealism och arbetsglädje under otrygga anställningar är både det vi vill ifrågasätta men samtidigt är vi de första att uppfylla och hänge oss till det. Vi lever på så sätt ut det värsta ur två världar samtidigt som vi försöker skapa utrymme som självorganiserade. Vi tänker oss att önskan att självorganisera, så väl på arbetsplatser som för konstnärer blir motsägelsefullt då det på samma gång affirmerar men också bryter ner den förhärskande ordningen.

– Vi är fast i vår samtid och motsatsförhållandet är inte konstruerat av oss utan en poesi av hur vi förväntas vara. Leken erbjuder en möjlig utväg då den skapar en parallell plats, eller ett tillstånd som finns bara i stunden och som öppnar upp och verkar frigörande. Kanske hoppas vi att det vi upplever i leken också kan smyga sig in i det vi annars tänker är arbete.

Anser ni att imitation kan användas som ett verktyg för att implementera och skapa situationer där reell förändring kan äga rum?  

– Det är en väldigt bra fråga, den om reell förändring, som vi inte har svar på, som kanske är det vi söker svar på. Det handlar om konstens uppgift, FIRMAN i sig kan inte frambringa politisk förändring. Vi kan i bästa fall beröra dem vi möter som i sin tur eventuellt kan skapa förändringar utifrån det som hände i dem i och med mötet med oss. Vi tror på lekens potential och tror att det som sker inom ramen för lek är på riktigt. Men hur det praktiskt skulle se ut ber vi att få återkomma till.

– Att ta på sig kostymen, att leka med rollen som VD, blir vårt sätt att potentiellt förändra idén om hur vi förväntas agera. Det händer något med oss när vi med hjälp av det ”fiktiva” omskapar ramarna för vårt varande. Att det är en manligt kodad estetik vi vänder oss till är på sätt och vis vårt försvar i ett patriarkalt samhälle. Genom att para ihop den estetiken med det absurda, eller med våra visioner om att göra plats för känslor i företaget, utforskar vi hur en förändring skulle kunna se ut och om den ens är möjlig.

– När vi tog beslutet om att FIRMAN skulle utföra uppdrag gratis kändes det revolutionärt, att inte acceptera det kapitalistiska ramverket. Men att vi så snabbt skulle accepteras som en välgörenhetsorganisation förvånade och upprörde oss. Vi ville leka med, diskutera och utforska obetalt arbete, men togs istället helt för givet. Frågan är om påvisandet av en realitet bara upprätthåller och reproducerar snarare än lyckas ifrågasätta den rådande ordningen. Det är inte sällan FIRMAN blivit föreslagna t.ex. städuppdrag. Det verkar anses rimligt att det är det fem unga kvinnor ska göra. I dessa möten har det också skapats en ilska som verkat som drivkraft i vårt arbete.

Att konsultera en organisation som själva ängar sig åt konsultation, något i denna ansats är ju en aning komisk. Nyligen arrangerade ni firmafest på Konstepidemins Bar 10. Är självironi eller humor en möjlig strategi för att bryta och synliggöra invanda mönster?

– Redan från början, på FIRMANs första kontor, lekte vi med element av absurditet. Att skapa situationer som är lite skeva, lite obekväma frambringar en stämning där det händer något. Det blir en slags elefanten i rummet-humor som de flesta upplevt någon gång i vardagen, och nu blir ställda inför i ett helt nytt sammanhang där det är tillåtet att skratta. Kanske skapar det också en möjlighet att ställa den där frågan som annars känns tabu.

– Det är svårt att säga om det är en framgångsfull strategi att använda sig av självironi för att bryta mönster, men det är för oss på nått sätt den enda strategin vi kan använda oss av. I humorn hittar vi något lekfullt och en enkelhet att luta oss mot när vi kämpar med diverse motgångar – både i konsten och i hur vi måste förhålla oss till vår samtid.

– Det finns något tacksamt i humor och absurditet som uppstår av sig själv, med väldigt enkla medel, som om det berättar något om situationer vi ofta ser förbi. Så på det sättet är nog humorn viktig för att synliggöra invanda mönster men frågan kvarstår väl om det är en bra strategi om man har som ambition att bryta dem.

Konsultation på Kultur i Väst 
FIRMAN på Kultur i Väst 

Under två dagar, den 28:e och 29:e september 2015, inrättade FIRMAN sitt resande kontor på Kultur i Väst, med uppdrag att konsultera deras medarbetare. FIRMAN bjöds in som en tillfällig resurs för medarbetarna i egenskap av självorganiserade kulturutövare samt erfarna konsulter. Medarbetarna erbjöds ett första förutsättningslöst samtal, med möjlighet till uppföljande samtal och en uppmuntran att ansöka om uppdrag hos FIRMAN 

Konsultationerna 

FIRMAN upplevde konsultationerna som väldigt intressanta och utvecklande. Det blev ett okonventionellt sätt att mötas på, trots en given konventionell form. Mötena öppnade upp för samtal utan krav och förväntningar och tydliggjorde i många fall hur dessa krav och förväntningar ofta är närvarande i andra fall. På det sättet blev konsultationerna ett försök att närma sig ett problem genom ett annorlunda sätt att samtala. Frågor uppstod kring vilka begränsningar och möjligheter som uppstår inom den samtalsform vi befann oss i, om hur vi kan mötas, förstå och hjälpa varandra samt hur vi sätter ord på problematik och vart vi finner lösningarna. Ofta utmynnade samtalen i personliga möten och det blev tydligt att det finns ett stort behov av och efterfrågan på att skapa rum och möjligheter för ventilation av känslor. 

FIRMAN lägger stort fokus på välmående, samarbeten och kollektivets styrka. Under konsultationerna på Kultur i Väst var detta återkommande samtalsämnen och det blev tydligt hur mycket gemsamma tankar, idéer, frustration och svårigheter som vi delar i vårt arbete med kulturen. 

 

2015-12-28, Göteborg 
FIRMAN 

Slutsats

Text: 10 minuter, 5 sekunder (2763 ord)

De intervjuer och dialoger som presenterats i föregående kapitel har förhoppningsvis givit läsaren en förtrogenhet med de självorganiserades arbetsförhållanden och arbetsprocesser. I följande kapitel kommer möjliga färdvägar för ett fortsatt arbete med att understödja självorganiserade aktörer i Västra Götalandsregionen pekas ut. För att ta oss dithän sammanfattas arbetet som helhet, och rapportens inledande tankegångar angående det självorganiserade fördjupas och vidareutvecklas. Förhoppningen är att de rekommendationer och förslag som avslutar rapporten ska fungera som underlag för ett fortsatt dynamiskt förändringsarbete.

De inledande samtalen 2014, och nedslagen som genomfördes under 2015 utvecklades till en fascinerande resa kring frågan om hur konsten kan organiseras nedifrån och upp, enligt ”botten upp”-liknade former. Frågan kvarstår; på vilka sätt är det möjligt att samorganisera och skapa strukturer som motsvarar självorganiserades egna drivkrafter och behov? När allt är sagt och gjort är de organisationer som i hög grad är skapare av sitt eget öde och de kommer själva vara i behov av att fundera över om och hur de önskar löpa linan ut. Berörda myndigheter och förvaltningar har en inte obetydlig del i att skapa förutsättningar för nämnda utveckling. Där vi alla tillsammans är medskyldiga att fatta avgörande beslut och förbereda oss själva på en expansion av självorganiserade organisations- och uttrycksformer. Om vi på allvar försvarar idén om att konsten är en av det demokratiska samhällets stöttepelare så är vi av skyldighet bundna att skapa rum och sammanhang för denna konst att verka med hänsyn till dess egna förutsättningar och produktionslogiker.   

 

Det självorganiserade som kluster 

Under våra resor kom idealbilden av ett kluster för självorganiserade verksamheter att fungera som en framåtsyftande begynnelsepunkt som deltagarna i de olika miljöerna kunde ta spjärn emot under våra samtal. Emellertid fanns det aldrig en plan för hur ett sådant initiativ skulle struktureras eller vad detta skulle syfta till, annat än att stödja självorganiserade aktörer i regionen. Strategin gick från början ut på att initiera dialoger om verksamheternas behov och begräsningar. Därefter med stöd av insamlade skildringar abstrahera och senare presentera förslagsunderlag om hur klustret skulle kunna skapas. Lite visste vi då om hur mångskiftande och komplexa de självorganiserade skapelserna i realiteten är. Gradvis börjande en annan förståelse för det självorganiserade inom konsten ta form. Nämligen att klustret redan existerar. 

Kluster som ordet används fortsättningsvis, kan ses som ett handskande med det självorganiserade som fenomen. Ett förfarande som syftar till att beskriva komplexa och självreglerande sociala system. Där de självorganiserades sociala, kulturella och ekonomiska ageranden och förehavanden kan ses som vingslag och som sådana, delar av en svärm. Verksamheterna kan ses som mycket små delar i komplexa sociala system, innehållandes relationsskapande och kunskapsutvidgande flöden och tekniker. System som är starkt föränderliga över tid och tillåter medlemmarna inom nätverken att kommunicera, tänka hastigt och göra det otänkbara tänkbart.

De självorganiserade är med utgångspunkt i ett utzoomat perspektiv, en omfångsrik anhopning av organiskt strukturerade nätverk. Klustringar som i sin tur innehåller uppsättningar av information, kunskaper och resurser. Det är kluster utan fixerade gränser som begagnar sig av materiella resurser och koncept som existerar långt utanför samtidskonstens gränser. Inom klustret rör sig myller av enskilda utövare och aktörer mellan excentriska fixpunkter och plattformar, enligt icke-samordnade svärmrörelser. Ständigt i rörelse, omväxlande av externa och interna orsaksförhållanden. Svärmar av begär utan konturer. Begär som relaterar till och svarar mot inre drivkrafter såväl som lokala och globala premisser för konstnärligt utövande. 

Sammanfattningsvis relaterar kluster till instinktivt organiserade sammanfogningar av sociala nätverk som uppstår och regleras spontant. Inga av dessa system låter sig på enkel väg konstrueras artificiellt. Däremot kan vi skapa omständigheter, icke-hindrande miljöer och förutsättningar för att självorganiserade kulturer kan frodas och springa upp. Lärdomen som vi bör dra av följande är att det vi ser när vi betraktar självorganiserade är horisontella icke-hierarkiskt strukturerade nätverk, som för sin fortlevnad behöver inte bara synliggöras som sådana, utan även ges tillgång till kompatibla näringsgivande system. Förslagsvis behöver därför skapandet av funktioner för stöd både inom och utanför dessa nätverk efterlikna det självorganiserades egen produktionslogik för att vara funktionsdugliga, och inte endast livsuppehållande.  

 

Det självorganiserade som administration

När det kommer till att försöka formulera de självorganiserades största svårigheter, så kan de formuleras i två punkter. Den ena är det korta tidsperspektivet (den upphackade tiden) som konstrueras av att de behöver söka medel med knappa tidsintervaller. Bidragsskrivandet har fram till dags dato utvecklas till ett pseudo-byråkratiskt hantverk, som disponerat sig självt alltmer utanför det konstnärliga innehållets värld. Ett långt mer idealt förhållande hade varit om bidragsförfarandet i högre utsträckning främjade just generering av bärande idéer. Processer som då snarare skulle föra tanken till inkubatorers eller tankesmedjors framåtsyftande arbete. Den tidsuppfattning som självorganiserade betraktar som en form av projektorienterat tidsperspektiv, har idag å ena sidan skapat en ögonblickets spetskompetens. Å den andra är det en logik som förhindrar de långa perspektiven, och det ansvarstagande som kommer av att tänka process som tidslinjer utan slutpunkter. Det är en syn på tid och effektivitet som producerar en upptagenhet vid att förmedla och tolka samtidighet till skillnad från en återvändandets estetik.

Den andra punkten relaterar till de förhållanden av osäkerhet som kommer av att tvingas arbeta inom andra näringar eller områden för att ha råd att arbeta med sin huvudsysselsättning. Här förekommer absolut skillnader, helhetsbilden talar trots allt sitt tydliga språk. Dessa två faktorer sammantaget kullkastar idag långsiktiga strävanden att organisera, förevisa och producera samtidskonstnärliga uttryck. Medvetenhetshöjande insatser och opinionsbildande är därför logiskt sett en obestridlig del av att arbeta för självorganiserades fri- och rättigheter. Lobbying som handlar om att trygga verksamheter som är en integrerad del av det demokratiskt organiserade civilsamhället, som genom sin organisering praktiserar en utvidgad omsorg om det gemensamma. Här behöver vi hålla i minnet att den byråkrati och administration som omgärdar konstens område finansieras av och existerar på grund av konsten och inte tvärtom.

Vi behöver inta en vaksamhet mot byråkratiska trender som hyser en överdriven tilltro till mätbarhet. Perspektiv som företagsekonomerna Anders Forssell och Anders Ivarsson Westerberg behandlar i sin bok Administrationssamhället. Här beskriver de ett överdrivet fokus på att sitta i möten, upprätta policydokument, utvärdera verksamhet och mäta prestationer. Denna överdrivna administrativa självupptagenhet är inte endast självsvåldig eller ett slöseri med resurser, utan den är expansiv i bemärkelsen av att den drar in underliggande verksamheter och arbetsprocesser i vad de kallar för ”administrationens svarta hål”. 

Offentliga förvaltningar och institutioner behöver idag försvaras för att de inre drivkrafter som finns där kan komma till sin rätt och att de som arbetar där kan ges största möjliga utrymme att ägna sig åt sina kärnuppgifter och göra bruk av sina expertkunskaper. Det kan här vara av vikt att poängtera att det inte finns någon väsensskild autonom position bortom institutionerna, utan vi står alla i beroendeförhållanden till den demokratiska samhällsgemenskapen. Förhållanden som handlar om tillit, men samtidigt speglar rådande maktförhållanden. Här kan vi välja åtskilliga vägar. Vi kan å ena sidan leva i en prosaisk värld där automatiseringen av arbete och teknikens förståelseraster skapat ett sterilt och impotent samhälle som endast producerar information och tankar utan verklig kunskap och medkänsla. Motsvarande ytterlighet är att vi strävar efter ett samhälle vari samma administration, teknik, vetenskap och konst tillåter oss att återupptäcka och förfina det bästa av våra vetenskapliga kunskapstraditioner. Då i samspel med ett kommande nätverks- och konceptgenererande samhälle; där passion till bildning och svärmiska (kollaborativa) tankeprocesser frambringar ekonomier och samhällssystem som tjänar människan, och inte tvärtom.   

 

Det självorganiserade som demokrati 

Vi behöver idag bli medvetna om att en självständig samtidskonst i realiteten är medskapare till en levande offentlighet, vari demokratiska och politiska fri- och rättighetsprinciper förvaltas och kommer till uttryck. Den självorganiserade konsten är en integrerad del av samhället då produktion av samtida konstnärliga uttryck – speciellt i dess relationella och deltagande former – syftar till att skapa demokrati, eller rentutav är ett uttryck för densamma. På samma sätt som konsten historisk varit en integrerad del i utvecklandet av det offentliga rummet är den självorganiserade konsten idag en del av de processer som reproducerar och försvarar demokratiska värden. Nina Bondesson påpekade i en artikel i dagstidningen Dala-Demokraten den 20 januari 2016, med anledning av den nya demokratiutredningen, att demokrati inte är något som vi har utan något som vi måste göra. Självorganiseringen är ett typexempel på ett görande av demokrati. Göranden som för att den ska frambringa just demokrati behöver vara tryggad i sitt oberoende. Oberoende inte från samhället, utan från den kulturpolitiska apparatur som fastställer hur konsten ska bli ett redskap för samhällsnytta och hur den ska lösa socialpolitiska problem. Tilltron till att självorganisering, och andra aspekter av det fria kulturlivet, kan vara samhällsnyttiga av egen kraft behöver bli en vedertagen förståelse. 

Det kan i förbigående vara av intresse att vända oss till en rad för ämnet relevanta filosofiska tänkare för att lyssna till vad dessa har att säga om konstens relation till politiken och det offentliga livet. Cecilia Sjöholm, professor i estetik vid Södertörns högskola, skriver i Doing Aesthetics with Arendt, om estetiska insikter i Hannah Arendts politiska filosofi. Sjöholm redogör i denna bok bl.a. för hur Arendt hävdar att konsten uppstår spontant inom det offentliga rummet, och att den där, opponerar sig emot förstörelsen av det politiska livet. Oberoende dess faktiska intention. Konsten ska med andra ord ses som intimt sammanflätad med en levande demokratisk offentlighet. Den italienska sociologen och filosofen Antonio Negri skriver i Art and Multitude hur politik och konst är två former av engagemang som förvisso är separata, men som i lika hög grad har ett gemensamt subjekt, multituden – ett positivt kollektivt socialt subjekt vilken producerar det konstnärliga såväl som det politiska. Om man tänker det konstnärliga arbetet som en integrerad del i angelägenheter och engagemang som är i huvudsak gemensamma, är det också enkelt att se hur konsten kan bidra till att forma politiska tankar och handlingar som är öppna för helt andra möjligheter. Det är här viktigt att påpeka att det inte handlar om att konst och politik är samma sak eller att den ena ska underställas den andra, utan att de är engagemang som utgår från en och samma källa, nämligen omsorgen om det gemensamma. 

Omsorgen om det gemensamma, kan i och med det tänkas i termer av ett metaforiskt torg, på vilket vi kan mötas och argumentera för hur denna omsorg kan praktiseras oavsett hur denna kommer till uttryck. Det konceptuella tänkandet kan i mötet med det som är obekant såväl som vardagligt, lära oss hantera, förstå och uppfinna nya unika sätt att bryta med vedertagna förståelseformer. I likhet med hur litteraturvetaren och författaren Umberto Eco formulerar sig i The Open Work, när han hävdar att konsten är politisk i bemärkelsen av att den erbjuder ett nytt sätt att se, känna, förstå och acceptera en värld i vilken traditionella relationer rivits upp och nya relationer tar form. Konsten kan som den franske filosofen Jacques Rancière uttrycker det, erbjuda möjligheter till motstånd mot vanemässiga sinnliga strukturer. 

Vad är egentligen ett görande av demokrati? Frågan är varken entydig eller enkel att svara på. Medborgarinitiativ, konsumentpåverkan eller publikinteraktion utgör idag sinnebilden av deltagande demokrati, utöver själva röstandet eller diverse former av politiskt engagemang. Publikdeltagande förekommer idag överallt bl.a. inom upplevelseindustrin, upplevelsebaserad marknadsföring, medborgerligt deltagande i stadsplanering. Den av självorganisering genererade deltagarkultur som avses här är annorlunda, då den tenderar att skapa djupverkan som förvisso kan påminna om andra former av kollektiv sublimering, men där demokratin i poesin och konstens skepnad kan vitaliseras genom gestaltningar och varanden. Om man betraktar självorganiseringen av konsten som ett prövande av demokratins möjligheter kan det vara relevant att beakta vad Nina Möntmann har att säga om framtiden för konstens institutioner. Möntmann, professor i konstens teori och idéhistoria vid Kungl. Konsthögskolan, efterlyser i antologin Konst & Institution, de nya konstinstitutioner vilka vi bör eftersträva för framtiden. Möntmann menar att vi istället för dagens, ”mega-konstinstitutioner” behöver skapa lokala och transnationella självständiga initiativ sammanvävda i globala och lokala nätverk med syfte att skapa alternativa strukturer till en marknadsanpassad konstsfär. Möntmann begagnar sig här av socialantropologen Arjun Appadurais begrepp gräsrotsglobalisering. Överfört på konstfältet, implicerar termen en strävan och tilltro till att småskaliga kvasi-institutioner inom konsten kan konstruera fungerande självstyrande och progressiva internationella plattformar, ytterst sett som ett uttryck för djupdemokrati.

Vi får heller aldrig glömma att konsten är en distinkt kunskapsform, liksom vetenskap är en annan. Att konst i likhet med vetenskaplig grundforskning kräver handlingsutrymme för risktagande och misslyckanden. Konsten producerar och ackumulerar kunskap som inte produceras någon annanstans i samhället; genom att visualisera komplexa sakförhållanden, sammanhang och kopplingar, som inte kan åskådliggöras på annat vis. Varför de produktionsmiljöer och scener som den självorganiserade konsten består av kan ses som en omkopplingscentral för samhällets inre liv och samtal med sig självt. Slutsatsen är att samhället för sin förmåga till demokratisk återväxt behöver fungerande mellanrum mellan stat och marknad där människors kollektiva förmåga att förhålla sig till politiska och ekonomiska handlingar som staten respektive marknaden utför och vilka påverkar människors liv kan komma till uttryck. De självorganiserade miljöerna utgör i högsta grad sådana mellanrum – platser som ingår i en demokratins infrastruktur, bestående av gräsrotsrörelser, folkrörelser, föreningar och förbund.

Jag har här argumenterat varför självorganiseringen inom konstens område ska betraktas som ett förverkligande av demokratis väsen. I samma ögonblick som konsten väljer att organisera sig blir den en verksam och vital kraft i samhället. Krafter som stärker samhället innan och ut, och som i den konstnärliga upplevelsen producerar nya gränssnitt för att tänka världen och oss själva. Den självorganiserade konsten svarar idag mot de mest skiftande tankar, medium eller teknologier. De är initiativ som vågar låta sig exponera sig själva för vår tids kriser och inom dessa undersökningar föra sig själv långt bort från sina egna rum till dess att konsten inte längre är en konst, utan livet självt.

 

Det självorganiserade som stödstruktur

För att här avslutningsvis återvända till kärnfrågan; hur kan det självorganiserade tillsammans upprätta nätverk och support underifrån? Här kan det vara relevant att närma sig frågan om vad stöd är i vidast tänkbara bemärkelse. Med hänsyn till frågor som; vad är stöd och hur kan vi tänka stöd med syfte att skapa rikare förbindelser emellan det självorganiserade i Västra Götalandsregionen? Det stödjande förekommer överallt: Materien består av byggstenar, kroppar består av beståndsdelar. Skelettet håller uppe och stöder kroppar hos djur och människor, ekosystemen är kretslopp som består av näringsvävar. Skilda tankesystem utgör under epoker stöd för artegna världsbilder. Människans minneskapacitet möjliggör identitetsskapande och förmågan att frambringa kulturer. Med andra ord är det en komplex väv av stödjanden som gör världen organiserbar och möjlig att föreställa sig som världen. Begreppet används här för att tala och tänka kring det som stödjer.

I antologin Support Structures, en antologi som presenteras som en manual för det som stödjer; reflekterar ett stort antal författare, konstnärer och forskare, kring begreppet stöd och stödstrukturer (support structures). Redaktören Céline Condorelli beskriver i bokens inledande kapitel hur det ”det” som avses när man talar om stöd antar det mest varierande uttryck, ifråga om hur och vad som stöds. Condorelli hävdar emellertid att likheter står att finna i hur just detta ”det” framträder och fungerar. Stödstrukturer kan därmed förstås som det som främjar, uppmuntrar, vårdar och godkänner. Från att stöd kan uppträda som tillit eller vänskap kan det utgöra de maktstrukturer som avgör vem som får räknas med, till att vara de normer och samhällsinstitutioner som i tanke och handling stödjer specifika tankesystem och kulturella föreställningar. 

Om vi tänker att stöd är namnet på alla varierande former av stödjanden så är det också omedelbart möjligt att tänka det självorganiserade som strukturer av stödjande strukturer. Där överlappningar/sammanfogningar av kunskaper, teknik, solidariteter och materiella miljöer för produktion av konst, ned till minsta rumsligenhet som ett gem i en skrivbordslåda, är delar av stödjande strukturer. Avsatser varpå konstnärer kan verka och agera; som genererar offentligt liv, socialt hållbar stads- och landsbygdsutveckling, samt ett aktivt utövande av demokrati. De självorganiserade klustren kan i och med det förstås som egenskapande system för stöd av kollektiva förståelser och varanden, som stödjer omsorgen om det gemensamma. 

Det är angeläget att ha en förståelse för ovanstående korrelationer, särskilt i ett land som Sverige där vi av sedvänja föreställer oss stöd som en asymmetrisk relation där en svagare parts oförmåga eller svaghet blir föremål för stöd. Att tala om den organiserade fria konsten som stödjande är det samma som att reflektera över hur och vad den stödjer, och vad som i sin tur stödjer denna. Men även på vilka sätt den fria konsten inte stöds och vad en frånvaro av stöd betyder i relation till vad som stöds i dess ställe. I egenskap av att förstå stöd som en aktiv funktion hos sociala relationer, estetik och produktionsmiljöer kan de självorganiserade potentiellt tänka och skapa stödstrukturer som överensstämmer med det självorganiserades egen produktionslogik.

Konklusion

Text: 3 minuter, 9 sekunder (849 ord)
Bilaga: Förslag på stödstruktur som modell →

Nedan följer konklusioner; sammanfattning av några av de argument eller slutsatser som rapporten lagt fram. Därefter följer ett antal allmänt hållna rekommendationer. I förslag på fortsatt arbete, lanseras en rad mer handgripliga förslag på ett fortsatt arbete. 

 

Konklusioner 

  • Det självorganiserade karakteriseras eller drivs av; en strävan av att sammanfoga skilda kompetenser och perspektiv – med avsikt att tänka kollektivt och tvärdisciplinärt. Ett konceptuellt tänkande; med en förhöjd förmåga att processa komplexa sammanhang.
  • De självorganiserades största svårigheter kan i sak de sammanfattas i två punkter: Den ena är det korta tidsperspektivet som konstrueras av att de behöver söka medel med knappa tidsintervaller. Den andra är de prekära arbetsförhållanden under vilka de lever.
  • Den självorganiserade konsten hjälper till att skapa en levande offentlighet, vari demokratiska och politiska fri- och rättighetsprinciper förvaltas och kommer till uttryck. Den fria konsten är en del av det vägnät som gör demokratiska samtalet tillgängligt och farbart. Konsten är som ett vägbygge, den är en investering som ger en rad effekter som inte alltid går att mäta.
  • Konsten ackumulerar kunskap som inte produceras någon annanstans i samhället; genom att visualisera komplexa sakförhållanden och kopplingar, som inte kan åskådliggöras på något annat sätt. Varför de produktionsmiljöer som den självorganiserade konsten består av kan ses som en omkopplingscentral för samhällets inre liv och samtal med sig självt.
  • I takt med att konstnärligt arbete blivit en arbetsform utanför den konstnärliga sfären, inom en alltmer omslutande nyliberal marknadsekonomi, har värden, attribut och platser som tidigare var en del av en motkultur laddats med nya symboliska innebörder.
  • Självorganisering är en arbetsform som präglas och drivs av lust och engagemang för sin sak. Begär som binder samman och strukturerar nätverk av människor enligt en annan arbetslogik, perspektiv på arbete, tid och varande.  

 

Rekommendationer

  • Det behöver undersökas hur självorganiserandes platta strukturer för beslutfattande, hybrida praktiker och processorienterade metoder inte enbart kan driva enskilda verksamheter framåt. Hur dessa kan ligga till grund för att skapa andra former av lösningar på övergripande problem. Där självorganiserade kan träda in i andra rum och sammanhang med sin expertis.
  • De kulturella stödinsatserna behöver utveckla mer följsamma metoder och kriterium för stöd och utvärderingar. Förslagsvis i dialog med de självorganiserades organisationer för att bättre understödja den fria konsten. Framförallt behöver det självorganiserade bli föremål för höjda och långsiktiga satsningar för att säkerställa att skäliga produktionsvillkor och att ett gediget konstnärligt hantverk kan äga rum.
  • De självorganiserade behöver tillsammans synliggöra, men också vidareutveckla sin kollaborativa ekonomi med syfte att förstärka och skapa nya flöden och färdvägar för teknik, kunskap och tillgång till varierande produktionsmiljöer. Det kan handla om att på sikt skapa digitala kunskapsbanker, sammanhang för kollektivt lärande, distributionssystem för konstnärligt innehåll och delägarskap av produktionsmiljöer.
  • Vi behöver arbeta med att uppfinna nya, men också stödja redan existerande plattformar för konstnärliga samtal mellan publik, artister och utövare. Forum där man kan mötas i diskussioner om konsten och dess roll i samhället. När media abdikerat från att bevaka och kritiskt granska samtidskonstnärliga uttryck då behöver de som arbetar med konsten fylla frånvaron av konstnärlig dialog för att hålla konsten vid liv.
  • För att ett fortsatt arbete, som sammanbinder och genomkorsar geografiska miljöer, ska vara relevant för aktörer med varierande förutsättningar och behov, så är det mest effektiva tillgångavägssättet att utnyttja redan existerande resurser, funktioner och kunskaper som finns hos de självorganiserade.
  • Utveckla kreativa och konstnärligt orienetrade strategier för att synliggöra självorganiserades och fria konstnärliga utövares produktionsvillkor. Samtidigt som möjliga interventioner kan tangera långt större frågeställningar och utmaningar.
  • Skapa nya utrymmen och platser för produktion av konst i regionen.
  • Stärka relationerna mellan de självorganiserade och konstinstitutionerna.

 

Förslag på fortsatt arbete

  • Arrangera en årlig regional ”branschträff” för självorganiserade aktörer för att diskutera hur de tillsammans kan skapa nätverk och stöd för det självorganiserade. Dagordningen kan med fördel vara öppen så att branschträffen blir ett forum för de frågeställningar och tankar som aktörerna själva är intresserade av att föra på tal. Branschträff skulle vidare inkludera mindre parallella workshops med syfte att skapa nätverkande emellan ett mindre antal utövare.   
  • Skapa temporära kurser/labb/seminarium för undersökande och utvecklande av tvärdisciplinära och processorienterade metoder i samarbete med akademin och andra relevanta aktörer. Då med syfte att skapa rum och sammanhang där tankar fritt kan formuleras, utvecklas och prövas.
  • Möjliggöra och skapa sammanhang där självorganiserade och beslutsfattare i Västra Götalandsregionen med sina regionalförbund och kommuner kan mötas. Dialoger där olika perspektiv kan komma till uttryck och synergier kan utvecklas.
  • Pröva att utforma ett temporärt utbytesprogram där självorganiserade aktörer under en kortare tidsperiod kan besöka andra självorganiserade aktörer i andra delar av landet eller utomlands. Då med syfte att utveckla nya och stärka redan existerande kontaktytor mellan självorganiserade verksamheter i regionen och aktörer som liknar dom själva.
  • Utveckla strategier för att synliggöra de självorganiserades aktiviteter och den konst som skapas utanför institutionerna. Förslagsvis genom att skapa en samlad portal för det självorganiserade i regionen, som delvis eller helt bygger på redan existerande digital infrastruktur. Då med vidare syfte att skapa levande samtal mellan olika publikgrupper, och utövare.
  • Undersöka hur vi tillsammans kan skapa nya öppna produktionsmiljöer för kollaborativt lärande, skapande och tänkande som inkluderar möten mellan olika fält, praktiker och traditioner. 

Förslag på stödstruktur som modell 

Stödstruktur som modell utgör en ansamling reflektioner som kretsar kring hur det  självorganiserade tillsammans genom diversifiering och delegering kan skapa kollektiva stödjande funktioner. Modellen är i sak ett öppet ramverk för att diskutera, lokalisera och undersöka det som stödjer det självorganiserade. Framförallt handlar det om att komma samman för att diskutera vilka stödjande funktioner som saknas, och hur ”saknade delar” kan tillverkas och aktiveras under kollaborativa former. Det huvudsakliga syftet är att producera en rad decentraliserade, och av det självorganiserade verksamheterna, kollektivt ägda stödfunktioner. Stöd som på ett övergripande plan kan generera en förtätad klusterfiering.

Varje enskild stödstruktur behöver endast vara föremål för ett fåtal verksamheters beaktande och tillsyn, helt efter eget intresse och behov. Stödfunktioner som de själva experimenterat fram under framtida sammankomster. Det är genom samverkan och delegering som de självorganiserade kan skapa nya horisontella och informella relationer mellan varandras verksamheter. Det kan handla om stödfunktioner som kan vara antingen allmänna eller tydligt avgränsade, långsiktiga eller avsiktligt kortsiktiga. Konstnärligt orienterade eller instrumentella. Med andra ord kan de vara eller handla om vad som helst som de självorganiserade själva finner stödjer deras sak. Det som beskrivs här är inget mer än grundprinciperna i en tankemodell som tillåter självorganiserade skapa stödstrukturer i nära samverkan med varandra, stöd som kan likna och fungera som dem själva.

Delegering av funktioner syftar till förutom att fördela arbetsbördan, till undvika att skapa ytterligare administrativa mellannivåer. En av de mer långsiktigt konkreta målsättningarna skulle kunna vara att skapa ett kollaborativt ekonomiskt delande av resurser. Strategier som på sikt stödjer förmågan till grundläggande självförsörjning, optimerad resursanvändning (bland annat genom ökad resursdelning) och en tydlig överblick över de fullständiga material- och resursflöden man enskilt – och som grupp – ger upphov till. Ekonomiskt skulle de medel som krävs för att genomföra vederbörande organisatoriska arbete ansökas från diverse kulturella instanser. Samtidigt som det skulle vara av betydelse att undersöka alternativa finansieringsformer som kan garantera självorganiserades relativa oberoende.

Oavsett konstnärligt uttryck eller organisationsmodell, formulerar den självorganiserade konsten frågor som i sak handlar om vår tid. Det är formulerandet av vad de självorganiserade begär; inte av konsten utan av organiseringen av konsten, som bör vara kärnan. Med andra ord vad önskar de självorganiserade med sin egen självorganisering? Ovanstående tankemodell och medföljande reflektioner är ett försök att pröva att tänka öppna ramverk – som modell för kollektiva tankeprocesser. Det verkliga arbetet med att skapa dessa stödjande funktioner behöver präglas av de långa linjernas perspektiv. Här handlar det om att praktisera språkets bägge sidor; talet respektive lyssnandet, med avsikt att skapa kulturer av tillit, solidaritet och pluralism. Modellen är tänkt att fungera tillsammans med följande avslutande konklusioner, rekommendationer och förslag på fortsatt arbete.

Referenser

Tryckta källor:

Bedoire, Fredric & Joki Jakobsson, Anne (red), Konst & institution, Carlsson i samarbete med Kungl. Akademien för de Fria Konsterna och Kungl. Konsthögskolan, Stockholm, 2010

Bondeson, Nina, Den illojala konstens oändliga möjligheter, artikel publicerad i Omkonst, oktober, 2007

Bondeson, Nina, En aningslös demokratiutredning har glömt bort kulturen, Dala-Demokraten, 2016-01-20

Condorelli, Céline (red), Support structures, Sternberg Press, Berlin, 2009

Detterer, Gabriele & Nannucci, Maurizio (red) Artist-run spaces : nonprofit collective organizations in the 1960s & 1970s, JRP – Ringier, Zürich 2011

Eco, Umberto, The open work; translated by Anna Cancogni ; with an introduction by David Robey, Hutchinson Radius, London, 1989

Forssell, Anders & Ivarsson Westerberg, Anders, Administrationssamhället, Studentlitteratur, Lund 2014

Göransson, Catharina, Kultursystem med kulturkontor Bottna Gerlesborg. en förstudie, 2009

Hammarén, Pontus, Roos, Simon, Konstnärsdrivet, en översikt över konstnärsdrivna organisationer i Västra Götaland, 2005

Hebert, Stine & Szefer Karlsen, Anne (red.), Self-organised, Open Editions ; Bergen, Norway : Hordaland Art Centre, London, 2013

Klingström, Charlotta, Dahl-Norén, Kerstin, Bondeson, Nina, Svedestedt, Sanna,

Jönsson Norling, Katarina, Låt konsten blomstra i Västra Götaland, debattartikel publicerad i Göteborgs Posten 2015-07-21

Lévi-Strauss, Claude, Det vilda tänkandet; översättning: Jan Stolpe, Arkiv - moderna klassiker, Lund, 2014

Löfgren, Mikael, En mötesplats i världen. Kulturstrategi för Västra Götaland, Cela Grafiska AB, 2012

Myndigheten för Kulturanalys, Samhällets utgifter för Kultur 2012-2013: Kulturfakta 2014:2, Taberg Media Group AB, 2014

Negri, Antonio, Art and Multitude, Polity Press, 2011

Obrist, Hans Ulrich, Ways of Curating, Allen Lane, London, 2014

Oscarson, Stina, Svårt att tala om kvalitet i konst, artikel publicerad i Dagens Nyheter 2015-02-03

Rancière, Jacques, Texter om politik och estetik, urval och översättning av

Christina Kullberg, Jonas (J) Magnusson, Sven-Olov Wallenstein, Kim West, Site Editions, Nørhaven, 2006

Sjöholm, Cecilia, Doing aesthetics with Arendt : how to see things, Chichester, West Sussex : Columbia University Press, New York, 2015

Standing, Guy, A precariat charter : from denizens to citizens, Bloomsbury Academic, London ; New York, 2014.Stimson, Blake & Sholette, Gregory, (red), Collectivism after modernism: the art of social imagination after 1945, University of Minnesota Press, Minneapolis, 2007

Otryckta källor:

Bild- och formkonstens villkor i siffror år 2013 – en sammanställning av sex rapporter som släpptes 2014

Den kollektiva hjärnan

Fengersfors Bruk – en mötesplats för konst och kultur, företagande och industri historia

KRO/KIF:s remissvar till Västra Götalandsregionens utkast på kulturplan för 2016-2019, 2015

Konstnärernas Kollektivverkstad Bohuslän

Phillips, Andrea, Public Assets: small-scale arts organisations and production of value, föreläsning, Central Saint Martins, London, 05/01/15

The Institute for Applied Aesthetics, Artist run spaces of the future 1st edition

Index

Självorganiserade verksamheter som medverkat i eller omnämnts i rapporten. För att få en bild av det självorganiserade som helhet rekommenderas samtidskonstkartan.
 

3e våningen
En konstnärsdriven dansscen, utställningshall och studio, för samtida dans och konstuttryck som fokuserar på rörelse och rumslighet.
 

Botnik Studios
Botnik Studios är en plats, ett locus och en process i vardande som skapar nya ingångar i skärningspunkten mellan konst och lantbruk.
 

Bottna Kulturkyrka
Ett undersökande konstprojekt som äger rum i medeltidskyrkan i Bottna. Möten som kan innefatta konst, konstnärssamtal, föreläsning eller musik.
 

FIRMAN
Ett konstnärligt koncept vars fem medarbetare erbjuder att utföra vilka uppdrag som helst.
 

Glänta
En tidskrift som, sedan 1993, kommer ut med fyra nummer per år och rör sig i gränslandet mellan filosofi, litteratur, konst, politik, historia mm. Glänta Produktion har sedan den första utgåvan 1999 givit ut ett åttiotal böcker.
 

Galleri 54
Konstnärsdrivet galleri som prioriterar yngre och oetablerade konstnärskap som ofta saknar visningsmöjlighet hos de kommersiella gallerierna.
 

Galleri Box
Box är ett konstnärsdrivet galleri med fokus på samtidskonst. Sedan starten 1998 har Box presenterat fler än 100 utställningar.
 

Grafik i Väst
Ett konstgrafiskt centrum. KiV arrangerar utställningar på eget galleri i Göteborg och på andra platser i Sverige och internationellt.
 

ICIA – Institute for Contemporary Idea and Art
En organisation med bas i Göteborg som utvecklar och genomför konstprojekt i samarbete med konstnärer utifrån en curatoriell idé om situation, kontext och produktion.
 

Järnhallen
Järnhallen - Ringöns Konsthall, är ett initiativ till att skapa en ny konstscen i Göteborg som uppmuntrar till förändring, integration, tvärdisciplinära kollaborationer och samarbeten.
 

KKV Bohuslän
Konstnärernas kollektivverkstad Bohuslän, är en av Sveriges 26 kollektivverkstäder och en av fyra med riksintresse.
 

Konstepidemin
Konstepidemin är en förening och ett ateljéområde i Göteborg. En mötesplats för konstnärer och mellan konstnärer och publik och att tillhanda bra och billiga lokaler för konstnärer inom olika discipliner.
 

Konstkollektivet snö
Konstkollektivet snö är verksamma i Göteborg och består av fristående konstutövare som vill samarbeta i projekt. Varje gång knyter de nya medarbetare till sig, regissörer, koreografer och videokonstnärer.
 

Naïvité
En curatoriell duo verksam i London/Göteborg. Arbetar konceptuellt med att skapa multisensoriska miljöer och upplevelser med tvärdisciplinär research som grund.
 

Not Quite
En plats och ett nätverk för konstnärer, hantverkare och formgivare. På det gamla pappersbruket i Fengersfors har de skapat förutsättningar för arbete, utställningsytor, café och butik.
 

Paletten
En tidskrift som fokuserar på den samtida konsten, dess politiska villkor och funktioner.
 

Scenkost Gerlesborg
Scenkonst Gerlesborg är ett samlingsnamn för två organisationer uttryckslabbet, – ett flätverk av olika uttryck. Centrum för scenisk rörelse och eget skapande är en förening för scenkonstnärer och andra som är intresserade av att främja det egna skapandet.
 

Skogen
En konstnärsdriven plattform för performancekonst, arbetar med produktion av performance, gästperformance, seminarier och publikationer.
 

Skup palet
Ett konstsamarbete som är baserat på Hey it´s Enrico Pallazzo i Göteborg.
 

Svilova
En konstnärsdriven online plattform, konstproducent och residence.
 

The non existent center
En konstgrupp baserad i Göteborg och Ställberg. De rör sig internationellt och arbetar utifrån idéer med en öppenhet mellan olika yrkesfält och erfarenheter.
 

Vague Research Studios
En oberoende konstnärliga research studio.

Bildförteckning

Framtiden är självorganiserad
Växter vid fönster Foto: Henrik Sputnes

Uppdragsbeskrivning
Sockerbruket 24KVM / Naïvité Foto: Henrik Sputnes

Sammanfattning
På skrivbordet Foto: Henrik Sputnes

Inledande samtal med de självorganiserade i Göteborg
Sockerbruket 24KVM / Naïvité Foto: Henrik Sputnes

Not Quite i Dalsland
Not Quite Bruket Fengersfors Foto: Malin Robertson Harén

IIII - Schh, in genom den gröna dörren och upp för den smala trappan Foto: Malin Robertson Harén

UR SKOG Not Quite Film: Petra Johansson 

Självorganisering i Bottna
Konstnärernas Kollektivverkstad Bohuslän Foto: Henrik Sputnes

Åkning med drönare över Bottna Film: Per Pixel

The Divine Fluffer (feeling blue) 2014 av Klas Eriksson Film: Per Pixel

Under Gerlesborgsskolans 70 års jubileum den 31 Maj 2014 uppfördes den skulpturala rökinstallation, The Divine Fluffer (feeling blue) 2014 av Klas Eriksson. Ljud: Johan Zetterquist. För mer information om Klas Eriksson besök

Skogen i Göteborg
Three White Soldiers/Rock this World av Anders Paulin och Johan Forsma. För mer information om Three White Soldiers besök

Mold: Mat Mata Matas. En föreställning med diffuserade sinnesintryck, beröring och 3D-ljud som utspelades i växthus och som en gemensam vandring genom en skog Foto: Anna Lamberg

Diego Agulló & Dmitri Parayshkin: The Humping Pact – The Gothenburg Mission.Foto: Diego Agulló

Anne-Mareike Hess: Tanzwut. En dansföreställning utifrån temat ”Danspest", en företeelse i det medeltida Europa där människor, ofta i pressade situationer, börjat dansa eller röra sig i stora grupper, ibland under flera dagar eller tills de kollapsat. Foto: Marc Lohr

Symposium om självorganisering i Gnesta
Trappgatan i Gnesta; Trappgatan producerades av Art Lab Gnesta tillsammans med 100 st åk 8-elever på Frejaskolan i Gnesta. Foto: Henrik Sputnes

Symposium om självorganisering inom konst i Gnesta; panelsamtal med Andrea Phillips, Jason E. Bowman, Eric Stone och Julie Crawshaw Foto: Peter Olsén, Art Lab Gnesta

Föreläsning av Andrea Phillips Film: Peter Olsén, Art Lab Gnesta

FIRMAN på Kultur i Väst
FIRMAN på Kultur i Väst av FIRMAN Foto/video: Henrik Sputnes

© Kultur i Väst 2016

Kluster för en självorganiserad samtidskonst
Författare: Henrik Sputnes
Konstkonsulent: Petra Johansson
Form: Hanna Bergman
Programmering: Andreas Øby Kjeldsen
Font: FAVORIT MEDIUM, LEITURA NEWS
Tryck: DIY